Av Eva-Lotta Funkquist
Jag hörde någon på radio säga att den feministiska rörelsen i Sverige bara mäktar med att ta ställning för att kvinnor ska ha tillträde till det som män redan har. Pojkflickan, yrkeskarriärkvinnan och den heltidsarbetande småbarnsmamman har blivit feministiska förebilder och detta skulle kunna ses som en stor seger för patriarkatet. Frågor som inte berör traditionellt manliga företeelser tas aldrig upp till debatt inom feminismen och ses inte som eftersträvansvärda rättigheter.
Är det så?
3 kommentarer:
Jag kan uppleva att det är så ja, och jag finner det ibland svårt att finna en balans mellan att argumentera för att jag som kvinna ska få göra saker jag anser vara bra för mig och mina närmsta (tänker främst på offentlig amning, upprätthållen amning) utan att falla över i en retorik som påminner om den biologiska determinister använder.
ja tyvärr. Feminism är det samma som likhetsfeminism, är man särartsfeminist så anses man motarbeta all jämställdhet...
Är det inte så att män har tjänat mest på feminismen, då kvinnorna både drar hem pengar och sköter det mesta i hushållet?
Skicka en kommentar