Av Marit Olanders
Livsmedelsverket håller på och ser över råden om mat till spädbarn och småbarn, och även då rekommendationerna om amning. Det är sju år sedan Sverige antog nuvarande rekommendationer, dvs helamning i sex månader (försiktigt uttryckt att bröstmjölken räcker som enda föda de första sex månaderna) och därefter amning med tillägg av annan mat hela det första levnadsåret eller längre.
WHO:s globala rekommendation för amning är, med tillägg av annan lämplig mat fr o m sex månader till två års ålder eller längre. Skälen för detta är att amning främjar hälsan för mor och barn i både rika och fattiga länder. Förutom att amning minskar risken för diarré, öroninflammation och lunginflammation nämner WHO att amning främjar mammans hälsa, genom att minska risken för bröst- och äggstockscancer och öka avståndet mellan graviditeterna. Jag vet att många kvinnor i rika länder kan bli gravida trots tätt ammande, jag är själv en av dem, men för andra uteblir ägglossning och mens under en längre period, t o m flera år för en del. Amning fortsätter att vara ett säkert sätt att ge barn mat. Det är också miljövänligt på flera sätt.
Trots allt detta satte Livsmedelsverkets och Svenska Barnläkarföreningens Expertgrupp Pediatrisk nutrition gränsen vid ett år. Det svenska föräldrar skulle få veta var att det var fördelaktigt att amma hela det första levnadsåret eller längre. Varför inte två år?
Jag frågade John Perlhagen, då ledamot i expertgruppen, för Amningsnytts räkning när Sverige skulle nå dit.
- Det tror jag inte vi orkar fram till, med hänsyn till småbarnsföräldrarna, svarade han i Amningsnytt 4/03. Det gjorde att de tonade ner amning efter ett år. Nu är det bara en av sex kvinnor som fortfarande ammar vid ettårsdagen.
Samtidigt kan amningen upplevas jobbigare för att man hela tiden får höra att det ska vara jobbigt. Det finns kvinnor som ger efter för omgivningens tryck och slutar amma, mot sin egen vilja. Amning är starkt förknippat med spädbarn i Sverige. Fördomarna om amning av barn som kan gå och prata har vi nog alla hört. Kvinnor som fortsätter att amma berättar ofta att de fortsätter av bara farten, det fungerar och det finns ingen anledning att sluta. Det är omgivningens tryck som är det jobbigaste. För dem blir det ett välkommet stöld att åtmionstone WHO tycker att de gör något bra.
För några år sedan stötte jag ihop med en gammal bekant på stan. Hennes man hade råkat ut för en svår olycka och svävade mellan liv och död. Min bekant hade en ettochetthalvtåring som hon ammade. Någon, möjligen på BVC, hade föreslagit att hon skulle sluta amma. Kanske var det sagt i omsorg, på grund av krisen i familjen. Men för min bekant var det sten på börda att börja avvänja en tuttglad toddlare ovanpå allt annat. Hon var märkbart lättad när jag sa att det inte fanns någon anledning att sluta om båda trivdes med amningen.
13 kommentarer:
Min mamma ammade mig i åtta månader, detta var på sjuttiotalet och hon följde fyratimmarsregeln så det får väl betraktas som efter omständigheterna tämligen länge. Sedan skulle hon börja jobba.
Min mamma ville inte sluta amma mig, men alla i hennes omgivning, inklusive min pappa, påtalade hur jobbigt det var för henne att amma och jobba, och hur uttröttad hon skulle bli av detta och att det var bäst att sluta.
Så hon slutade, och lämnade mig till barnvakt (pappaledigheten var väl knappt påtänkt då). Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon pratar om detta.
Om det är jobbigast att amma eller att sluta amma, det går ju inte att säga generellt! Jag tycker du fokuserar lite för mycket på dem som tycker det är känslomässigt jobbigt att sluta, det är långtifrån alla kvinnor som upplever det så. Vi är många många som tycker det är skönt att sluta amma, och upplever det som att få tillbaka våra egna kroppar, kunna dela mer lika och få en större frihet. Glöm inte bort oss!! Och glöm framförallt inte bort alla pappor som känner att de äntligen släpps in på lika villkor i föräldraskapet när amningen är över.
Jag skulle nog hellre säga att det är praktiskt i vardagen för ganska många att ha kvar amningen. Inte att man fortsätter för att det är känslomässigt svårt att sluta.
Jag jämför tex med min mamma som ammade i 7 månader och sedan kånkade och bar runt på mig på nätterna tills jag sov hela natten först efter 3 år. Själv har jag bara dragit barnen till mig och somnat om när de snuttat lite om de vaknat till på natten - det har sparat mig så mycket sömn och kraft!
Och att amma har varit en mirakelkur när barnen slagit sig illa, när de varit övertrötta och stökiga. Inget har funkat lika bra när de slutat amma efter några år. Att inget funkar för någon är kanske millimeterrättvist, men knappast bättre för familjen som helhet, eller hur?
Min kropp känns helt som min egen kropp även om jag ägnar mig åt att amma ibland. Och dessutom jobbar jag nu medan min man är pappaledig i 8 månader nu, så även om han har lite andra rutiner än jag så är det inte så olika villkor på det stora hela. Amningen är en liten del i vardagen, men allt står och faller ju inte med den - vare sig åt det negativa eller det positiva hållet.
Jag känner så väl personligen igen fenomenet att omgivingens inställning till hur "jobbigt" påverkar amningtidens längd. Mitt första barn fick därför kortast amningstid. Jag tyckte nog inte egentligen det var så jobbigt att amma fritt och ofta men möttes ständigt av attityden att det var jobbigt och att barnet inte var mätt. Mellanbarnet fick amma nästan dubbelt så länge men jag slutade fortfarande delvis pga av en inställning om att det var jobbigt, i alla fall med nattamning när jag skulle jobba. Med erfarenheten i bagaget av två barn som vaknat mycket på nätterna långt efter amningsavslut och långt efter föräldraledigheters slut, tänker jag enbart med glädje på att få amma så länge som jag vill två år eller längre eller mot förmodan kortare. Ingen omgivning ska i alla fall få påverka denna gång, utan enbarnt vad jag och barnet vill - för jag tycker inte det är jobbigt!
För att lite knyta an till tidigare kommentar, då problemställningen är rätt intressant, har amningen, för oss, som familj, aldrig kommit emellan ett föräldraskap på lika villkor. Jag vet det verkligen inte är så för alla men det behöver definitivt inte vara ett hinder att amma och att amma länge.
Vet inte vad som blev fel, men jag hade inte tänkt att vara "Anonym" här ovanför
Min kommentar riktade sig till Marit O som skrev blogginlägget, det var hon som var "du".
Och jag säger ju att vi upplever det här olika! Men jag och mina kompisar tycker fortfarande att det var skönt att sluta amma. Jag längtade efter att få ha min kropp i fred och bestämma över den själv, efter graviditeten. Ammade ändå sju månader, men längtade hela tiden efter att sluta. Och så känner jag minst tio andra mammor som också hade det. När jag glatt berättade om mitt amningsavslut för dem så sa de grattis!, och vad skönt!, utifrån sina erfarenheter. Och papporna tyckte det var jättemysigt att äntligen få uppleva hur barnen blev mindre mammiga och kunde somna lugnt i deras famn. Medan vi mammor kände oss fria och lättade. Såhär har många det också med amningen, och jag menar bara att det är ett perspektiv som glöms bort här på Amningsbloggen. Man får snarare höra att man borde amma längre, att amning är så praktiskt och mysigt och så vidare. Alla tycker inte det! Och då är det bara skönt att sluta. Varför inte ta upp det också i ett blogginlägg som handlar om ifall det är jobbigast att fortsätta eller sluta amma - det finns ju många som tycker att det är jobbigast att fortsätta!!! På riktigt alltså. Många här verkar tro att det bara handlar om något slags grupptryck, men det är en genuin känsla hos väldigt många.
Lite fler olika perspektiv efterlyser jag alltså!
Nej Lina, alla tycker inte det. Jag tror att du vet att jag vet det. Jag håller med om att rubriken inte träffade inläggets budskap mitt i prick.
Vill också kommentera " jag menar bara att det är ett perspektiv som glöms bort här på Amningsbloggen". Det glöms inte bort. Jag väljer medvetet andra vinklar. Precis som du säger är det ju en majoriotetsuppfattning att det är skönt att sluta amma efter 6-12 månader. Det är helt i enlighet med amningsnormen i vårt land! Jag vill mena att Amningsbloggen är en av mycket få röster som påminner om möjligheten att INTE sluta amma. Jag förstår inte heller hur du kan läsa in att ni läsare "borde" göra på ett eller annat sätt. Jag skrev t o m ett inlägg om det för en tid sedan:
http://amningsbloggen.blogspot.com/2010/04/jag-struntar-i-hur-du-matar-ditt-barn.html
Marit, jag tycker att du tar upp ett viktigt problem. Tänk om amning inte var så laddat. Jag ammade "öppet" i ca 10 månader och sen i "smyg" resterande tills sonen var 1,5år, just för att jag inte orkar med andras åsikter. Som tur är har jag världens bästa man som stöttade mig att göra som jag ville och som har bra självkänsla och därmed klarar av att mamma och papparollen ser lite olika ut.
Jag har också fått kommentaren att det är jobbigt för mig att amma. Men för mig har det varit en fördel att amma länge. Att amma ett barn som får den mesta av näringen från annan mat är inte alls lika kravfyllt. Min pojke fyller snart 7 år är mycket "hemlig". Min man tycker det är jätteäckligt, men accepterar ändå amningen.
Anonym: Det skulle vara intressant att höra varför du ammar så länge? Och vad sonen säger om det själv?
Jag är nyfiken bara för att jag aldrig hört nån som ammat så länge förut.
Vad jag känner igen mig i kommentaren av anonym om att matkravet minskar när man ammar längre. Det har varit underbart skönt att helamma sex månader denna gången istället för fyra-fem som det blev de andra och verkligen känna att bröstmjölk är basen det första året och att vi har mycket tid på oss att komma fram till bra ätande. Vi har problem med en stor liten matvägrare och det har nog känts kravfyllt med maten med detta barn sedan fyramånadersåldern. Jag njuter så av att ha förstått att det inte finns ett krav på utbytta mål, gröt och mängder. Jag njuter också av vetskapen att jag kommer amma så länge att bröstmjölken troligen finns kvar när de första dagissjukorna kommer. Skulle vi tröttna på amningen dessförinnan, är det ju fine men jag tänker inte sluta när det fortfarande känns så vemodigt som det gjorde andra gången.
En sak som roar mig lite är att jag för att tillfredställa omgivningens krav på ordning och reda med maten, kallar amningen för mat och äta ibland istället för att bara säga amning som jag alltid brukar. Det känns om om det är lättare att accepterar för vissa när mitt barn har ätit än när det ammat eller snuttat. Det är lite en strategi så klart. Borde väl inte känna så men det påverkar ju inte amningen denna gången så jag kan väl bjuda på det. Inte så att jag tycker det är fel att kalla bröstmjölk mat men för mig och min familj är amningen mer än mat och det erkänner jag alltså inte i alla lägen.
Lina - jag ammar också en sexåring och jag gör det för att hon älskar det. Hon är mycket mindre intresserad än för ett år sedan, men hon skulle bli förtvivlad om jag bestämde att hon aldrig mer skulle få amma. Hon vet förstås att de flesta andra barn i hennes ålder inte ammas, men hon vet också att en del gör det och att man tappar intresset efter hand. Däremot tror jag inte att hon har lagt märke till att hon själv tycker att det är mindre och mindre viktigt.
Jag känner mig trygg med att hon kommer att växa ur amningen och jag märker att amningen inte är skadlig eller hämmande för henne (utan avslappnande och mysig), så jag tycker inte att jag behöver forcera avslutet.
Skicka en kommentar