Min näst äldste kille, Movitz, föddes med en stor klase cystor på sin ena njure. Barnmorskan upptäckte det under sista ultraljudet i vecka 39. Ett helt vanligt ultraljud för att kolla att barnet hade tillräckligt med fostervatten, trodde vi.
Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.
Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:
”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”
Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.
Hillevi Wahl
4 kommentarer:
Vad roligt att läkaren förstod det! Jag var på en läkarundersökning med min 1-åring, de skulle kolla in i hans öra och jag visste att det enda sättet han skulle hålla huvudet still var om han ammade. Läkaren sa att det går nog inte, att förklarade hur skulle hålla fast honom med våld istället. Jag struntade i honom och ammade ändå och det gick bra. Läkaren sa ingenting, utan bara att örat såg bra ut.
Heidi! Ja och en röntgenläkare dessutom. Säger hon helt utan fördomar.
Hälsar Eva-Lotta
Hihi! Vilken syn! Men jag hade också slängt ut långtuttarna för mitt barn! (Om jag hade kunnat.)
Kram
Värre för oss korttuttade men det hade nog gått det med! ;)
Skicka en kommentar