torsdag 31 mars 2011
Fler reaktioner på Aftonbladets hårdvinkling
Av Marit Olanders Fler har reagerat på Aftonbladets hårdvinklade story om den franska flickan som dog - uppenbarligen av vanvård. Amningsnytt har varit i kontakt med reportern som skrev artikeln. Av någon anledning ses bröstmölk ofta som något lite riskabelt och farligt, skriver Cecilia. Ersättning är såvitt jag vet lika lite läkemedel som kål och lera, skriver Amningshysteri. Detta är ett fall av vanvård av barn och varken amning, naturmedicin elelr vegankosdt ska lastas för detta, skriver Pusselbiten. Den här sortens sensationejournalistik är inget för mig, skriver Sagogrynet.
Bortglömd risk vid flaskuppfödning
Av Eva-Lotta Funkquist
I senaste numret av läkartidningen (nr. 13 2011) finns en fallbeskrivning av en sex veckor gammal pojke som sökte på barnakuten för frekventa vattniga diarréer. Pojken var irriterad, hade feber, insjunken fontanell, och var cirkulatoriskt påverkad. Natriumhalten i blodet var kraftigt förhöjd. Han hade tappat ordentligt i vikt de senaste dygnen och överfördes till intensivvårdsavdelningen. Trots behandling enligt rekommendationer vid vätskebrist hos så här små barn fick pojken generella kramper som hävdes med läkemedel.
Läkarna som skrivit artikeln menar att fallet väl illustrerar det lilla barnets känsliga vätskebalans. Det visade sig så småningom att föräldrarna, på grund av diarrérna, hade dubblerat mängden pulver då de matade barnet med bröstmjölksersättning. De hade uppfattat texten på förpackningen "risk för trög mage vid överdosering" som en behandlingmöjlighet av barnets diarréer.
Det vanligaste felet vid tillredning av bröstmjölksersättning är enligt författarna att överdosera pulvermängden. Vid diaréesjukdom uppstår en slemhinneskada, vilken gör att osmält föda förvärrar diarrén och en nettoförlust av vätska uppstår. Samtidigt kan de omogna njurarna inte koncentrera urinen, vilket bidrar till att livshotande vätskebrist snabbt uppstår. Författarna efterlyser en varningstext på bröstmjölksersättningsförpackningarna.
I senaste numret av läkartidningen (nr. 13 2011) finns en fallbeskrivning av en sex veckor gammal pojke som sökte på barnakuten för frekventa vattniga diarréer. Pojken var irriterad, hade feber, insjunken fontanell, och var cirkulatoriskt påverkad. Natriumhalten i blodet var kraftigt förhöjd. Han hade tappat ordentligt i vikt de senaste dygnen och överfördes till intensivvårdsavdelningen. Trots behandling enligt rekommendationer vid vätskebrist hos så här små barn fick pojken generella kramper som hävdes med läkemedel.
Läkarna som skrivit artikeln menar att fallet väl illustrerar det lilla barnets känsliga vätskebalans. Det visade sig så småningom att föräldrarna, på grund av diarrérna, hade dubblerat mängden pulver då de matade barnet med bröstmjölksersättning. De hade uppfattat texten på förpackningen "risk för trög mage vid överdosering" som en behandlingmöjlighet av barnets diarréer.
Det vanligaste felet vid tillredning av bröstmjölksersättning är enligt författarna att överdosera pulvermängden. Vid diaréesjukdom uppstår en slemhinneskada, vilken gör att osmält föda förvärrar diarrén och en nettoförlust av vätska uppstår. Samtidigt kan de omogna njurarna inte koncentrera urinen, vilket bidrar till att livshotande vätskebrist snabbt uppstår. Författarna efterlyser en varningstext på bröstmjölksersättningsförpackningarna.
Amning är farligt?
Av Carina Jakobsson
Ja, den uppfattningen är lätt att få om man läser Aftonbladets artikel om föräldraparet i Frankrike som nu åtalas för vållande till annans död. Det är så mycket som är fel med den artikeln. Rubriken är vidrig, även om den nu ändrats från "Bebisen dog - av bröstmjölken" till "Bebisen fick bara bröstmjölk - dog". Ett bättre förslag, som jag läste via amningshjälpens maillista är "Vårdslöshet orsakade barnets död". För det är det det handlar om. Vårdslöshet. Från föräldrarnas sida, som inte begriper att ett barn på 11 månader bör väga mer än 5,7 kilo, oavsett vilken form näringen kommer i. Som på fullaste allvar tänker sig bota allvarlig bronkit hos sitt barn med kål och lera. Som uppenbarligen inte förstått vilka tillskott i form av bland annat vitaminer man behöver ta om man ska leva som strikt vegan. Från sjukvårdens sida, som inte ingrep, kontaktade de sociala myndigheterna, när de inte fick lägga in den då nio månader gamla flickan när hon led av bronkit, utan lät föräldrarna ta hem henne för att behandla bronkiten med kål och lera. Eller reagerade på att flickan var onormalt liten för sin ålder. Föräldrarnas vänner och bekanta. Fanns det verkligen ingen i deras omgivning som såg att något var fel? Varför slog ingen larm? Åter till Aftonbladets artikel. Bilden, som visserligen inte har någon koppling till artikeln, visar inte ett barn på 11 månader. Snarare 1 månad. Men även om bilden inte har någon koppling till artikeln ger det associationer till mindre barn, som enbart ammas (som BÖR ammas, alternativt ges ersättning). I ingressen står att flickan bara fick bröstmjölk, ingen ersättning. Ersättning ges vanligen inte till barn över sex månader som dessutom ammas, så vad har ordet överhuvudtaget där att göra? Återigen något som ger associationer till yngre barn än vad artikeln egentligen handlar om. Jag vet flera barn som ammats fullt, alltså helammats, längre än sex månader. Och det är inget problem, så länge barnet växer (det är längd och huvudomfång som är de viktiga måtten) och utvecklas normalt. Så verkar inte fallet varit med den lilla Louise i Frankrike. Jag är rädd för att artikeln i Aftonbladet bara bidrar till att sprida myter om långtidsamning som något konstigt, onormalt och till och med potentiellt livsfarligt. När det egentligen handlar om något helt annat. Vårdlöshet i föräldraskapet. Den lilla flickans död är tragisk. Framförallt för att det kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna sökt vård tidigare, eller om sjukvården ingripit när de hade chansen. Men det är också tragiskt att hennes död ska skyllas på amningen och den "näringsfattiga" bröstmjölken. Kanske var den bröstmjölk hon fick näringsfattig, men det torde i så fall bero på mammans extrema kost, vilket också innebär att hon måste ha enorma brister på vitaminer och annat, eftersom kroppen vid graviditet och amning ser till att barnet får det som behövs, även om det innebär att tära på mammans reserver. Men kanske var det istället så att hon led av någon annan sjukdom, som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näringen i bröstmjölken? Texten har också publicerats på Carinas egen blogg.
Ja, den uppfattningen är lätt att få om man läser Aftonbladets artikel om föräldraparet i Frankrike som nu åtalas för vållande till annans död. Det är så mycket som är fel med den artikeln. Rubriken är vidrig, även om den nu ändrats från "Bebisen dog - av bröstmjölken" till "Bebisen fick bara bröstmjölk - dog". Ett bättre förslag, som jag läste via amningshjälpens maillista är "Vårdslöshet orsakade barnets död". För det är det det handlar om. Vårdslöshet. Från föräldrarnas sida, som inte begriper att ett barn på 11 månader bör väga mer än 5,7 kilo, oavsett vilken form näringen kommer i. Som på fullaste allvar tänker sig bota allvarlig bronkit hos sitt barn med kål och lera. Som uppenbarligen inte förstått vilka tillskott i form av bland annat vitaminer man behöver ta om man ska leva som strikt vegan. Från sjukvårdens sida, som inte ingrep, kontaktade de sociala myndigheterna, när de inte fick lägga in den då nio månader gamla flickan när hon led av bronkit, utan lät föräldrarna ta hem henne för att behandla bronkiten med kål och lera. Eller reagerade på att flickan var onormalt liten för sin ålder. Föräldrarnas vänner och bekanta. Fanns det verkligen ingen i deras omgivning som såg att något var fel? Varför slog ingen larm? Åter till Aftonbladets artikel. Bilden, som visserligen inte har någon koppling till artikeln, visar inte ett barn på 11 månader. Snarare 1 månad. Men även om bilden inte har någon koppling till artikeln ger det associationer till mindre barn, som enbart ammas (som BÖR ammas, alternativt ges ersättning). I ingressen står att flickan bara fick bröstmjölk, ingen ersättning. Ersättning ges vanligen inte till barn över sex månader som dessutom ammas, så vad har ordet överhuvudtaget där att göra? Återigen något som ger associationer till yngre barn än vad artikeln egentligen handlar om. Jag vet flera barn som ammats fullt, alltså helammats, längre än sex månader. Och det är inget problem, så länge barnet växer (det är längd och huvudomfång som är de viktiga måtten) och utvecklas normalt. Så verkar inte fallet varit med den lilla Louise i Frankrike. Jag är rädd för att artikeln i Aftonbladet bara bidrar till att sprida myter om långtidsamning som något konstigt, onormalt och till och med potentiellt livsfarligt. När det egentligen handlar om något helt annat. Vårdlöshet i föräldraskapet. Den lilla flickans död är tragisk. Framförallt för att det kanske hade kunnat undvikas om föräldrarna sökt vård tidigare, eller om sjukvården ingripit när de hade chansen. Men det är också tragiskt att hennes död ska skyllas på amningen och den "näringsfattiga" bröstmjölken. Kanske var den bröstmjölk hon fick näringsfattig, men det torde i så fall bero på mammans extrema kost, vilket också innebär att hon måste ha enorma brister på vitaminer och annat, eftersom kroppen vid graviditet och amning ser till att barnet får det som behövs, även om det innebär att tära på mammans reserver. Men kanske var det istället så att hon led av någon annan sjukdom, som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näringen i bröstmjölken? Texten har också publicerats på Carinas egen blogg.
måndag 28 mars 2011
Angående stjärnfamiljer
Av Eva-Lotta Funkquist
Jag tror jag uttryckte mig lite olyckligt och kan nog ha gjort någon ledsen och det var dumt av mig att debattera en fråga som jag tycker är viktig och ha just en stjärnfamilj som exempel, eftersom de redan är en av vissa ifrågasatt grupp. Nu vill jag förtydliga mig. Nej jag är inte emot stjärnfamiljer och jag tror visst att den här familjen har gjort val de är helt nöjda med. Vad jag efterlyser är att mamman och pappan ska synas lika mycket (som subjekt alltså). Naturligtvis behöver inte DN:s bildval spegla verkligheten, de är ju just ett bildval, men någon valde just de bilderna. Fler bilder på aktiva pappor. Nu kan man ju förvisso vara aktiv i passivitet...
Jag tror jag uttryckte mig lite olyckligt och kan nog ha gjort någon ledsen och det var dumt av mig att debattera en fråga som jag tycker är viktig och ha just en stjärnfamilj som exempel, eftersom de redan är en av vissa ifrågasatt grupp. Nu vill jag förtydliga mig. Nej jag är inte emot stjärnfamiljer och jag tror visst att den här familjen har gjort val de är helt nöjda med. Vad jag efterlyser är att mamman och pappan ska synas lika mycket (som subjekt alltså). Naturligtvis behöver inte DN:s bildval spegla verkligheten, de är ju just ett bildval, men någon valde just de bilderna. Fler bilder på aktiva pappor. Nu kan man ju förvisso vara aktiv i passivitet...
Om du känner dig bunden av amning
... men ändå vill amma
Av Marit Olanders
Amning utmålas ofta som något som ska vara mysigt. Och det kan den ju vara. Till idén om mysighet hör att man ska stänga in sig i sin lilla kärnfamilj och sitta och amma och mysa och njuta av barnet.
Men alla trivs inte med den påbjudna mysigheten, i alla fall inte efter en tid. Den mysiga amningshörnan, med frukt och dricka och förströelse, ungefär som bilden, känns kvävande och instängd. I alla fall efter ett tag, när amningen börjar gå av sig själv.
Då är det kanske dags att resa sig och gå därifrån. Att lära sig att stå och gå och amma. Kanske börjar du med att sitta ner när barnet tar tag, sedan hålla det i dina armar och resa dig upp. Kanske är det lättare att lägga trill det när du redan står. En bärsjal kan vara till stöd. Här finns tips på hur man knyter en enkel bärsjal.
Kan man stå och gå och amma, med eller utan bärsjal, får man en helt annan rörelsefrihet och amningen blir myckjet mindre bunden. Man behöver inte längre välja mellan att amma och delta i samhällslivet.
Sen kan det förstås också vara så att man inte tycker om att amma och känner sig bunden fast man inte sitter ner. Då är stående och gående amning förstås inget argument.
söndag 27 mars 2011
När Abbe kom till världen
Av Eva-Lotta Funkquist
I dagens DN finns ett reportage om då Abbe kom till världen. En frilansfotograf har varit med från allra första början. Abbe har en mamma och tre pappor. En som kallas biologisk, hans partner och mammans partner. I papperstidningen finns det elva bilder på familjen. Mamman håller inte barnet på någon av bilderna. På sju av bilderna håller eller matar någon av papporna barnet. På en av bilderna som mamman är med på finns inte ens hennes ansikte med, bara den gravida magen. Bildtexten lyder: Gustav får hjälp att leta efter barnets huvud av barnmorskan Hanna. Allas delaktighet är extremt viktig. Ibland blir jag orolig. Den kvinnliga anpassningsförmågan tycks vara evig. Kvinnor tycks vara beredda att ge bort eller förändra samvaron med sina barn till vem som än står i kö och dikterar villkor. När ska vi själva börja diktera villkor? Klicka på rubriken kan du läsa om Abbe.
I dagens DN finns ett reportage om då Abbe kom till världen. En frilansfotograf har varit med från allra första början. Abbe har en mamma och tre pappor. En som kallas biologisk, hans partner och mammans partner. I papperstidningen finns det elva bilder på familjen. Mamman håller inte barnet på någon av bilderna. På sju av bilderna håller eller matar någon av papporna barnet. På en av bilderna som mamman är med på finns inte ens hennes ansikte med, bara den gravida magen. Bildtexten lyder: Gustav får hjälp att leta efter barnets huvud av barnmorskan Hanna. Allas delaktighet är extremt viktig. Ibland blir jag orolig. Den kvinnliga anpassningsförmågan tycks vara evig. Kvinnor tycks vara beredda att ge bort eller förändra samvaron med sina barn till vem som än står i kö och dikterar villkor. När ska vi själva börja diktera villkor? Klicka på rubriken kan du läsa om Abbe.
torsdag 24 mars 2011
Amningsnytt behöver dig!
Amningsnytt har länge velat göra en satsning där vi gräver djupare i amningsfrågan i Sverige. När socialstyrelsens statistik som kom i slutet av 2010 visade på ytterligare nedgång i amningsförekomsten bestämde vi oss för att ta reda på vad det beror på.
Vi vill göra ett undersökande reportage där vi kartlägger hur och varför den svenska amningsrådgivningen ser ut som den gör idag. För att kunna göra den här satsningen behöver redaktionen ekonomisk hjälp. Och det är här ni läsare kommer in i bilden. Som mecenater, eller som crowd funders – det vill säga sponsorer av journalistik som ni vill ska bli gjord.
Crowd funding är ett nytt sätt att sponsra journalistik med hjälp av läsarna, och vi på redaktionen hoppas på detta sätt kunna finansiera arbetstid för en reporter till. Vi beräknar arbetstiden till heltid under en månad, vilket innebär att vi behöver få in 20 000 kronor. Varje bidrag, stort som smått, är till stor hjälp för att vi ska kunna genomföra den här satsningen, som annars vore omöjlig för en liten redaktion som vår. Om vi får ihop finansieringen under våren räknar vi med att reportaget är klart till nummer 3 som kommer ut i september.
Bidragsgivarna kommer inte att ha något inflytande över det journalistiska arbetet, eller över hur resultatet presenteras. Du som väljer att bidra får självklart vara anonym men får vi, vill vi gärna tacka dig i tidningen i samband med publiceringen. Skicka ett e-mail till red@amningsnytt.se och ange namn och summa du bidragit med om du vill att vi ska veta vem du är som bidrar.
Du som vill hjälpa oss att genomföra den här granskningen kan sätta in valfri summa på vårt bankgironummer 508 - 3811. Ange ”Amningsnytt” i överföringsraden.
Tack på förhand!
Elisabeth Ubbe, chefredaktör Amningsnytt
Vi vill göra ett undersökande reportage där vi kartlägger hur och varför den svenska amningsrådgivningen ser ut som den gör idag. För att kunna göra den här satsningen behöver redaktionen ekonomisk hjälp. Och det är här ni läsare kommer in i bilden. Som mecenater, eller som crowd funders – det vill säga sponsorer av journalistik som ni vill ska bli gjord.
Crowd funding är ett nytt sätt att sponsra journalistik med hjälp av läsarna, och vi på redaktionen hoppas på detta sätt kunna finansiera arbetstid för en reporter till. Vi beräknar arbetstiden till heltid under en månad, vilket innebär att vi behöver få in 20 000 kronor. Varje bidrag, stort som smått, är till stor hjälp för att vi ska kunna genomföra den här satsningen, som annars vore omöjlig för en liten redaktion som vår. Om vi får ihop finansieringen under våren räknar vi med att reportaget är klart till nummer 3 som kommer ut i september.
Bidragsgivarna kommer inte att ha något inflytande över det journalistiska arbetet, eller över hur resultatet presenteras. Du som väljer att bidra får självklart vara anonym men får vi, vill vi gärna tacka dig i tidningen i samband med publiceringen. Skicka ett e-mail till red@amningsnytt.se och ange namn och summa du bidragit med om du vill att vi ska veta vem du är som bidrar.
Du som vill hjälpa oss att genomföra den här granskningen kan sätta in valfri summa på vårt bankgironummer 508 - 3811. Ange ”Amningsnytt” i överföringsraden.
Tack på förhand!
Elisabeth Ubbe, chefredaktör Amningsnytt
Tabuföreställningar om bröstmjölk och annat
Av Eva Lockner
I radions Spanarna handlade Göran Everdahls spaning om lanseringen av glass gjord på bröstmjölk. Medspanarna blev både storligen förvånade och lite provocerade. Intressant att många tycker bröstmjölk som vuxenföda är motbjudande.
För flera år sen skrev Margareta Strömstedt en betraktelse i DN om “Lockelsen att väcka sina sinnen”, där hon citerar etnologen Jonas Frykman. Han har pekat på hur tabuföreställningarna stegras i intensitet när det gäller sådant som finns vid individens gräns: bajs och kiss, blod och svett, spott och snor, bröstmjölk(!) och sädesvätska. "Att dessa saker tillskrivs egenskaper som gör dem motbjudande eller äckliga, kraftladdade eller farliga, förklaras av att de finns på gränsen mellan oss själva och omvärlden. De är delar som vi lämnar ifrån oss och som vi måste definiera som icke-oss, så fort de hamnat utanför."
Jag tycker denna förklaring är så intressant och känns så sann.
I radions Spanarna handlade Göran Everdahls spaning om lanseringen av glass gjord på bröstmjölk. Medspanarna blev både storligen förvånade och lite provocerade. Intressant att många tycker bröstmjölk som vuxenföda är motbjudande.
För flera år sen skrev Margareta Strömstedt en betraktelse i DN om “Lockelsen att väcka sina sinnen”, där hon citerar etnologen Jonas Frykman. Han har pekat på hur tabuföreställningarna stegras i intensitet när det gäller sådant som finns vid individens gräns: bajs och kiss, blod och svett, spott och snor, bröstmjölk(!) och sädesvätska. "Att dessa saker tillskrivs egenskaper som gör dem motbjudande eller äckliga, kraftladdade eller farliga, förklaras av att de finns på gränsen mellan oss själva och omvärlden. De är delar som vi lämnar ifrån oss och som vi måste definiera som icke-oss, så fort de hamnat utanför."
Jag tycker denna förklaring är så intressant och känns så sann.
onsdag 23 mars 2011
Människan vill hjälpa
Av Eva-Lotta Funkquist
Leon Green dök tillsammans med några andra dykare i Raja Ampats övärld. Där finns mantor, som är en sorts rocka som kan bli flera meter lång. En av mantorna hade en lina snurrad runt kroppen och släpandes efter sig. I mantan satt en stor stålkrok som linan var fäst i.
Först simmade mantan förbi dykarna tillsammans med sin flock, för att sedan vända och lugnt simma emot dem. Hon vände upp sin undersida med kroken emot dykarna. Tillslut förstod de; hon bad om hjälp.
Leon Green tog tag i kroken, men den satt djupt och hårt, och det började blöda ur såret. Smärtan gjorde att Mantan simmandes gav sig av bortåt, för att vända, simma tillbaka och återigen hålla upp kroken. Nu provade dykguiden och tillslut lyckades han. Mantan var fri och försvann. Men så kom hon tillbaka igen, som för att säga tack, hon sträckte ut sina vingar och lät dykarna klappa henne.
Upplevelsen var enorm för dykarna och Leon Green skriver på sin dyklogg att han efteråt grät som ett barn.
Människan vill hjälpa. Det ligger i vår natur för att använda ett slitet uttryck. Jag läste någonstans att man har visat att en människa vi hjälpt tycker vi om och en vi varit dum emot tycker vi illa om, alltså oavsett vad den personen gjort. Man skulle kunna dra slutsatsen att vi tycker om andra när vi tycker om oss själva.
Amningshjälpen har det i föreningsnamnet: hjälp. Föreningen får kritik för allt möjligt; också för det det här att vi vill hjälpa. Så här skrev en anonym kommentator tidigare:
Att brinna för amning. Vad innebär egentligen det? Det liknar inte att brinna för motorcross. Den som brinner för motorcross vill inte att 95% ska köra motorcross. Det ingår inte i visionen. Att brinna för teater. Plöjer man forskningsrapporter om man brinner för teater? Nej man går på teater. Eller spelar. Så långt sträcker sig hängivelsen. Att brinna för klimatfrågan. Ja då vill man få andra med sig och kastar sig över forskarnas rön. Där börjar vi närma oss pudelns kärna. Man brinner för amning på liknande sätt som man engagerar sig för klimatet. Ändå handlar det inte om artens överlevnad. Det saknas proportioner. Man brinner för något som är en symbol kanske. Närande gosande livgivande älskande givande. Man kastar sig ut i en bildvärld och knaprar sig full av krispig godhet. Så kanske det är?
Finns det en fara i att vilja hjälpa och arbeta ideellt. Ja, det kan det nog finnas. Men oftast inte skulle jag tro. Jag känner många människor utanför Amningshjälpen som arbetar ideellt. Inte just med motorcross, men med liknande saker. Nej, de vill nog inte att 95% ska hålla på med det de brinner för, snarare att ALLA barn och barn ungdomar ska ges möjlighet till en meningsfull fritid. Vi i Amningshjälpen vill att ALLA som vill amma ska ges möjlighet till det och då måste man plöja forskningsrapporter.
Berättelsen om Mantan kan du läsa i fauna & flora nr 1 2011.
Leon Green dök tillsammans med några andra dykare i Raja Ampats övärld. Där finns mantor, som är en sorts rocka som kan bli flera meter lång. En av mantorna hade en lina snurrad runt kroppen och släpandes efter sig. I mantan satt en stor stålkrok som linan var fäst i.
Först simmade mantan förbi dykarna tillsammans med sin flock, för att sedan vända och lugnt simma emot dem. Hon vände upp sin undersida med kroken emot dykarna. Tillslut förstod de; hon bad om hjälp.
Leon Green tog tag i kroken, men den satt djupt och hårt, och det började blöda ur såret. Smärtan gjorde att Mantan simmandes gav sig av bortåt, för att vända, simma tillbaka och återigen hålla upp kroken. Nu provade dykguiden och tillslut lyckades han. Mantan var fri och försvann. Men så kom hon tillbaka igen, som för att säga tack, hon sträckte ut sina vingar och lät dykarna klappa henne.
Upplevelsen var enorm för dykarna och Leon Green skriver på sin dyklogg att han efteråt grät som ett barn.
Människan vill hjälpa. Det ligger i vår natur för att använda ett slitet uttryck. Jag läste någonstans att man har visat att en människa vi hjälpt tycker vi om och en vi varit dum emot tycker vi illa om, alltså oavsett vad den personen gjort. Man skulle kunna dra slutsatsen att vi tycker om andra när vi tycker om oss själva.
Amningshjälpen har det i föreningsnamnet: hjälp. Föreningen får kritik för allt möjligt; också för det det här att vi vill hjälpa. Så här skrev en anonym kommentator tidigare:
Att brinna för amning. Vad innebär egentligen det? Det liknar inte att brinna för motorcross. Den som brinner för motorcross vill inte att 95% ska köra motorcross. Det ingår inte i visionen. Att brinna för teater. Plöjer man forskningsrapporter om man brinner för teater? Nej man går på teater. Eller spelar. Så långt sträcker sig hängivelsen. Att brinna för klimatfrågan. Ja då vill man få andra med sig och kastar sig över forskarnas rön. Där börjar vi närma oss pudelns kärna. Man brinner för amning på liknande sätt som man engagerar sig för klimatet. Ändå handlar det inte om artens överlevnad. Det saknas proportioner. Man brinner för något som är en symbol kanske. Närande gosande livgivande älskande givande. Man kastar sig ut i en bildvärld och knaprar sig full av krispig godhet. Så kanske det är?
Finns det en fara i att vilja hjälpa och arbeta ideellt. Ja, det kan det nog finnas. Men oftast inte skulle jag tro. Jag känner många människor utanför Amningshjälpen som arbetar ideellt. Inte just med motorcross, men med liknande saker. Nej, de vill nog inte att 95% ska hålla på med det de brinner för, snarare att ALLA barn och barn ungdomar ska ges möjlighet till en meningsfull fritid. Vi i Amningshjälpen vill att ALLA som vill amma ska ges möjlighet till det och då måste man plöja forskningsrapporter.
Berättelsen om Mantan kan du läsa i fauna & flora nr 1 2011.
söndag 20 mars 2011
Amning kan man läsa sig till
Av Eva-Lotta Funkquist
Vi diskuterade högljutt. Det råder brist på praktikplatser på förlossningsavdelningarna på de flesta håll i Sverige. Nu skulle en ny grupp ha placering på förlossningen: blivande akutläkare. "Vad är meningen?", undrade någon. "De kan behöva förlösa i ambulansen" konstaterade en annan. "Ja men amning då", sa en tredje, "de får noll undervisning i amning, men amning vet vi helt säkert att de kommer att möta, överallt i vården". Nu svarade flera på en gång: "Ja men amning, det kan man läsa sig till på egen hand". Hon sökte min blick över bordet.
Eeh, kan man?
Vi diskuterade högljutt. Det råder brist på praktikplatser på förlossningsavdelningarna på de flesta håll i Sverige. Nu skulle en ny grupp ha placering på förlossningen: blivande akutläkare. "Vad är meningen?", undrade någon. "De kan behöva förlösa i ambulansen" konstaterade en annan. "Ja men amning då", sa en tredje, "de får noll undervisning i amning, men amning vet vi helt säkert att de kommer att möta, överallt i vården". Nu svarade flera på en gång: "Ja men amning, det kan man läsa sig till på egen hand". Hon sökte min blick över bordet.
Eeh, kan man?
torsdag 17 mars 2011
Vid katastrofer blir amning livsviktig
Av Marit Olanders
Nöden i områdena i Japan som drabbats av jordbävning, tsunami och kärnkraftsolyckor går inte att föreställa sig. I ett slag försvann det som vi i i-land är vana att ta för självklart - el, gas, bensin, vatten, avlopp, mat.
När affärerna töms på varor gäller det bröstmjölksersättning också. På ett hus sitter en skylt som ber förbipasserande att vänligen ge dem bröstmjölksersättning om de har över, eftersom deras spädbarn svälter, skriver Lyndi Yamagata.
Utanför en butik köar Maki Habachi timme efter timme för att få tag på bröstmjölksersättning till sin systers två veckor gamla baby. Hon har bara mat kvar för en enda dag, skriver ABC News.
Läs om amning i katastrofområden här.
Nöden i områdena i Japan som drabbats av jordbävning, tsunami och kärnkraftsolyckor går inte att föreställa sig. I ett slag försvann det som vi i i-land är vana att ta för självklart - el, gas, bensin, vatten, avlopp, mat.
När affärerna töms på varor gäller det bröstmjölksersättning också. På ett hus sitter en skylt som ber förbipasserande att vänligen ge dem bröstmjölksersättning om de har över, eftersom deras spädbarn svälter, skriver Lyndi Yamagata.
Utanför en butik köar Maki Habachi timme efter timme för att få tag på bröstmjölksersättning till sin systers två veckor gamla baby. Hon har bara mat kvar för en enda dag, skriver ABC News.
Läs om amning i katastrofområden här.
onsdag 16 mars 2011
"Låt oss vara i fred!"
Av Marit Olanders
I veckan har Amningsnytt nr 1/11 utkommit. Tidningen har under ett års tid följt förstagångsmamman Evelina, som har skrivit krönikor om sin och sonen Harrys amning. Så här skrev hon bland annat:
Lika oförberedd var jag innan alltihop på att amning är en så känsliog och laddad fråga. Det finns så mycket åsikter, så mycket fördomar och förutfattade meningar. Det är tydligen legitimt att fråga vem, hur och när som helst hur det går med amningen? Jag önskar mig att alla skulle få vara i fred. Vare sig man väljer amning i flera år eller mjölkersättning från början.
I veckan har Amningsnytt nr 1/11 utkommit. Tidningen har under ett års tid följt förstagångsmamman Evelina, som har skrivit krönikor om sin och sonen Harrys amning. Så här skrev hon bland annat:
Lika oförberedd var jag innan alltihop på att amning är en så känsliog och laddad fråga. Det finns så mycket åsikter, så mycket fördomar och förutfattade meningar. Det är tydligen legitimt att fråga vem, hur och när som helst hur det går med amningen? Jag önskar mig att alla skulle få vara i fred. Vare sig man väljer amning i flera år eller mjölkersättning från början.
Åh, det är en sorg i mig
Av Eva-Lotta Funkquist
Skrev Petra i kommentatorsfältet. Hennes syster hade fått veta av vården att mjölken inte "räckte till" och nu gav hon ersättning. Jag känner igen det där. Många har berättat om det för mig. Det är sorg många känner när kvinnor i deras närhet får fel information om hur amning fungerar. Att samhället/ kulturen har rätt kunskaper kring födande och amning kanske har varit mänsklighetens viktigaste faktor för överlevnad och förr i tiden var det de äldre kvinnorna som förde kunskapen vidare.
Jag har mött många extremt krångliga amningar. Jag har många gånger suttit i mörkret och plötsligt hört ett barn svälja för första gången. Ljudet har fyllt hela rummet. Visst, jag vet att det kommer bli folk av det där barnet även om det aldrig ammar en droppe. Jag blir lycklig i alla fall.
Man behöver inte amma i Sverige. Det blir folk av barnen ändå. Men vården måste ha rätt kunskap för att hjälpa de som vill amma. Att förminska amningens betydelse är inte rätt väg att gå.
Skrev Petra i kommentatorsfältet. Hennes syster hade fått veta av vården att mjölken inte "räckte till" och nu gav hon ersättning. Jag känner igen det där. Många har berättat om det för mig. Det är sorg många känner när kvinnor i deras närhet får fel information om hur amning fungerar. Att samhället/ kulturen har rätt kunskaper kring födande och amning kanske har varit mänsklighetens viktigaste faktor för överlevnad och förr i tiden var det de äldre kvinnorna som förde kunskapen vidare.
Jag har mött många extremt krångliga amningar. Jag har många gånger suttit i mörkret och plötsligt hört ett barn svälja för första gången. Ljudet har fyllt hela rummet. Visst, jag vet att det kommer bli folk av det där barnet även om det aldrig ammar en droppe. Jag blir lycklig i alla fall.
Man behöver inte amma i Sverige. Det blir folk av barnen ändå. Men vården måste ha rätt kunskap för att hjälpa de som vill amma. Att förminska amningens betydelse är inte rätt väg att gå.
Därför avråder man från tröstnapp till de minsta
Av Marit Olanders
Steg nio i Tio steg för amningsvänligt sjukhus handlar om att inte ge ammade spädbarn nappflaska eller tröstnapp. Och varför får man inte ge napp då? Man kan ju räkna upp hur många som helst som struntade i det och gav napp tidigt och det har gått bra. Det är väl bara någon moralkaka för att hålla kvinnor på mattan och tvinga dem att amma i tid och otid.
Men det finns faktiskt en anledning. Det finns en koppling mellan napp den första månaden och tidigt amningsavslut. Orsaken är att brösten inte får tillräckligt stimulans för att klara att göra så mycket mjölk som ett växande helammat spädbarn behöver. Barn behöver lägga hela sin sugenergi på bröstet. Bröst och barn är olika och för en del funkar amningen ändå, men på andra funkar det inte.
Det är de som "lyckas" som äger agendan och kan berätta att det gick bra, medan de som upplever att mjölken inte räcker för det mesta antagligen inte är lika ivriga att berätta. Kanske man inte heller kopplar ihop nappanvändningen med att man har för lite mjölk, kanske man har fått intrycket att amma var tredje-fjärde timme är det "man ska" och att napp är det man tar till däremellan. Och så får man skuldkänslor för att ens kropp inte gör tillräckligt med mjölk och den onda cirkeln är ett faktum.
Men man kan inte lasta sig själv för att man har följt de råd man har fått. De som borde känna skuldkänslor är de som tanklöst råder andra att ge sina en-, två- och treveckorsbebisar napp, mot bättre vetande. Det handlar inte om moral, utan om omsorg.
Som förälder gör man ju som man själv vill ändå. vill man ge napp så gör man det, och om mjölken inte räcker till helamning sen så är det ingen big deal för alla heller.
Steg nio i Tio steg för amningsvänligt sjukhus handlar om att inte ge ammade spädbarn nappflaska eller tröstnapp. Och varför får man inte ge napp då? Man kan ju räkna upp hur många som helst som struntade i det och gav napp tidigt och det har gått bra. Det är väl bara någon moralkaka för att hålla kvinnor på mattan och tvinga dem att amma i tid och otid.
Men det finns faktiskt en anledning. Det finns en koppling mellan napp den första månaden och tidigt amningsavslut. Orsaken är att brösten inte får tillräckligt stimulans för att klara att göra så mycket mjölk som ett växande helammat spädbarn behöver. Barn behöver lägga hela sin sugenergi på bröstet. Bröst och barn är olika och för en del funkar amningen ändå, men på andra funkar det inte.
Det är de som "lyckas" som äger agendan och kan berätta att det gick bra, medan de som upplever att mjölken inte räcker för det mesta antagligen inte är lika ivriga att berätta. Kanske man inte heller kopplar ihop nappanvändningen med att man har för lite mjölk, kanske man har fått intrycket att amma var tredje-fjärde timme är det "man ska" och att napp är det man tar till däremellan. Och så får man skuldkänslor för att ens kropp inte gör tillräckligt med mjölk och den onda cirkeln är ett faktum.
Men man kan inte lasta sig själv för att man har följt de råd man har fått. De som borde känna skuldkänslor är de som tanklöst råder andra att ge sina en-, två- och treveckorsbebisar napp, mot bättre vetande. Det handlar inte om moral, utan om omsorg.
Som förälder gör man ju som man själv vill ändå. vill man ge napp så gör man det, och om mjölken inte räcker till helamning sen så är det ingen big deal för alla heller.
tisdag 15 mars 2011
Ny blogg om att amma vidare
Av Marit Olanders
Nu finns nätverket Amma vidare - ett nystartat nätverk för människor som vill vidga amningsnormen. I dagens Sverige behövs det både mod och stöd för att orka fortsätta amma barn efter den ålder då de flesta slutar - dvs senast vid ettårsdagen. Man får räkna med att bli osynliggjord, att BVC och andra vårdinstanser tar för givet att man har slutat, och man kan få klumpiga, okänsliga kommentarer om att det är incest man håller på med. Också ens barn utsätts av andra vuxna. De kan få höra av släktingar, förskolepersonal och andra som de tycker om och litar på att det bara är bebisar som ammar eller få rena uppmaningar att sluta upp med det där.
Kvinnor som inte ammar enligt normen kan få höra att de bara ammar för sin egen skull vilket är både orimligt och kränkande.
Allt det tycker nätverket Amma vidare det är hög tid att ändra på. På sin blogg, som jag länkar till högre upp, ska de publicera amningsberättelser som går utanför normen.
Amningsbloggen önskar Amma vidare välkommen till bloggosfären!
Nu finns nätverket Amma vidare - ett nystartat nätverk för människor som vill vidga amningsnormen. I dagens Sverige behövs det både mod och stöd för att orka fortsätta amma barn efter den ålder då de flesta slutar - dvs senast vid ettårsdagen. Man får räkna med att bli osynliggjord, att BVC och andra vårdinstanser tar för givet att man har slutat, och man kan få klumpiga, okänsliga kommentarer om att det är incest man håller på med. Också ens barn utsätts av andra vuxna. De kan få höra av släktingar, förskolepersonal och andra som de tycker om och litar på att det bara är bebisar som ammar eller få rena uppmaningar att sluta upp med det där.
Kvinnor som inte ammar enligt normen kan få höra att de bara ammar för sin egen skull vilket är både orimligt och kränkande.
Allt det tycker nätverket Amma vidare det är hög tid att ändra på. På sin blogg, som jag länkar till högre upp, ska de publicera amningsberättelser som går utanför normen.
Amningsbloggen önskar Amma vidare välkommen till bloggosfären!
måndag 14 mars 2011
Kinesisk polis ammar
Efter en jordbävning i Kina 2008 blev många barn föräldralösa. Den här bilden togs på en polis som sammnanlagt ammade sex barn.
Biological Nurturing
Av Eva-Lotta Funkquist
Nu ska jag presentera någonting som jag helt säkert tror att jag kommer att återkomma till. Klicka på rubriken. Biological Nurturing.
Nu ska jag presentera någonting som jag helt säkert tror att jag kommer att återkomma till. Klicka på rubriken. Biological Nurturing.
måndag 7 mars 2011
Amningsfredag
Den 11 mars är det Amningsfredag i Grönwallsalen på Akademiska Sjukhuset. Det är gratis och ingen anmälan är nödvändig. Det är en njutardag. Man får t.o.m. godis i pausen. Någon ville ha fler detaljer. Här kommer de!
09:00-09:20 Välkommen, Amning idag
09:20-10.00 Känguruvård och amning av förtidigt födda barn. Ylva Thernström Blomqvist
10:00-10:15 Paus
10:15-12:00 Amningsproblem - erfarenheter av amningsrådgivning. Elisabeth Hjärtmyr
12:00-13:15 Lunch på egen hand
13:15-15:00 Amning, anknytning och tidigt föräldraskap. Tomas Ljungberg
15:15-15:15 Paus
15:15-15:45 Filmpremiär: Amningsobservation
09:00-09:20 Välkommen, Amning idag
09:20-10.00 Känguruvård och amning av förtidigt födda barn. Ylva Thernström Blomqvist
10:00-10:15 Paus
10:15-12:00 Amningsproblem - erfarenheter av amningsrådgivning. Elisabeth Hjärtmyr
12:00-13:15 Lunch på egen hand
13:15-15:00 Amning, anknytning och tidigt föräldraskap. Tomas Ljungberg
15:15-15:15 Paus
15:15-15:45 Filmpremiär: Amningsobservation
söndag 6 mars 2011
Dvärgflodhäst född på Eskilstuna zoo
Av Eva-Lotta Funkquist
Dvärgflodhästen är utrotningshotad, men nu har det fötts ett föl (heter det så?) på Parken Zoo i Esklistuna. Liksom för hästar är den första råmjölken helt livsnödvändig för dvärgflodhästens föl, men mamman stötte bort den nyfödda. Då lyckades man med ett att mjölka ur mamman på råmjölken och nu verkar allt fungera bra! Klicka på rubriken.
Dvärgflodhästen är utrotningshotad, men nu har det fötts ett föl (heter det så?) på Parken Zoo i Esklistuna. Liksom för hästar är den första råmjölken helt livsnödvändig för dvärgflodhästens föl, men mamman stötte bort den nyfödda. Då lyckades man med ett att mjölka ur mamman på råmjölken och nu verkar allt fungera bra! Klicka på rubriken.
Att kunna gå och amma samtidigt...
Av Eva-Lotta Funkquist
För en del personer är det avgörande att de ska kunna göra andra saker samtidigt som de ammar för att de ska trivas med amningen. De trivs inte stillsittande hemma. De vill leva ett aktivt liv ute i samhället
lördag 5 mars 2011
Det är inte så ofta man får en impuls att spotta på golvet
Av Eva-Lotta Funkquist
På mitt arbetsrum sitter en affisch med Röda korsets tolv hälsobud. Den ser ut att vara från 30-talet. Det åttonde hälsobudet lyder: Spotta ej på golvet. Det är osnyggt och smittofarligt. På bilden syns en pappa, iklädd slips, spotta på golvet då han sitter och läser tidningen. Bredvid honom sitter ett barn som säger usch!
Liknande budskap har man ju sett några gånger. Jag vill minnas att det fanns en skylt på tågen förr i tiden med förbud mot att spotta. Jag vill också minnas att i Kerstins Ekmans Vargskinnet så berättar den samiska kvinnan att hon endast en gång i sitt liv sett en text på samiska; på postkontoret stod det: spotta ej på golvet. Jag gissar att de flesta människor inte längre behöver kontrollera impulsen mot att spotta på golvet. Vi har inte längre något behov av att spotta på golvet. Skyltarna har också försvunnit.
Enligt den fanske vetenskapsfilosofen Michael Foucault beror det här på en inre självomvandling som människor har genomgått i det västerländska samhället. Genom urskiljningprocesser och smutskastning formas människor så att behoven att göra det som är icke önskvärt tillslut upphör och det här är en viktig princip för det disciplinära samhällets utveckling. Den västerländska människan har påverkats att uppfatta amning utanför en snäv norm som avvikande och icke önskvärt beteende. Normen påverkar mamman att själv, genom ett frivilligt och aktivt handlande, omvandla sig och barnet.
På mitt arbetsrum sitter en affisch med Röda korsets tolv hälsobud. Den ser ut att vara från 30-talet. Det åttonde hälsobudet lyder: Spotta ej på golvet. Det är osnyggt och smittofarligt. På bilden syns en pappa, iklädd slips, spotta på golvet då han sitter och läser tidningen. Bredvid honom sitter ett barn som säger usch!
Liknande budskap har man ju sett några gånger. Jag vill minnas att det fanns en skylt på tågen förr i tiden med förbud mot att spotta. Jag vill också minnas att i Kerstins Ekmans Vargskinnet så berättar den samiska kvinnan att hon endast en gång i sitt liv sett en text på samiska; på postkontoret stod det: spotta ej på golvet. Jag gissar att de flesta människor inte längre behöver kontrollera impulsen mot att spotta på golvet. Vi har inte längre något behov av att spotta på golvet. Skyltarna har också försvunnit.
Enligt den fanske vetenskapsfilosofen Michael Foucault beror det här på en inre självomvandling som människor har genomgått i det västerländska samhället. Genom urskiljningprocesser och smutskastning formas människor så att behoven att göra det som är icke önskvärt tillslut upphör och det här är en viktig princip för det disciplinära samhällets utveckling. Den västerländska människan har påverkats att uppfatta amning utanför en snäv norm som avvikande och icke önskvärt beteende. Normen påverkar mamman att själv, genom ett frivilligt och aktivt handlande, omvandla sig och barnet.
Jag kan inte tänka mig att amma i ett vitt rum
Av Eva-Lotta Funkquist
I dagens UNT berättas om Villa Nilede som nyligen har blivit utsett till Sveriges vackraste hus. Det ligger utanför Boden och bebos av ett par före detta skåningar (och deras barn). Då de flyttade dit hade huset länge stått tomt. Jennie var höggravid och värmen var inte riktigt igång, men hon började nästan genast måla om inomhus. Hon säger:
-Jag skulle snart föda mitt andra barn och vägrade sitta och amma i ett vitt rum. Därför skyndade jag mig att måla vardagsrumsväggarna vinröda.
fredag 4 mars 2011
Amningsfredag 11:e mars
Välkomna den 11:e mars till Uppsala på Amningsfredag klockan 9.00 till 16:00. Jättespännande föreläsningar om känguruvård, amning och anknytning i Grönwallsalen (ing. 70) på Akademiska Sjukhuset. Ingen anmälan nödvändig och det är gratis.
onsdag 2 mars 2011
Småbarnsskrik ingår i det normala livet
Av Eva-Lotta Funkquist
Det finns en berättelse från någon antropologisk undersökning som mycket kortfattad lyder såhär:
När ett spädbarn gråter kommer mamman till undsättning på en sekund, pappan på två och hela byn på tio.
I många kulturer är spädarnsgråt något som avviker från det normala och uppfattas som ytterst alarmerande, men inte i den västerländska. I dagens UNT berättas om John, 31, som har autism. Ibland låter han och en nyinflyttad granne har klagat. Johns mamma har kallats till möten med bostadsbolaget Uppsalahems boendekonsulent och uppmanats att se till att sonen oftare bor på sitt kortidsboende så att grannen blir mindre störd. Diskrimineringsbyrån har blandat sig i och menar att Uppsalahem agerar inkosekvent. Man har nämligen meddelat att man inte agerar mot barnskrik.
-Småbarnsskrik är något som ingår i det normala livet. Det får man räkna med, säger Linda Ryttlefors på Uppsalahem.
Egentligen är det väl häpnadväckande? De som är mest utsatta har ingen röst som det självklart lyssnas på. Jag minns en gång att jag hörde rådet förmedlas från vårdpersonal att när föräldrar skulle prova femminutersmetoden så skulle de först gå och förvarna grannarna, för att förekomma en oro över "vad ska grannarna tänka?".
Det finns en berättelse från någon antropologisk undersökning som mycket kortfattad lyder såhär:
När ett spädbarn gråter kommer mamman till undsättning på en sekund, pappan på två och hela byn på tio.
I många kulturer är spädarnsgråt något som avviker från det normala och uppfattas som ytterst alarmerande, men inte i den västerländska. I dagens UNT berättas om John, 31, som har autism. Ibland låter han och en nyinflyttad granne har klagat. Johns mamma har kallats till möten med bostadsbolaget Uppsalahems boendekonsulent och uppmanats att se till att sonen oftare bor på sitt kortidsboende så att grannen blir mindre störd. Diskrimineringsbyrån har blandat sig i och menar att Uppsalahem agerar inkosekvent. Man har nämligen meddelat att man inte agerar mot barnskrik.
-Småbarnsskrik är något som ingår i det normala livet. Det får man räkna med, säger Linda Ryttlefors på Uppsalahem.
Egentligen är det väl häpnadväckande? De som är mest utsatta har ingen röst som det självklart lyssnas på. Jag minns en gång att jag hörde rådet förmedlas från vårdpersonal att när föräldrar skulle prova femminutersmetoden så skulle de först gå och förvarna grannarna, för att förekomma en oro över "vad ska grannarna tänka?".
tisdag 1 mars 2011
BB på sjuttiotalet
Av Eva-Lotta Funkquist
Om man talar med lite äldre barnmorskor så kan de berätta att fram till 70-80-talet så kunde det hända att mammor ammade varandras barn då de låg på BB. Om något barn krånglade eller någon hade såriga bröstvårtor så var alla som vårdades på samma fyrsal införstådda med problemet och ibland blev lösningen att någon annan än mamman, med mer erfarenhet eller oömma bröstvårtor, ammade barnet. Idag känns det väl lite otänkbart?
Jag har faktiskt också hört att någongång kunde det hända att någon ur personalen ammade ett otröstligt barn.
Om man talar med lite äldre barnmorskor så kan de berätta att fram till 70-80-talet så kunde det hända att mammor ammade varandras barn då de låg på BB. Om något barn krånglade eller någon hade såriga bröstvårtor så var alla som vårdades på samma fyrsal införstådda med problemet och ibland blev lösningen att någon annan än mamman, med mer erfarenhet eller oömma bröstvårtor, ammade barnet. Idag känns det väl lite otänkbart?
Jag har faktiskt också hört att någongång kunde det hända att någon ur personalen ammade ett otröstligt barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)