onsdag 23 mars 2011

Människan vill hjälpa

Av Eva-Lotta Funkquist

Leon Green dök tillsammans med några andra dykare i Raja Ampats övärld. Där finns mantor, som är en sorts rocka som kan bli flera meter lång. En av mantorna hade en lina snurrad runt kroppen och släpandes efter sig. I mantan satt en stor stålkrok som linan var fäst i.

Först simmade mantan förbi dykarna tillsammans med sin flock, för att sedan vända och lugnt simma emot dem. Hon vände upp sin undersida med kroken emot dykarna. Tillslut förstod de; hon bad om hjälp.

Leon Green tog tag i kroken, men den satt djupt och hårt, och det började blöda ur såret. Smärtan gjorde att Mantan simmandes gav sig av bortåt, för att vända, simma tillbaka och återigen hålla upp kroken. Nu provade dykguiden och tillslut lyckades han. Mantan var fri och försvann. Men så kom hon tillbaka igen, som för att säga tack, hon sträckte ut sina vingar och lät dykarna klappa henne.

Upplevelsen var enorm för dykarna och Leon Green skriver på sin dyklogg att han efteråt grät som ett barn.

Människan vill hjälpa. Det ligger i vår natur för att använda ett slitet uttryck. Jag läste någonstans att man har visat att en människa vi hjälpt tycker vi om och en vi varit dum emot tycker vi illa om, alltså oavsett vad den personen gjort. Man skulle kunna dra slutsatsen att vi tycker om andra när vi tycker om oss själva.

Amningshjälpen har det i föreningsnamnet: hjälp. Föreningen får kritik för allt möjligt; också för det det här att vi vill hjälpa. Så här skrev en anonym kommentator tidigare:

Att brinna för amning. Vad innebär egentligen det? Det liknar inte att brinna för motorcross. Den som brinner för motorcross vill inte att 95% ska köra motorcross. Det ingår inte i visionen. Att brinna för teater. Plöjer man forskningsrapporter om man brinner för teater? Nej man går på teater. Eller spelar. Så långt sträcker sig hängivelsen. Att brinna för klimatfrågan. Ja då vill man få andra med sig och kastar sig över forskarnas rön. Där börjar vi närma oss pudelns kärna. Man brinner för amning på liknande sätt som man engagerar sig för klimatet. Ändå handlar det inte om artens överlevnad. Det saknas proportioner. Man brinner för något som är en symbol kanske. Närande gosande livgivande älskande givande. Man kastar sig ut i en bildvärld och knaprar sig full av krispig godhet. Så kanske det är?

Finns det en fara i att vilja hjälpa och arbeta ideellt. Ja, det kan det nog finnas. Men oftast inte skulle jag tro. Jag känner många människor utanför Amningshjälpen som arbetar ideellt. Inte just med motorcross, men med liknande saker. Nej, de vill nog inte att 95% ska hålla på med det de brinner för, snarare att ALLA barn och barn ungdomar ska ges möjlighet till en meningsfull fritid. Vi i Amningshjälpen vill att ALLA som vill amma ska ges möjlighet till det och då måste man plöja forskningsrapporter.

Berättelsen om Mantan kan du läsa i fauna & flora nr 1 2011.

8 kommentarer:

Jenny sa...

Jätteklokt svar på en konstig kommentar. Tänk att någonting så naturligt och viktigt för människobarn som amning kan vara så provocerande - varför?

För övrigt älskar jag den här amningsbloggen och får så mycket matnyttig information som stöttar mig som förstagångsammande tvåbarnsmor (första barnet är flaskmatat).

Anonym sa...

Hej Jenny!

Det där var inte alls någon konstig kommentar och man kan hitta hela tråden från 22:e oktober 2010 "Var hittar man saklig information om spädbarnsnutrition?".

http://amningsbloggen.blogspot.com/2010/10/var-hittar-man-saklig-information-om.html

Det är intressant läsning. :)

/Andrea aenord@hotmail.com

hjälpmamma sa...

Jag har nyligen hjälpt en kvinna genom att förklara hur mjölkbildningen går till. Att man inte måste, inte ens bör, vänta i flera timmar mellan amningarna för att fylla på mjölken. Att det fanns mer att göra med amningen innan hon måste ta till ersättning. Det var inte livsavgörande men hon lät mycket gladare när hon lade på.

Anonym sa...

Om man får tro dig Eva-Lotta är den som skrivit detta inte en person som sträcker ut en hjälpande hand precis och faktiskt inte heller människa. Men tänk om det är ett försök att rikta en hjälpande hand på annat sätt än du avgränsar som rätt? Det kanske finns en önskan att hjälpen ska finnas för den som vill amma men inte på ett sätt som som skapar onödig sorg och rädsla som helhet. Det som går över styr. Varför inte brinna för allas behov?
För är det något en amningskrisande eller påhoppad flaskmatare kan identifiera sig med är det just att vara som ett havsdjur (simmande i ett hav av tårars salta vatten), som trasslats in av metrev och krok från amningsfiskare.

Marit Olanders sa...

Det är väl inte föreningen Amningshjälpen som hoppar på flaskmatande föräldrar???

Amningshjälpen sa...

Den tolkningen förstår jag inte riktigt. Varför skulle personen inte kunna vara det? Vi har ofta uppmuntrat till att ett flaskmatningsforum borde startas här på bloggen. Det jag resonerar kring är kritiken mot vår vilja att hjälpa. Ingen kan väl hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon? Eller?
Hälsar Eva-Lotta

Anonym sa...

På vilket sätt behöver man plöja forskningsrapporter för att hjälpa kvinnor amma? Är inte det mer för frälsningsarbetet ni gör det?

Marit Olanders sa...

Det finns gigantiska kunskapsluckor på amningsområdet och gott om myter i omlopp. T ex att "en flaska ersättning för kvällen" ger bättre sömn. Det stömmer inte, föräldrar till både helammade och helflaskade barn sover mer och bättre en föräldrar till delammade barn.
Det har ingenting med frälsning att göra, utan rätten att göra ett informerat val.