Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: Flera utav mina väninnor har mer eller mindre blivit "tvingade" att amma av barnmorskor och dylikt. Det pågår en "hetsjakt" på mammor som väljer att inte amma eller för att de inte kan. Känslan av otillräcklighet, skuld och depression är inte helt ovanlig. Varför sån hysteri! Ett barn får samma kärlek och närhet av sin mamma även om hon väljer att använda nappflaska. Plus oxå att pappan kan vara nära sitt barn mer när det är litet och avlasta mamman.
Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungbergs Människan, kulturen och evolutionen.
Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sett verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sex månader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljungberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.
När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".
Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.
Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.
Eva-Lotta Funkquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar