För ett år sedan anordnade jag och några kolleger en konferens om vård enligt kängurumetoden. Vi hade bokat dyra föreläsare från jordens alla hörn, som kom och berättade om sin mycket viktiga forskning, under två hela dagar. Sist av alla hade vi bett en pappa att berätta om hur det var när han känguruvårdade sin lilla nyfödda dotter dygnet runt medan mamman under flera dagar vårdades på en intensivvårdsavdelning. Efter konferensen var det hans föredrag alla pratade om. Vi förstod att hans berättelse, som för oss som arbetar med vårdmetoden framstod som vardag (väldigt välberättad sådan), faktiskt var bland det mest osannolika publiken kunde föreställa sig ske i ett land med resurser att köpa den dyraste sjukvårdutrustning som finns. En av de andra föreläsarna var Melvin Konner. Så här skrev han på sin blogg efteråt.
"But probably the high point of the meeting was the last talk, by a father who mounted the stage with his ten-month-old daughter. She had weighed 1800 grams; her mother was incapacitated after a cesarean. The nurse-midwife came in and told the young man to take his shirt off. Then she put the baby on his chest. “If you need me,” she said, “press that red button.
He was terrified, as I would have been. He didn’t sleep that night. But, gradually, he came to realize that he could do it. He was relieved when his wife could take turns with him, but by then he felt like a father who could care for his baby, not a stranger staring at a sickly-looking creature shut up in a glass box."
Om du vill läsa hela blogginlägget, klicka på rubriken.
Eva-Lotta Funkquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar