Av Eva-Lotta Funkquist
Det finns en berättelse från någon antropologisk undersökning som mycket kortfattad lyder såhär:
När ett spädbarn gråter kommer mamman till undsättning på en sekund, pappan på två och hela byn på tio.
I många kulturer är spädarnsgråt något som avviker från det normala och uppfattas som ytterst alarmerande, men inte i den västerländska. I dagens UNT berättas om John, 31, som har autism. Ibland låter han och en nyinflyttad granne har klagat. Johns mamma har kallats till möten med bostadsbolaget Uppsalahems boendekonsulent och uppmanats att se till att sonen oftare bor på sitt kortidsboende så att grannen blir mindre störd. Diskrimineringsbyrån har blandat sig i och menar att Uppsalahem agerar inkosekvent. Man har nämligen meddelat att man inte agerar mot barnskrik.
-Småbarnsskrik är något som ingår i det normala livet. Det får man räkna med, säger Linda Ryttlefors på Uppsalahem.
Egentligen är det väl häpnadväckande? De som är mest utsatta har ingen röst som det självklart lyssnas på. Jag minns en gång att jag hörde rådet förmedlas från vårdpersonal att när föräldrar skulle prova femminutersmetoden så skulle de först gå och förvarna grannarna, för att förekomma en oro över "vad ska grannarna tänka?".
6 kommentarer:
Fast barnskrik är ju inte nödvändigtvis detsamma som barngråt. Barn skriker ibland för att de är glada och det är väl skönt att de inte förbjuder barn att väsnas helt! Särskilt som man som förälder inte kan hindra det alla gånger. Däremot tycker jag att det är trist att mannen med autism inte får låta, att han inte ska få vistas i sitt eget hem för att han inte kan hålla tyst och bete sig som folk brukar. Även om jag också skulle tycka att det var jobbigt att t ex ofta bli väckt mitt i natten av honom. Kanske Uppsalahem kunde åläggas att ljudisolera bättre?
Jag läste någonstans att spädbarn (i Sverige förmodar jag) gråter/skriker i snitt 1,5 timmar per dag. Ok, det finns kolikbarn. Men min spontana undran på det är ju vad folk gör med sina barn egentligen?
En vanlig inställning verkar vara att skrik är barns enda sätt att kommunicera. Inte alls! De "småpratar", de flirtar och stirrar uppfodrande på det de vill ha (t ex tutte). De gestikulerar, sparkar, gör små grimaser. De kommunicerar på en massa sätt!
Barn skriker också när de blir arga och det måste väl alla människor ha rätt att bli ibland?! Min son (1,5) blir t.ex väldigt arg när han inte får leka med vissa saker (som vi är rädda om, som kan vara farliga, osv). Jag ser det som en naturlig del i livet. Barn måste lära sig en massa saker, en del saker gillar de inte och då är det väl sunt att tala om det? Annars skulle jag tycka barnet var kuvat...
Andrea, du kanske har turen att ha barn som inte skriker så mycket? Det är faktiskt väldigt individuellt, och inget man ska skuldbelägga föräldrarna för!
Mitt barn skriker säkert 1,5 timme om dagen ( jag har inte kollat det men det skulle inte förvåna mig). Han är 20 månader, och under en dag skriker eller gråter han av mängder av olika anledningar: för att han har ramlat och slagit sig, för att han vaknar efter lunchvilan och känner sig ensam, för att han inte får göra nånting som han vill (precis som K skrev!), för att han måste avsluta en aktivitet (t.ex gå in från lekplatsen och äta mellanmål), för att han inte vill någonting som vi vill (t.ex ha vantar på sig i bilen), och så vidare!
Jag gillar inte när folk försöker skuldbelägga andra föräldrar. "Vad gör folk med sina barn?", himla tråkig attityd! Vi försöker vara så bra föräldrar vi kan åt våra älskade barn!
Lina: Det är väl skillnad på ett spädbarn som skriker (det står i om i inlägget) och en 1,5-åring!
Nej, ursprunget till inlägget, Uppsalahems regler, handlade om småbarn, inte spädbarn!
Skicka en kommentar