måndag 6 juli 2009

Tack älskade Astrid!

Tant Brun undrar i en kommentar till ett tidigare inlägg hur man ska råda bot på den snäva svenska amningsnormen. Hur öppnar man upp för ett vidsynt synsätt? Jag har nog inget bra svar på det (allt som avviker provocerar ju så hiskeligt). Jag är dock en erfaren avvikare från den, amningsnormen alltså.

Mycket har jag läst om amning, men nästan inget har fungerat som praktiskt vägledning för mig. Så vad gör man, när ens vilja till handling inte alls stämmer med gängse normer? Något sorts stöd för mitt handlande tyckte jag ändå att jag behövde. Barnens uppfödning är ju en stor sak och ingenting jag helt ville lämna åt slumpen och mor och farföräldrars stöd brukar ju som bekant inskränka sig till att de undrande konstaterar: ”Vad ofta hon äter”.

Min lösning blev att jag tänkte: Hur skulle Pippi ha gjort? Och konstigt nog visste jag alltid hur Pippi skulle ha gjort. En nioårig barnboksfigur. I många års tid hjälpte Pippi mig att sortera viktigt från oviktigt. Således har mina barn, med Pippis gillande, snuttat tutte i tid och otid och överallt. Nätter, tandläkarbesök, examinationer och bröllop har vi snuttat oss igenom. Ett decennium snuttade vi oss igenom. Lever vi kanske inte i ett fritt land? Deras första föda utöver bröstmjölken kom inte att bestå av mosad potatis. Nej, de föredrog helt andra saker (här undviker jag att för mänskligheten nämna upprörande detaljer). Helt okey tyckte Pippi. De somnade ofta i soffan medan jag (och ibland också de) tittade på olämpliga TV program. Helt ofarligt tyckte Pippi. Att gråta sig till sömns tyckte Pippi däremot verkade väldigt, väldigt farligt.

Mina barn är nästan stora nu och jag behöver inte Pippi så ofta (jag lånar gärna ut henne). Då och då slås jag av hur smidigt de verkar kryssa sig genom livets svårigheter och då tänker jag alltid att det nog är Pippis förtjänst. För kanske är det faktiskt så, att mycket av det som är skrivet om barn, bara är ett onödigt krafs på själen. Och kanske är det så att om man älskar sina barn, älskar dem ännu mer, så kommer folkvettet alldeles av sig själv.

Så tack, älskade Astrid, för att du hjälpte mig med detta stora!

Eva-Lotta Funkquist

4 kommentarer:

Maja sa...

Vad fint du skriver!

Lynn sa...

Jag tycker den här bloggen är fantastisk och det är den första sidan jag kikar på när jag loggar in. Ni skriver så positivt och inspirerande! Snälla fortsätt med det.

Tant Brun sa...

Då lånar jag Pippi då. :)
Alla föräldra böcker utom en (Katerina Janouch Barnliv) har redan blivit slängda. Att lyssna på sin inre röst, mage, hjärta, intuition är en gravt underskattad sak i dagens samhälle. Jag säger det igen, amningshjälpen tackar jag för att jag fortfarande ammar min 13 månaders kille och jag tackar för att jag också fått hjälp med modet att lyssna på rösten där inne.
Jag är lika lyrisk som Lynn ovan.

Amningshjälpen sa...

Tant Brun då är så välkommen! Pippi är så användbar!
Eva-Lotta