Myten om den långtidsammande hemmafrun

Av Marit Olanders

För några år sedan hade jag lyckats sälja in idén om en artikel om amning efter spädbarnstiden till en tidning med radikal framtoning. Vid det laget, för en fem-sex år sedan, skrev inga tidnignar någonsin om småbarnsamning. Tidningen hade chansen att vara först.

Artikeln handlade om kvinnor som inte slutar amma senast vid ettårsdagen, att de kan råka ut för i bästa fall obetänksamma och i värsta fall djupt sårande kommentarer. Själv har jag fått frågan om det inte var incest när jag ammade mitt barn, som då inte ens var tre år. Ett citat som skulle vara med i artikeln kom från en kvinna som varit punkare i tonåren. När hon fick barn insåg hon att amning var det mest subversiva hon någonsin ägnat sig åt. Att fortsätta amma i början av 2000-talet provocerade mer än att vara punkare kring 1980.

Jag hade också gjort intervjuer med yrkesarbetande ammande mammor, som dessutom reste i jobbet, och som snabbt ammade upp mjölkproduktionen när de kom hem till sina respektive små igen.

Redaktionssekreteraren på tidningen sa först att han tyckte det var "mycket bra". Sen lästes min artikel av fler på redaktionen och då blev tonen en annan. Jag förstod att andra medarbetare tyckte att amning och yrkesarbete inte gick att förena. Jag fick i uppgift att framhäva den biten, och att det är högutbildade som ammar och håller kvar amningen, ännu mer. Ändå slutade det hela med nej tack. Artikeln kom aldrig i tidningen.

Anledningen kan inte ha varit någon annan än att redaktionen såg mer till sina egna fördomar än till mina faktauppgifter och associerade amning till ojämlikhet. Trots intervjuerna och faktauppgifterna i min text trodde de uppenbarligen att amning i flera år var något som företrädesvis hemmafruar/hemmamammor ägnade sig åt. De såg inte kopplingen mellan amning och feminism, som var självklar för mig. De såg inte mina källhänvisningar till forskning som visade sambandet mellan mammans utbildningsnivå och status i samhället och sannolikheten att hon ammar sitt barn. Det här var innan Karleen Gribbles forskning om kvinnor som ammar i över två år kom, men det fanns annan forskning som pekade på samma håll: I västvärlden är det kvinnor med hög utbildning och det goda självförtroende som hög position i yrkeslivet och materiell standard för med sig, som håller kvar amningen längst statistiskt sett.

Detta är ett faktum som många verkar ha svårt att ta till sig. En av de vanligaste myterna om amning är att kvinnan som ammar sitt småbarn är hemmafru, fjättrad vid barnet, utan någon personlig frihet. Nära förbunden med denna myt är myterna att man måste vara hemma på heltid för att kunna amma, att amning och annan mat utesluter varandra och att ammade barn inte knyter an till sina pappor. Ammar man upp i småbarnsåren så krymper minnesbilden av helamningsperioden det första halvåret eller så snabbt ihop till en kort period alldeles i början. Den långa delen av amningsperioden kombinerar man amningen med förvärvsarbete eller studier, fritidssysselsättningar och umgänge.

Omvänt är det kvinnor som har kontakt med sociala myndigheter och arbetsförmedling, kvinnor med låg utbildning och kvinnor som röker som ammar kortast tid, återigen statistiskt sett. Att ta reda på varför är det så är en långt viktigare uppgift.