Av Marit Olanders
Amning ställer många ideer vi har om barn och ätande på huvudet. Vi har lärt oss att regelbundna måltider är en dygd. Att mat är något som man köper. Att man ska äta upp på tallriken och inte sluta äta när man är mätt. Att man ska äta varmrätten innan man får börja på desserten. Vi räknar kalorier och milliliter. Kvinnokroppen ses som opålitlig, som det gäller att hålla i schack vad gäller vikt, behåring och form på brösten.
Amningen reglerades hårdhänt under 1900-talet. Den nedärvda amningskunskapen som gjorde att vi överlevde som art underkändes av läkarna och ersattes av ett grundlöst tyckande. Samtidigt kom nappflaskan och den storskaliga barnmatsindustrin. Världens största experiment utan kontrollgrupp var igång. Flera generationer av oss födda under 1900-talet ammades var fjärde timme. Vi vägdes före och efter amningsmålet för att man skulle se hur många gram mjölk vi fått i oss och kunna tillmata exakt den mängd mat som var bestämd för oss. Våra mammor fick veta att hade för lite mjölk till oss. Amning blev en prestation där moderskapet bedömdes utifrån förmågan att göra mjölk.
Något annat gick också förlorat, nämligen tilliten. Tilliten till barnets förmåga att reglera hunger och mättnad. Och mammans tillit till sin kropps förmåga att hålla barnet mätt och nöjt. Kunskapen håller vi på att återerövra. Men hur återerövrar man tilliten i amningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar