Amma förtidigt födda och adopterade tvillingar

Av Eva-Lotta Funkquist

Att amma adoptivbarn har förekommit genom historien. Här finns en fallstudie om en adoptivmamma som ammade sina förtidigt födda tvillingar fullt två månader efter utskrivning från sjukhuset. Hon var 33 år då barnen föddes och hade en historia av barnlöshet bakom sig. Tjugo veckor innan barnen föddes började hon ta medicinen domperidone och p-piller som innehöll norethindrone och östradiol. Efter tio veckor började hon pumpa. När tvillingar väl föddes i vecka 34 var personalen restriktiv och tidsbegränsade mammans rätt att ha dem hos sig och försöka amma dem.

I en tidigare studie har det visat sig att gynnsamma faktorer för att lyckas amma adoptivbarn är: motivation, positiv attityd, en bebis som suger ofta, bra stöd från familj, särskilt pappan, och bra stöd från hälsovårdspersonal.

En av läkarna på avdelningen ansåg att det var ett mirakel att mamman lyckdes amma tvillingara. Själv såg hon det mer som en "naturlig" del av sitt moderskap. Hennes mamma hade ammat henne och i hela hennes liv hade hon fått höra hur underbart hon hade tyckt att det var. Adoptivmamman kände att ge barnen bröstmjölk var något hon kunde erbjuda från sin kropp. Hon kunde inte bära dem, men hon kunde göra det här.

De starkastes överlevnad?

av Marit Olanders

År 1772 rapporterade den danske barnläkaren Biarne Povelsen från sitt besök på Island. Povelsen anmärkte att de isländska mödrarna inte ens försökte amma sina barn i mer än en veckas tid. Därefter passades barnen av en grannkvinna eller äldre släkting och föddes upp på rå komjölk, tuggad fisk och kött. Det ledde till en ohygglig spädbarnsdödlighet. En kvinna fick räkna med att föda 10-15 barn för att få tre som överlevde. Det hade inte med isländska kvinnors förmåga att amma att göra, för bland de fattigaste, som inte hade råd med något annat till barnen än bröstmjölk, överlevde barnen i regel.

Det finns inga skrivna källor om orsakerna till denna massiva misstro till kvinnors egen produkt. En spekulation är att man såg att barnadfödligheten var hög och därför ansåg man det nödvändigt att sätta så många barn till världen som möjligt för att åtminstone några skulle överleva. genom att inte amma blev man gravid snabbare efter föregående förlossning. Det fanns ideer om att de barn som överlevde behandlingen var särskilt stora och starka.

Inställningen till barnavård kom dock att ändras. 70 år senare, 1842, rapporterar en annan läkare, A Schleisner, att barnen fortfarande lämnades bort på landsbygden och fick komjölk att dricka, men att i Reykjavik och andra städer fanns barnmorskor som var utbildade i Köpenhamn och faktiskt hade fått kvinnorna att amma, med resultatet att fler barn överlevde och höll sig friska.

Historien finns i boken Amming - til deg som vil amme av Elisabet Helsing.

Vad vet pediatriker om amning?

Av Eva-Lotta Funkquist

Ibland citeras pediatriker då de sagt något negativt om amning och man kan få intrycket att den som citerar tycker att citatet har en särskild tyngd. Klicka på rubriken får du läsa ett exempel. Man kan kanske tro att just pediatriker, som ju är experter på sjuka barn, borde vara särskilt insatta i bröstmjölkens eventuella fördelar (eller överdrivna fördelar). Men faktum är att pediatriker sällan har någon utbildning eller fortbildning i amning. På det universitetssjukhus där jag är verksam ingår ingen amning i utbildningen alls.

Amning rör kvinnokroppen och handlar väldigt lite om högteknologi och det är sannolikt två av skälen till att amning har låg status inom sjukvården och intresserar väldigt få läkare.

En ideologisk process som förändrar barnavården

Av Eva-Lotta Funkquist

Kajsa Ohrlander är forskare på Pedagogiska institutionen på Stockholms universitet. Hennes avhandling publicerades 1987 och heter i Barnens och nationens intresse.

Ohrlander menar att de svenska myndigheterna ända sedan reformationen lagt ner stor möda på att påverka och kontrollera hur de lägre klasserna uppfostrar sina barn. Fram till mitten av 1800-talet menar hon att det var statskyrkan som satte normen för hur uppfostran skulle se ut och också hade ett utbyggt system av kontroll och straff. Intresset från kyrkan riktade sig mot barnets själ som skulle fås att tänka de rätta tankarna. Det späda barnet, som inte kunde tillgodogöra sig det religiösa budskapet, ägnades därför inget särskilt intresse.

I och med att nya samhällsklasser växte fram från mitten av 1700-talet kom dock synen på barnet att förändras. Ohrlander anser att den merkantilistiska synen på ekonomin, som var förhärskande under detta århundrade, innebar att statsmakten önskade öka befolkningstalen. Detta medförde att barnets själ inte längre stod i centrum för överhetens intresse, utan dess överlevnad. För att ett ideologiskt påverkansarbete skulle kunna bedrivas, krävdes dock att någon förde ut budskapet. Den medicinska propaganda som startades leddes av de nya barnuppfostringsexperterna, nämligen provinsialläkarna och de av statsmakten kontrollerade och utbildade barnmorskorna. Barnet blev nu en naturvetenskaplig produkt, vars fysiska överlevnad skulle garanteras genom motarbetande av vanvård och sjukdomar. Barnet skulle ammas på rätt sätt, med rätt sorts mjölk och med en moder i rätt sinnesstämning. Ohrlander anser att rådgivningen riktade sig mot de folkliga traditionerna och folkets sätt att vårda sina barn på. Barnet skulle inte få somna i mammans famn, det skulle inte ammas som tröst och det skulle inte sova i moderns säng. Det finns dock ingenting som tyder på att denna propaganda fick något större genomslag under de kommande 150 åren. Ohrlander menar nämligen att den etnologiska forskning som finns från 1800-talet, tyder på att människor fortsatte att sköta spädbarnen på traditionellt sätt. Man ammade barnen länge och efter behov och man tröstade barnen med bröstet.

Vad Amningsbloggen skriver om amningsstatistiken

Av Marit Olanders

"Skribenterna på Amningsbloggen är tydliga med att så många som möjligt ska amma. Varför skriver de annars att det är alarmerande att amningsstatistiken sjunker?"
Så stod det i en kommentar som kom på ett inlägg här på Amningsbloggen nyligen.

Eftersom det är jag som skriver om statistiken blev jag fundersam. Hade jag verkligen uttryckt mig som att statistiken var alarmerande? Det är inget jag känner igen. spontant skulle jag säga att jag undrar varför det är så, varför den sjunker. Jag brukar inte uttrycka mig så. Jag brukar vara rätt sparsam med mina egna åsikter överhuvud taget och överlåta åsikterna till kommentatorsfältet. Ett undantag är det här: http://amningsbloggen.blogspot.com/2010/04/jag-struntar-i-hur-du-matar-ditt-barn.html
Jag letade upp mina inlägg om statistiken för åren 2008, 2009 och 2010. Jag kan inte hitta ordet alarmerande någonstans.

Var hittar man saklig information om spädbarnsnutrition?

Av Eva-Lotta Funkquist

Det är ett välkänt faktum att läroböcker är "gamla" redan då de trycks. Dessutom är det ofta en eller några personer som har skrivit dem. Ofta gäller nog samma samma sak på myndighetssidor (och andra sidor) på nätet. De uppdateras sällan och en eller några personer ansvarar för innehållet.

För femton år sedan fanns inte möjligheten, nu är det nog det vanligaste sättet att hitta information på då vi undrar något; vi googlar.

All information är inte bra och en del information kanske inte passar just den läsaren. Man måste sålla.

För ett tag sen hörde jag en festlig grej. En nybliven mamma led av öronsus efter en förlossning då hon hade fått en ryggbedövning. Hon sökte på öronkliniken och fick svaret att öronsustet inte hade något samband med ryggbedövningen. Det fanns ingen forskning som visade att ryggbedövning kunde leda till öronsus. Med vid nästa kontakt hade läkaren ändrat sig.

"Vi har googlat" sa han, "det förekommer öronsus efter ryggbedövning".

Det är något demokratiskt tilltalande i det här tycker jag. Det finns nog en övertro på att forskning ska ge sakliga svar på frågor som sen förmedlas via läroböcker och myndigheter. Problemen med det är många, ett är att många frågor ens aldrig ställs inom forskningen, ett annat att det inte finns några "sanningar". All forskning är en spegelbild av sin tid. Därmed inte sagt att man ska undvika att rapportera om forskning eller undvika att vissa frågor ställs inom forskningen därför att människor kan få "dåligt samvete".

Hursomhelst, jag tror verkligen på nätet som en god informationskälla. Och jag tror att människor kan sålla.

Det är svårt att hitta information om flaskmatning...

...sägs det ibland, jag googlar,

69.400 resultat på 0.14 sekunder.

Av Eva-Lotta Funkquist