Att vara flaskförälder

Av Johanna Stenius

Jag har med stor tacksamhet tagit emot chansen att få skriva här på Amningsbloggen om ett ämne som jag brinner för, nämligen rätten att flaskmata sitt barn. Här tänkte jag försöka beskriva den skuld som en flaskmatande förälder kan känna, särskilt de som ger sina barn modersmjölksersättning. En skuld som kommer av många års inlärning att amning är det bästa för barnet, att en ”riktig” mamma också ammar (eller i alla fall kämpar till sista mjölkdroppen), att anknytningen kommer till under amningen. En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera amning på något sätt, alla upplever vi saker olika, utan skriver fritt från hjärtat. Jag vill heller inte påstå att jag står för vad alla flaskmatande föräldrar tycker, utan utgår från det jag vet och hört.


Ett fritt, informerat val om hur man ska mata sitt nyfödda spädbarn, det är vad vi alla strävar efter. Men vad betyder det egentligen? När är man tillräckligt informerad? Är det när alla fakta ligger på bordet, och man väljer det där flest fakta väger åt det positiva hållet? Eller är det när man mår bra inuti, när man känner att man valt det som känns bäst för en själv utan att snegla på andra? Ett fritt och informerat val kan vara lite vad som helst beroende på vem man frågar och är inget en enskild person kan ta patent på.

När man sitter med en nyfödd i famnen så kanske känslan av att man inte alls vet vad man vill uppstår. En fruktansvärd känsla för just då är alla val så vansinnigt viktiga, det handlar ju om ens BARN, en ny människa som är helt beroende av en. Det fria valet känns så enormt stort och ansvarsfyllt just då.

Och det är där och då, med det nyfödda barnet i famnen, som den som inte vill amma plötsligt får skuldkänslor och känner sig tvungen. Det spelar ingen roll hur mycket man har bestämt sig, hur lite mjölk man än lyckas pressa ur sina såriga bröst, hur gärna pappan än vill ta över. Hur mycket man än vet att man INTE VILL AMMA, så kommer skuldkänslorna. Att stoppa en nappflaska i munnen på barnet känns som att man skulle spruta det fullt med gift. Tills man har gett barnet nappflaska första gången och ser hur bra det gick, hur mycket bättre barnet mår när det får i sig tillräckligt, hur mycket bättre relationen till barnet blir när man slipper göra det som känns obekvämt och jobbigt.

Och där ligger, enligt mig, den stora skillnaden mellan ”amningshets” och ”flaskhets”, som man gärna diskuterar i oändlighet i forum som detta.

Det finns kanske inte tillräckligt mycket information om amning att tillgå i dag, inte tillräckligt stort stöd för att fortsätta amma. Men det finns så gott som INGEN information att tillgå om flaskmatning. Bara ett antagande om att man valt flaskmatning för att man egentligen vill amma. Men de som vill flaskmata är precis lika pålästa som alla andra när det gäller för- och nackdelar med bröstmjölk och ersättning. De som vill flaskmata vill inte inte bli övertalade om motsatsen. De behöver också bli bekräftade i sitt val, inte bara en broschyr som säger att ”du vill nog amma egentligen”. Vilket hån, när man sitter där med sitt nyfödda barn i famnen och gråter för att man vet att man inte vill eller kan amma men känner sig tvungen ändå.

Amning och flaskmatning kan existera vid sidan av varandra. Man behöver inte kritisera flaskmatning för att kunna motivera amning, eller tvärtom. Om det trots allt fins ett helt fritt val måste det vara där någonstans det ligger.



Johanna Stenius är en frilansjournalist som tillsammans med en journalisten Emma Fahlstedt just nu skriver på en bok om Flaskmatning, Flaskboken. Den ska ta upp allt som en flaskmatande förälder kan behöva veta.