söndag 27 mars 2011

När Abbe kom till världen

Av Eva-Lotta Funkquist

I dagens DN finns ett reportage om då Abbe kom till världen. En frilansfotograf har varit med från allra första början. Abbe har en mamma och tre pappor. En som kallas biologisk, hans partner och mammans partner. I papperstidningen finns det elva bilder på familjen. Mamman håller inte barnet på någon av bilderna. På sju av bilderna håller eller matar någon av papporna barnet. På en av bilderna som mamman är med på finns inte ens hennes ansikte med, bara den gravida magen. Bildtexten lyder: Gustav får hjälp att leta efter barnets huvud av barnmorskan Hanna. Allas delaktighet är extremt viktig. Ibland blir jag orolig. Den kvinnliga anpassningsförmågan tycks vara evig. Kvinnor tycks vara beredda att ge bort eller förändra samvaron med sina barn till vem som än står i kö och dikterar villkor. När ska vi själva börja diktera villkor? Klicka på rubriken kan du läsa om Abbe.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Det här säger allt om hur fördomsfullt och ångestladdat det kan bli när människor inte beter sig enligt normen.
Några bilder och vips...
Man får påminna sig om vad som är diktaturens innersta väsen. I en diktatur, föreställ er en av biologistfeminist-slag, finns inte detta reportage i sinnevärlden. Men vi har inte diktatur! Så när vi vill diktera andras villkor får vi börja med det sociala trycket. Det behöver inte ske med elakhet. Ännu effektivare med trevlighet.
Amningsbloggen ger en utmärkt demonstration av normbildningsförsök!
"Ibland blir jag orolig." Sådana ord känner vi igen. De kan följas av oro för invandring, oro för att någon ser sjaskig ut och därför kan antas vara en brottsling. Det kan vara alla möjliga orosmoln.
Här är det en amnings- och mödranorm som anse hotad. Och precis som det brukar se ut: Den så vanliga projektionen! Det är någon annan som hotar, någon annan än man själv som försöker diktera villkor!

Amningshjälpen sa...

Anonym, jag anser inte att den svenska amnings- och mödranormen är hotad i och med DN:s artikel. Jag ifrågasätter den ofta själv. Den behöver utamningar. Den här artikeln snarare befäste kvinnan som objekt tyckte jag.
Hälsar Eva-Lotta

Andrea sa...

Möjligheten finns att mamman inte velat vara med på bild. Bara en tanke...

m.k.b. sa...

Mamman bär barnet i bärsjal på en av bilderna.

m.k.b. sa...

Här hittade jag förresten en av pappornas inlägg i debatten om jämställdhet... http://www.aftonbladet.se/debatt/article12785730.ab

Anonym sa...

När jag räknar bilderna som ligger ute på nätet är mamman med på 9 av 19 bilder, flera där hon håller barnet och ansiktet syns. Kom igen. Var någonstans i artikeln eller bilderna hittar du tecken på objektifiering av kvinnan? Och om man ska räkna män vs kvinna på bild är det trots allt tre män och en kvinna som är föräldrar till barnet, och då är det väl förståeligt om männen figurerar oftare än kvinnan. Och hur du kan se Annas val att skaffa barn med en nära vän som "kvinnlig anpassningsförmåga" är underligt. Jag ser två män- Anna och Anders nya partners - som anpassar sig till barnet och dennes biologiska föräldrar. Är det inte det ett gott tecken på hur män blir mer delaktiga och ansvarsfulla för barn och familj? När du skriver att du blir orolig, vad menar du att du är orolig över? Jag får intrycket av att du anser att den här kvinnan inte gjort ett val, utan låtit andra diktera villkoren... Undrar om män någonsin känt att andra dikterar villkoren för hur deras faderskap ska vara (distanserat stöttande?), precis som de skriver i debattartikeln på Aftonbladet som personen ovan här länkade till. Jag tycker att det är bra att ifrågasätta heteronormen och skapa familjer som inte är beroende av en man-kvinna-relation. Det har hittills inte varit någon garanti för en hälsosam uppväxt för barn. Det har heller inte varit någon garanti för att stärka kvinnans inflytande eller anseende i samhället.

Hälsningar C

Eva-Lotta sa...

I pappersupplagan finns det ingen bild där mamman håller barnet så vitt jag kan se, på nätet en som jag såg nu då ni uppmärksammade mig. Jag missade den förut.

Ytterligare förtydligane av det som störde mig: jag har aldrig stött på att man lärt någon mamma att känna huvudet då hon väntar barn, jag blir glad om ni har det. Nu finns det bilder i DN pappersupplaga därför att man lär en man att känna huvudet, och då är inte ens kvinnans ansikte med. För mig är det ett exempel på objektifiering. Ja, jag kanske överreagerar, men jag tror inte det. Tyvärr tror jag att det är långt kvar till en kvinnovänlig förlossningsvård. Det är möjligt att reportage av det här slaget faktiskt kan ha god inverkan, men jag är inte alls säker och det gör mig orolig.
Hälsar Eva-Lotta

Jonna sa...

Jag har inte läst pappersversionen, men den artikel som länkas till här tycker ser jag inte alls som oroande.

Emma sa...

Jag förstår verkligen inte kopplingen "hitta huvudet" - "objektifiering"?
Det är väl inget ovanligt att om någon frågar hur barnet ligger att BM försöker visa det?
Dessutom vore det väl bra med inte bara en kvinnovänlig förlossningsvård utan en människovänlig sådan. Ju mer involverad pappan är desto bättre för både mannen och kvinnan. Det är jag helt övertygad om.

Jag förstår faktiskt inte vad som oroar? Jag är mer glatt överaskad att den här ovanliga familjen har fått ett så bra bemötande inom vården.

Anonym sa...

Står amningshjälpen bakom de här åsikterna? *chockad*

Marit Olanders sa...

Anonym: Du kan vara helt lugn. Om du tittar precis under inläggen ser du att det står: "Åsikter som framförs står för författarna och ingår inte nödvändigtvis i Amningshjälepns policy.

Marit rättar sig själv sa...

*Amningshjälpens*

Anonym sa...

Helt lugn är jag nog inte. Det står ju bara "inte nödvändigtvis"

mei_ro sa...

Jag vill påminna om att urvalet av bilder görs av fotograf, journalist, redaktör, redigerare. Hur de väljer och hur man därigenom kan tolka bilderna säger inte så mycket om verkligheten. Den här tolkningen tycker jag var rätt extrem. Jag tycker att det var ett fint reportage, och jag blir glad av att se en stjärnfamilj i media.

Men visst, jag kan ju använda samma överdrivna tolkningssätt och fråga Amningsbloggen: varför skriver ni så sällan om ensamstående mammor och amning på ett positivt sätt? Man blir ju lite orolig - är ni emot oss ensamstående mammor?

Marit Olanders sa...

mei_ro: Jag håller med, ensamstående mammor kommer i skymundan. Vi får försöka göra något åt det!

Amelie sa...

Har du aldrig stött på någon mamma som har blivit visad att känna huvudet? Jag har tre barn och har gått hos tre barnmorskor, och samtliga har visat mig hur jag kan känna huvudet. Kan det vara en sån tillfällighet att jag har råkat stöta på tre av väldigt få?

Stina sa...

Om nu syftet var att kritisera mödravården- och journalistikens objektifiering av kvinnan, då ställer jag mig väldigt frågande till hur slutklämmen ska tolkas: "Kvinnor tycks vara beredda att ge bort eller förändra samvaron med sina barn till vem som än står i kö och dikterar villkor"

Det är väldigt svårt att inte se detta som direkt riktat till Abbes pappor. Eller menar amningsbloggen att Abbes mamma har "gett bort" sitt barn till DN:s journalist eller mvc-barnmorskan, på ett symboliskt plan? Såsom jag tolkar E-L är det för henne otänkbart att en kvinna frivilligt och med glädje kan välja att leva i en sådan familjebildning.

Marie sa...

Jag (ett barn snart 8mån) fick aldrig frågan/hjälpen tilliten att fråga för min barnmorska var/hur barnet låg. Sista gången innan hen föddes fick jag en annan BM och hen frågade direkt om jag hade några frågor/ville känna hur bebisen låg osv... Lycka! Kom där ifrån studsande på små moln för att jag för första gången fick "känna" mitt barn från utsidan. Det har mycket med personkemi att göra tror jag, men inte bara det utan oxå vad de brukar göra.

Anonym sa...

Absolut är det bra med stjärnfamiljer i media, men det är ingen orsak att inte kunna kritisera övriga aspekter av artikeln och sättet som mammans och pappornas roller avbildas. Jag skulle nog också ha reagerat på det här "På en av bilderna som mamman är med på finns inte ens hennes ansikte med, bara den gravida magen. Bildtexten lyder: Gustav får hjälp att leta efter barnets huvud av barnmorskan Hanna. Allas delaktighet är extremt viktig."

Så på bilden finns endast Gustav, barnmorskan och barnet? Har man inte glömt bort någon??? "Allas delaktighet" i alla ära men det är väl ändå kvinnan som är gravid och föder barnet, klumpigt att glömma bort henne i bildtexten. Jag tenderar nog att hålla med Eva-Lotta att det känns som objektifiering av kvinnan och kvinnokroppen, lite på samma sätt som när vissa människor tror att det är ok att känna på en gravid kvinnas mage utan att fråga henne först.

Sen att det är tre pappor med i bilden gör ju inte mammans roll mindre viktig, i min mening behöver det nyfödda barnet åtminstone i början mamman mer än det behöver pappan och eventuella extrapappor. Bara för att man klippt navelsträngen betyder det inte att bandet mellan mor och barn skulle vara kapat. Efter 9 månader i mammas mage behöver barnet få känna hennes hjärtljud och höra hennes röst för att känna sig trygg. Andras famnar kan också vara trygga, men mammas famn är tryggast i början - vare sig barnet ammas eller inte. Jag tycker man ska ge barnet en chans att tryggt vänja sig vid världen utanför, utan att praktisera "jämställdhet" och millimeterrättvisa (om barnet har tre pappor ska barnet bara få vara hos mamma en fjärdedel av tiden då?) - barnafödande och skötsel av nyfött barn är frågor som inte bör politiseras på det viset.

Anonym sa...

Oj vad du är rolig! Att du reagerar så över att mammans ansikte inte var med i bilden. Måste det alltid handla om mamman? Måste hennes insats bekräftas i varenda bild? Det här barnet har 4 föräldrar varav mamman är en av dem. Och det gör mig faktiskt inte ett dugg orolig.

Heidi sa...

Jag tycker att oavsett vad man tycker i den här frågan, så får det aldrig bli tabu att diskutera olika aspekter. Till exempel måste man också kunna diskutera barnperspektivet.

Hur många personer kan ett nyfött barn knyta an till? Nu pratar jag inte om denna artikel, men funderingen kommer ju upp. Vi vet ju mycket om anknytning idag, och nyfödda barn behöver trygga anknytningar, och det går inte att knyta an till hur många som helst. Var drar man gränsen? Blir det många minskar ju tiden med var och en, vilket minskar anknytningen..

zandrama sa...

Jag har fått lära mig hur bebisens huvud känns när jag har varit gravid. Det är jättecoolt! Dessutom är det roligt att innan undersökningen kunna säga till bm att "såhär ligger bebise" och barnmorskan bekräftar. :)

För övrigt tyckte jag att det var ett fint reportage.