lördag 27 augusti 2011

Vi fick en fråga

Av Eva-Lotta Funkquist

Medan Fadime Sahindal fortfarande levde syntes hon ganska ofta i olika media. Jag minns ett svar hon gav en gång, jag tror det var i UNT (jag har fritt återgivit det ur minnet, så jag är inte helt säker på de exakta formuleringarna). Reportern frågade: "Vad är det du saknar mest?" (Fadime kunde ju inte träffa sin familj, som hotade henne till livet). Och Fadime svarade: "Att jag inte får sova tillsammans med mamma." Fadime var då sedan länge vuxen.

Om en etnisk svensk i en, på något sätt, liknande situation skulle ha svarat samma sak hade nog läsarna blivit förvånade. En del skulle nog t.o.m. ha undrat om personen verkligen "hade alla hästar hemma". Men Fadime var kurd, och de flesta läsarna tänkte kanske automatiskt: det där, om att som vuxen sova tillsammans med mamma, är nog något kulturellt.

Människor beter sig olika beroende på i vilket sammanhang de vuxit upp. Det kan de flesta acceptera. Men när föreetelser som vi är ovana vid dyker upp i vår egen grupp blir vi stressade. Kan personer som beter sig på det där viset verkligen "ha alla hästar hemma"? Det uppstår ett behov av gränsdragning. Att skilja normalt från onormalt. Efter Marits tidigare inlägg Att amma efter 1-årsdagen 6 skriver en anonym kommentator:

Jag vill också fråga Marit och er andra: Hur länge tycker ni det är okej att amma? För alla har väl någon slags åldersgräns för amning, en gräns efter vilken amning "känns fel"?
Det förefaller som Anonym vill ha ett statement från oss (i egenskap av aktiva skribenter på Amningsbloggen?) som t.ex. är utformat på följande vis (Anonym tycker själv att amning efter tre år "känns fel"):

Amning < 3 år = normalt; Amning > 3 år = onormalt

Om skribenterna på Amningsbloggen inte har något svar, innebär det då att de, hur gammalt barnet än är, aldrig tycker att amning "känns fel"? ("Har de då alla hästar hemma"?) Lite ligger väl detta resonemang i den ursprungliga frågan.

Vi har fått frågan förr. Marit och jag kan inte ange efter vilken ålder på barnet amning för oss "känns fel". Men det kanske är mer rätt att uttrycka det så här: det ligger inte i vårt mänskliga uppdrag. Eller t.o.m: det ligger inte i någons uppdrag. Precis som det inte ligger i någons uppdrag att svara på hur länge det är "okey" att sova med sitt barn nära. Eller att mata sitt barn med nappflaska.

Intressant är dock att den anonyma kommentatorn själv väljer tre år (för Anonym känns det inte känslomässigt "rätt" om ett barn äldre än tre år ammas). Säger det här något om den västerländska kulturen? Barn får vara behövande till tre år utan att det betraktas som onormalt eller "fel". Fram till den åldern är det för de flesta känslomässigt "okey" att mata med nappflaska, mata med sked eller att barnet använder blöja o.s.v. Nu har även amning sakta börjat inkluderats i denna treårsnorm. Eller?

Då den amerikanska barnläkarföreningen skulle uttala sig om att det, enligt dem, inte går att ange någon övre gräns för amning uttryckte de sig så här:

"There is no upper limit to the duration of breastfeeding and no evidence of psychologic or developmental harm from breastfeeding into the third year of life or longer."

Amerikanska barnläkarföreningen har tänkt till och betonar särskilt tre år. Jag tycker att uttalandet, i syfte att möta den västerländska kulturen, känns modernt och genomtänkt. Det verkar som om amerikanska barnläkarföreningen "har alla hästa hemma".

19 kommentarer:

Anonym sa...

Men NÅGON gång i alla fall, innan barnet blir vuxen. Annars är det ändå konstigt. Se gärna detta från Little Britain:

http://www.youtube.com/watch?v=FmD2Y6WxpIw

Sofie sa...

I bondesamhället i Sverige för en hundra år sedan eller så kunde väl sjuka eller äldre få en slurk bröstmjölk, direkt från källan så att säga. Har jag hört berättas. Lättsmält, lättsvald näringstät föda som kan underlätta tillfrisknandet från en svår sjukdom säkerligen!

Jag tycker det känns främmande. Men jag är ett barn av min tid och har extremt svårt att se min egen mor vid mig bröst!
Mina egna barn har jag svårt att se att jag skulle vilja amma upp i tonåren. Där finns en stark känslomässig gräns för mig, som jag inte vet vad den beror på. I praktiken har jag ju slutat amma min äldsta långt före tonåren. Men jag har funderat många gånger på vad som känns som den bortersta gränsen, om både jag och barnet skulle vara ok med att amma dit.

Men som sagt, kulturen är en stark spärr för många och i våra kulturamar idag ingår inte att vuxna ammar. Däremot verkar det acceptabelt med urpumpad bröstmjölk till tex svårt cancersjuka!

Ulrika sa...

Åh, vad roligt med Little Britain.
Så som dom reagerar tycker jag att jag har stött på när folk får reda på att jag ammar fortfarande och då är min lilla 17 månader. Den stora får smaka ibland men det vågar man ju inte yppa till någon. Hon är 3 och ett halvt.

Jag tänker så här angående en övre gräns för amning: Eftersom amning inte bara är mat utan så mycket mer, så måste ju amningsgränsen vara olika för alla barn.

För mig så är bröstet en tröst, trygghet, kärleksstund, sjukdomströst, näring, återhämtning osv osv. När jag känner att mitt barn kan hitta allt detta på egen hand eller med hjälp av mig på andra sätt då har vi kanske nått den övre gränsen.

Barn kommer ju alla så småning om i den åldern att de ska frigöra sig ordentligt från sina föräldrar på olika sätt och bli riktigt självständiga individer. Det är ju upp till alla olika barn och mammor att bestämma sig för hur och när det ska ske. Jag känner att mina barn har blivigt riktigt självständiga och självgående just för att de har fått fri amning och så lång tid. Inskolning på dagis har gått otroligt bra och jag får höra av personalen och andra att mina barn är så lätthanterliga.

Nu blev detta ett rörigt inlägg, men kontentan av det är iallafall att åldern för den övre gränsen är olika för alla och helt individuell. Man behöver inte sätta in människor i ett fack eller sätta en mall på hur en perfekt människa med ett perfekt liv ska vara.

Knyttets mamma sa...

Så här ser jag på saken:

Jag har svårt att tänka mig att amma Knyttet när det är tre år. Nu, alltså. Helt enkelt för att jag aldrig sett ett såpass stort barn ammas. Min lillebror ammades tills han var två, då var jag sex år, så en tvååring kan jag så att säga se mig själv amma.

(Jag hoppas att jag gör mig förstådd med mitt svammel.)

Sedan tror jag att jag är öppen för förslag, på så sätt att när vi väl är där (treårigt, fyraårigt, sjuårigt knytt) och fortfarande ammar kommer det att kännas helt naturligt och rätt. Då är det ju inte en tre-, fyra-, sjuåring jag ammar, utan mitt barn som råkar vara i den åldern.

Nej, jag tycker inte att man måste ha en gräns i förväg.

Marit Olanders sa...

Anonym: Varför är det så noga med en åldergräns just för amning? Eva-Lotta lyfte frågan att man aldrig hör efterlysningar kring övre åldersgränser för att äta med nappflaska, skedmata eller torka sitt barn på toa. Bara när det gäller amning (och okej samsovning) kommer frågan om en övre åldersgräns med jämna mellanrum.

Signe sa...

På 1960-talet var rekommendationerna att man skulle avvänja ett barn från flaskan(!) vid sex månaders ålder, alltså tidigare än man skulle avvänja ett barn från bröstet (och då inte via flaskan, utan till fast mat och kopp). Ändringen kom, tror jag, när barnmatsföretagen "hittade på"(?) en ny produkt, nämnligen, "vällingen", dvs. att man skulle gå från bröst till flaska.
Signe Franks

Anonym sa...

Marit: kanske för att sova ihop kan förknippas med sexualitet, och amning kan förknippas med sexualitet??
Brösten är ju trots allt en erogen zon hos de flesta kvinnor. Och sex vill vi absolut inte blanda ihop med våra barn!

Att vi inte har nån övre åldersgräns för att mata eller hjälpa barn på toa kanske kan vara för att de flesta faktiskt lär sig dessa saker själva förr eller senare och då finns det inget behov av någon övre åldersgräns. Och lär man sig det inte beror det förmodligen på något funktionshinder, och där kan vi ju inte heller sätta åldersgränser. Det är inte samma sak med samsovning och amning.

Det här är min teori om detta; att vissa saker förknippas med sexualitet och därför blir mer laddade, och människor känner sig därför äcklade när man förknippar det med barn som inte absolut behöver sova ihop och suga på brösten längre.

Amningshjälpen sa...

Anonym! jo, så skulle det ju kunna vara. Men man kan ju lika gärna vända på ditt resonemang: vi (i Västvärlden) förknippar vissa saker, som bröst och platsen vi sover på med sexualitet. Därför blir amning och att sova med barn laddat. Jag vet t.ex. att det finns beskrivet att man i det svenska bondesamhället inte alls förknippade platsen man sov på med sex. Sex hade man ifred, på t.ex logen. På samma sätt finns det beskrivningar av bröst och amning som något väldigt avsexualiserat, att man t.ex även ammade husdjur som blivit föräldralösa. Sen tycker jag dessutom att det sällan efterfrågas en åldersgräns för samsovning, de flesta utgår ifrån att ett barn slutar med det då barnet är moget. Det är väl just kring amning som människor ibland uttrycker ett behov av en definierad åldersgräns? Eller?
Hälsar Eva-Lotta

Knyttets mamma sa...

Det här med brösten som erogena zoner som ett argument mot amning tycker jag är helsnurrigt. Brösten är väl känsliga för beröring just för att man ska vilja amma? Precis som orgasmer är sköna för att folk ska vilja göra barn.

Anonym sa...

Tycker också argumentet om brösten som erogena zoner är ett konstigt argument mot amning.
Personligen har brösten alrdig varit någon erogen zon för mig.
/Mamman som ammar en snart 8-åring

Marit, Eva-Lotta: Helt OT, men kolla här Nestles nyhet (BabyNes)
http://www.nestle.com/Media/NewsAndFeatures/Pages/Nestle-launches-BabyNes-first-comprehensive-nutrition-system-for-babies-Switzerland.aspx?Category=Investors,Brands,BabyFoods,RandD

Anna sa...

Det kanske är så att vi inte tänker på amning som något barnen mognar ifrån av sig själva. Avvänjningen är så inarbetat i oss att tanken att barn slutar av sig själva är främmande?

Sedan denna sexuella laddning också. En skurk till mycket... Och det funkar ju inte som argument. ett barn som utsätts för sexuella övergrepp utsätts oavsett amning eller ingen amning.

Men självklart slutar barn amma av sig själva! De slutar söka den sortens närhet gradvis.

Men sedan kommer kanske mammans gräns för vad hon vill tidigare än barnets. Det har den gjort för mig, av olika skäl. Och då är det dags att avsluta, oavsett hur gammalt barnet är.

Förresten hur ska vi göra med kramar? Kramar slutar de aldrig helt med. De går gradvis från att vilja vara i famnen hela tiden, via många kramar om dagen till att kanske bara kramas helt kort när man träffas på familjemiddagar eller då sorg slår till. Ska barnen avvänjas från kramar??? Något de inte slutar helt med självmant.

Anonym sa...

Hej igen. Jag försökte bara säga en teori om orsaken till att man vill sätta "åldergräns" på amning och samsovning... och nu känns det som att ni blev jätteirriterade på mig?!

Nåja, jag har hur som helst inte påstått att brösten är en erogen zon för ALLA kvinnor - jag skrev att det är det för "de flesta", vilket jag grundar på egna erfarenheter, samtal och diskussioner med andra kvinnor...
För egen del var det faktiskt orsaken till att jag slutade amma, och det vet jag att jag är långt ifrån ensam om även om det verkligen är tabu att prata om det. Jag slutade amma min dotter när hon var 8 månader, trots att jag hade tänkt hålla på mycket längre. Mina bröst har alltid varit en stark erogen zon för mig. Under hela amningsperioden kände jag att lusten vaknade när jag ammade, och det hände flera gånger att jag fick orgasm av enbart amning. Det tyckte jag kändes väldigt obehagligt, och mer obehagligt ju äldre dottern blev, så till slut blev amningen bara någonting jobbigt. Då lade jag av.
En annan grej, som hänger ihop med det här, var att jag "saknade" mina bröst när jag och min man hade sex! En stor del av min sexuella upphetsning består av bröststimulering, men det ville jag inte hålla på med så länge jag ammade. Ville inte känna det som att jag ammade min man! Kände ett mycket starkt motstånd mot att blanda ihop sexualitet med amning och bröstmjölk. Det var orsaken till MITT amningsavslut, och som sagt, det vet jag nu att jag inte är ensam om. Det har jag senare varit med och diskuterat i olika forum både IRL och på nätet.
Ville berätta detta dels som förklaring för varför jag skrev som jag skrev ovan, och dels för att kanske någon mer kan känna igen sig i detta och slipper känna sig ensam i världen om det!

Anonym sa...

Alltså: klart att det finns kvinnor som aldrig känt att brösten är erogena zoner, men det finns också en himla massa kvinnor som HAR känt det, och en himla massa män som också har erfarenhet av att kvinnors bröst kan vara mycket intimt (!) sammanbundna med sex... Vad jag menar är att det inte är så konstigt då att en massa människor tycker att amning av "större" barn (än någon viss ålder) känns äckligt. Jag tyckte själv att det kändes jätteäckligt att se en bekant amma sitt två-åriga barn - på grund av MINA erfarenheter naturligtvis. Äckelkänslor är extremt subjektivt, och svåra att bli av med. (Däremot sade jag det aldrig till henne förstås, det är ju himla onödigt.)

Knyttets mamma sa...

Anonym 20:34
Men alltså, en tvååring har du väl inte sex med, så varför äcklas av din kompis amning för att dina bröst är en del i din sexualitet?

Jag förstår inte skillnaden mellan att amma en spädis med sina erogena bröst och att amma ett småbarn med samma bröst. En tvååring (eller tre-, fyra-, femåring) är inte mer könsmogen än en nyfödd.

Anna med tre sa...

Nä, det är obegripligt för mig också att det kan vara ok att se en spädis amma men inte en tvååring på grund av en sexualiserad syn på bröst. Det är väl samma bröst och samma icke-sexuella varelse - den nyfödde och tvååringen?

Jag tror att det handlar om ovan att man reagerar med äckelkänslor, ovana att se större barn amma, eller? Man är van att se nyfödda amma men inte större och då förstår man känslomässigt inte synen och har man då en väldigt sexualiserad syn på brösten blir det kanske förvirrande.

Jag ser brösten som en erogen zon men även som en amningszon. Det är totalt okomplicerat för mig.

Knyttets mamma sa...

"Jag ser brösten som en erogen zon men även som en amningszon. Det är totalt okomplicerat för mig."

Ja. Dessutom pussar jag Knyttet kärleksfullt och lite varstans fast jag med samma läppar kysser min man...och läpparna är definitivt erogena de med.

Marit Olanders sa...

Anonym: Tack för att du sätter ord på dina erfarenheter och delar med dig! Du behöver inte förklara mer även om alla inte förstår, det kan vara okej att inte förstå. Din upplevelse är din.
Jag håller också med om att det kna vara chockartat första gången man ser ett "större" barn amma, men på något sätt vänjer man sig så småningom.

Lisa sa...

Hej!
Jag skulle vilja fråga Amningshjälpen apropå Sofies kommentar ovan, där hon skrev att "amning av vuxna inte ingår i våra kulturella ramar" om de någonsin hört talas om NÅGON kultur där vuxenamning varit norm, eller ens vanligt förekommande? Förlorar helt enkelt inte människorna förmågan att dia från bröstet då de tappar mjölktänderna och käkarna utvecklas ? Är det inte i stort sett omöjligt redan för ett barn i tidiga tonåren att ensam upprätthålla mjölkproduktionen hos sin mor? Eller har jag fel? Att en vuxen, som då helt enkelt inte har förmågan att dia möjligtvis kan lyckas suga ut några droppar ur ett sprängfyllt bröst tillhörande en mamma som ammar barn kanske kan gå någon gång, men att amma i ordets rätta bemärkelse?

Marit Olanders sa...

Lisa, tack för din fråga. Jag har svarat i ett nytt inlägg.