Människan vill hjälpa

Av Eva-Lotta Funkquist

Leon Green dök tillsammans med några andra dykare i Raja Ampats övärld. Där finns mantor, som är en sorts rocka som kan bli flera meter lång. En av mantorna hade en lina snurrad runt kroppen och släpandes efter sig. I mantan satt en stor stålkrok som linan var fäst i.

Först simmade mantan förbi dykarna tillsammans med sin flock, för att sedan vända och lugnt simma emot dem. Hon vände upp sin undersida med kroken emot dykarna. Tillslut förstod de; hon bad om hjälp.

Leon Green tog tag i kroken, men den satt djupt och hårt, och det började blöda ur såret. Smärtan gjorde att Mantan simmandes gav sig av bortåt, för att vända, simma tillbaka och återigen hålla upp kroken. Nu provade dykguiden och tillslut lyckades han. Mantan var fri och försvann. Men så kom hon tillbaka igen, som för att säga tack, hon sträckte ut sina vingar och lät dykarna klappa henne.

Upplevelsen var enorm för dykarna och Leon Green skriver på sin dyklogg att han efteråt grät som ett barn.

Människan vill hjälpa. Det ligger i vår natur för att använda ett slitet uttryck. Jag läste någonstans att man har visat att en människa vi hjälpt tycker vi om och en vi varit dum emot tycker vi illa om, alltså oavsett vad den personen gjort. Man skulle kunna dra slutsatsen att vi tycker om andra när vi tycker om oss själva.

Amningshjälpen har det i föreningsnamnet: hjälp. Föreningen får kritik för allt möjligt; också för det det här att vi vill hjälpa. Så här skrev en anonym kommentator tidigare:

Att brinna för amning. Vad innebär egentligen det? Det liknar inte att brinna för motorcross. Den som brinner för motorcross vill inte att 95% ska köra motorcross. Det ingår inte i visionen. Att brinna för teater. Plöjer man forskningsrapporter om man brinner för teater? Nej man går på teater. Eller spelar. Så långt sträcker sig hängivelsen. Att brinna för klimatfrågan. Ja då vill man få andra med sig och kastar sig över forskarnas rön. Där börjar vi närma oss pudelns kärna. Man brinner för amning på liknande sätt som man engagerar sig för klimatet. Ändå handlar det inte om artens överlevnad. Det saknas proportioner. Man brinner för något som är en symbol kanske. Närande gosande livgivande älskande givande. Man kastar sig ut i en bildvärld och knaprar sig full av krispig godhet. Så kanske det är?

Finns det en fara i att vilja hjälpa och arbeta ideellt. Ja, det kan det nog finnas. Men oftast inte skulle jag tro. Jag känner många människor utanför Amningshjälpen som arbetar ideellt. Inte just med motorcross, men med liknande saker. Nej, de vill nog inte att 95% ska hålla på med det de brinner för, snarare att ALLA barn och barn ungdomar ska ges möjlighet till en meningsfull fritid. Vi i Amningshjälpen vill att ALLA som vill amma ska ges möjlighet till det och då måste man plöja forskningsrapporter.

Berättelsen om Mantan kan du läsa i fauna & flora nr 1 2011.