I gårdagens Dagens Nyheter fanns det med en replik från Marit Olanders på Hanne Kjöllers inlägg om amning från den 29 december. Kjöller svarar bland annat att i "Martit Olanders värld kan kvinnor tydligen inte ändra sig".
Av Cecilia Kauppi
Men Kjöller missar ju fortfarande poängen. Ja visst ligger det något i det hon skriver. Det inte kan dras hur långtgående slutsatser som helst utifrån vad kvinnor tänkt under graviditeten. När man väl fått sitt barn så är det säkert alltid ett antal som upptäcker att de inte trivs med att amma, trots att de tänkt att amma i förväg. Kanske har de heller inte varit riktigt motiverade för egen del att amma, utan vad de har velat har kanske handlat till viss del om att de känner att de "borde" försöka amma mer av plikt för att det är hälsosamt.
Men poängen i det som Kjöller först reagerade på i Ekot är ju fortfarande samma fråga:
Varför har det ökat så mycket på senare år? Är det plötsligt bara 56 % som trivs med amningen när de några år tidigare var 69%. Är det inte en anmärkningsvärt stor ökning?!
Handlar alla de procenten bara om att inte längre ha lust att helamma?
Jag tror ju inte det. Det är så naivt att fråga "vem hindrar dem?" Varför inte fråga sig VAD som hindrar dem att få amningen att fungera? Kanske får man faktiskt inte den hjälp man skulle behöva för att kunna amma? Eller för att kunna amma utan smärta! Amning är ju faktiskt ganska svårt ibland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar