De sätter Shirin-Gol i andra änden av hyddan där hon kurar i hop sig, slår armarna om benen, gör sig liten, vaggar sin vanhelgade, förödmjukade, sårade, slagna, av främmande karlar missbrukade kropp hit och dit, stirrar som en tokig på den kala lerväggen och tiger. Tokig.
Nur-Aftab, Naser, Nafas tjuter, är hungriga, vill ha mat, den lilla mörkhyade dottern vill ha bröstet, barnen kissar i kjolarna, i byxan, snoren rinner ur näsan, flugor livnär sig ur deras ögonvrår, damm lägger sig som skorv i håret, men Shirin-Gol ser inte allt detta längre, och hon kommer inte heller fram ur sitt hörn, när karlen med taxin kommer för att hämta henne till anföraren för smugglarna.
Ur: Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta av Siba Shakib
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar