Suzanne Osten blir intervjuad på DN:s Insidan den 14:e januari. Hon menar att för majoriteten av människor har meningen med livet blivit liktydigt med det egna barnet. Barnuppfostran är vår tids religionsutövning och i samhället finns det en stark ångest kring de här frågorna. Skriet från föräldrarna hörs överallt. Men barnen mår inte bra, hävdar hon, eftersom föräldrarna egentligen inte lyssnar på dem. Det här har i sin tur lett till förvirring och att det skett en sammanblandning mellan hur man uppfostrar en hund och ett barn. Men lugn bara lugn, Suzanne har lösningen. Ledordet heter intresserad närvaro. Det här innebär att föräldern sätter sig och pratar intelligent med sitt barn och på så sätt kommer manipulation att undvikas. Suzanne ger ett exempel på hur man genom intresserad närvaro kan prata intelligent med sitt barn.
"-Hur ska man komma iväg till dagis om du inte knyter skorna? Du vet ju att det är kallt ute."
Eeh, tilllåt mig inflika.
- De flesta dagisbarn vill inte komma iväg till dagis.
- De flesta dagisbarn kan väl (?) inte knyta skorna.
- Typ alla dagisbarn kommer att betrakta det som en stor personlig framgång om de lyckas med konststycket att komma iväg till dagis i kläder som innebär en möjlighet att de eventuellt kommer att frysa. Med all rätt förmodligen.
7 kommentarer:
Jag tillhör också de som tror att de flesta barn inte vill till dagis egentligen. Det säger väl sig självt att barn som bara är ett par år gamla bör spendera den mesta av sin tid med personer som älskar dem, och det kan man aldrig få till på dagis på samma sätt som hemma, hur bra fröknarna än är.
Men jag tror inte att de flesta människor tänker så. Det finns någon slags konsensus om att det är naturligt för små barn att vara åtskilda från sina föräldrar tycker jag.
Min son som snart fyller 3 går på dagis, när jag jobbar, och jag väljer att jobba väldigt lite och leva sparsamt för att dagarna inte ska bli så många. Men jag tycker inte att jag har så många i min omgivning som förstår att min son hellre vill vara hemma. "Trivs han inte på dagis?" frågar de.
Jag läste artkeln igår och tyckte den var väldigt förvirrad... Jag förstår inte vaad hon vill egentligen och vad hon klagar på. De flesta föräldrar gör väl ungefär som hon verkar förespråka, pratar med barnen (ofta som om de var större än de är) och försöker få dem att göra det man vill på så sätt. Och vadå ingen manipulation, det är väl manipulation att med sin större erfarenhet och mognare retorik prata omkull barnen.
Jag tror för övrigt att även de barn som gillar dagis och vill vara där ändå ofta inte vill komma iväg dit. Göra sig i ordning och komma iväg är ju så tråkigt, jämfört med att bara fortsätta med det man håller på med alternativt rusa iväg till dagis utan ytterkläder och skor.
Ok, inte så imponerad av Suzannes sätt att "lyssna" till barnet. Det är ju bara ännu ett sätt att TALA till barnet.
Paradoxalt nog blir ju Suzannes inlägg i debatten bara ännu ett ångestskri.
Barn-förälder är ju för övrigt en RELATION, vilket innebär att det som finns emellan parterna påverkas av bägge parter. Alltså kan det omöjligt vara så att ett enda förhållningssätt passar alla.
De allra flesta föräldrarna älskar sina barn och vill dem väl. Och hur de når till detta väl ser olika ut - eftersom de ofta definierar detta väl på lite olika sätt. Är det inte i själva verket detta som skapar ångest?
Ps SO ser bloggar, böcker, kurser och tidningar om barnuppfostran som utslag av ångest kring frågan.
Själv har hon ägnat nästan hela sitt yrkesliv åt barn och unga.
Varför den enas ångest är lite mer okej än den andras framgår inte av artikeln.
Men potentialen för dubbelbestraffning av föräldrar är dock glasklar och fullständigt fenomenal.
Min unge (snart tre år) tycker jättemycket om sin förskola och har gjort så från start, och det är jag väldigt glad och tacksam över eftersom jag egentligen inte vill lämna bort henne och låta andra vuxna "forma" henne (men tyvärr har inte varken jag eller min man möjlighet att vara hemma – jag har inga föräldrar och min mans familj bor långt bort, osv). Men jag har svårt att förstå att man låter sitt barn vara på förskolan maximalt antal timmar och utnyttjar tiden till att shoppa och fixa hemma och andra saker där man egentligen hade kunnat göra tillsammans med sitt barn.
Vad gäller Suzanne Osten (jag har inte läst hennes filosofi i övrigt utan baserar mitt tyckande endast på det som nämns här i inlägget) så tycker jag hon verkar vara på betydligt mer rätt spår än många "experter" som föräldrar rättar sig efter nuförtiden. Intresserad närvaro låter väl egentligen inte så dumt, men man får såklart anpassa nivån på samtalet efter barnets ålder och mognad – särskilt om alternativet är tvång och att föräldern alltid ska ha sista ordet.
Att många föräldrar inte verkar kunna skilja på hur man uppfostrar hundar och barn (eller till med behandlar hunden med större respekt än barnen) tycker jag mig absolut se och det gör mig rädd.
Själv tycker jag om Jesper Juuls och Lars H Gustafssons tankar om familjelivet.
Jonna: jag har ett jämgammalt barn som du, och jag försöker också korta ner dagarna på dagis. Har börjat jobbet "toktidigt" för att kunna hämta tidigt, även när jag jobbat deltid. Har alltid skyndat mig till dagis och oftast varit den första att hämta. inte för jag tror barnet far illa av dagis, men för jag älskar barnet och vill träffa det så mycket som möjligt. Även jag sympatiserar mycket med Lars H Gustafsson och Jesper Juul.
med denna bakgrund vill jag ändå ge dig lite motargument.
för hur mycket jag än håller med dig i teorin att barnet kan vara med och shoppa eller fixa hemma så tror jag att det är väldigt olika vilken typ av barn man har. Alla barn funkar det inte riktigt lika bra med, som det tycks göra med ditt...
Min unge flippar ibland ur i mataffären eller hemma, man får ingenting gjort eller allt tar 5 gånger så lång tid.
Är det värre för barnet att leka med de andra en stund till på dagis och mamma har klarat av mathandlingen utan en missnöjd unge?
Innan mitt barn blivit så pass gammalt som det är nu (3) så hade jag sagt "det är klart att barnet ska lära sig vara med och handla och vara med på vanliga sysslor, det är berikande för barnet och skapar god kontakt med föräldern och barnet"
Men, nu är jag inte lika övertygad längre faktiskt.
Nästa gång på IKEA funderar jag på att prova barninlämningstjänsten. För mitt barn älskar att leka och skulle nog tycka det var mycket spännande att prova leka där. Samtidigt som jag och pappan skulle kunna prata igenom inköpen utan att bli avbrutna hela tiden och utan att jaga en unge runt affären...
Det du säger stämmer nog utmärkt på ditt barn, men min erfarenhet säger mig numera att allt ändå inte är så svartvitt.
och appropå Suzanne O, så tror jag också att man vinner i längden på att behandla barnet som om det förstår mer än man tror, för det gör det och det är så det växer. Men man ska förstås ha i åtanke att det kan ta ett tag innan man får gensvar på samma nivå...
På den konkreta frågan hade nog mitt svarat, precis enligt Eva-Lottas analys, "Jag vill vara hemma, jag vill inte gå till dagis!!" och så hade det blivit ännu svårare att knyta de där rackarns skosnörena. för övrigt använder vi kardborreband...
Med shoppa menar jag i det här fallet inte mataffären på väg hem utan ren nöjesshopping, och det tycker jag inte det är ok att utnyttja timmar på förskolan till.
Skicka en kommentar