Jag har ammat mina barn i genomsnitt femton månader vardera. Och varit supernöjd med det. Visserligen blir det lite si och så med nattsömnen, men närheten uppväger allt. Jag är nog närhetsknarkare. Rent generellt.
Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:
”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”
”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.
”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”
Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.
När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.
Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.
Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.
Hillevi Wahl
3 kommentarer:
Åh, om BB personal bara kunde lära sig att lita på vad föräldrar säger och känner. Alla föräldrar är ju tyvärr inte så härligt självsäkra att de vågar blockera dörren, hehe!
Heidi, som jobbat mycket på BB
Haha, min son hade också en smilgrop och jag var övertygad om att taget var fel. "Nejdå, det är nog ingen fara", sade alla som tittade. "Det ser bra ut."
Och mycket riktigt. Smilgropen satt ju där annars också, från pappa.
Ha ha! Blockerat dörren borde vi också ha gjort istället för att behöva stå där och gapa åt de rabiata amningstalibanerna mitt i natten.
Skicka en kommentar