Eva-Lotta Funkquist
Människor med moraliska anspråk brukar få motstånd. Ofta blir stämningen hätsk. Men vissa klarar sig från kritik. Som Roy Andersson då han spelar in reklamfilm. Jag har alltid undrat varför.
Vissa moraliska företeelser klarar sig också från kritik. Jag tänker på det här med kritiken mot spädbarnsaktiviter. Hugo Lagerkrantz brukar höras i debatten. I onsdagens UNT får babyaktivitetsföräldrarna sig en släng av sleven igen. Jenny Klefblom (barnpsykolog) uttalar sig. Hon undrar om aktiviteterna handlar om att föräldrar och barn vill göra något kul ihop eller om det handlar om att man vill hålla sig sysselsatt för att slippa de känslor som kommer upp när man är ensam. Sen klämmer hon till med.
-Då ska man kanske gå i terapi i stället för babysalsa
Jag pratar ganska ofta med nyblivna mammor. Ibland känner jag deras ensamhet som en fysisk klump i min egen mage. De kan berätta om förtvivlan över morgonrockar som de aldrig kommer ur, om vinterns mörker och frustration över en baby som aldrig är nöjd. Trots att mamman gör allt i sin makt. Jag tror att en del känslor kommer upp just för att mamman är så ensam och jag tror faktiskt att babysalsa ibland kan fungera alldeles utmärkt mot känslor av ensamhet.
4 kommentarer:
Håller helt med dig Eva-Lotta Tack! Det ska inte gå hysteri i att man "måste" gå på ditten och datten, men det är skönt att det finns platser där man kan göra något med bebisen och träffa andra i samma situation.
Jag som psykolog brukar kalla det här med att bli förälder som "den fattiges terapi". Det är så många saker man möter i sitt första föräldraskap: bilden av sig själv som barn och sina föräldrar som ens föräldrar och bilden av sig själv som förälder, ont och gott, svårt och lätt. (I senare föräldraskap kommer också bilden av sig själv som ett syskon och allt vad där medför)
Då kan jag kanske tänka att man inte kan hålla på och terapeutisera sig själv dygnet om så lite babysalsa, och tankarna på annat håll, skadar nog inte.
/Catarina Johansson, leg psykolog
Ett sånt löjligt påstående att man skulle behöva terapi om man tar med sin bebis på babysalsa.
Det är inget fel med att bebisar hör lite musikrytmer. Och det är verkligen inget fel med att mammor och bebisar är ute och rör på sig.
Föräldrar behöver ha vuxenkontakt även när de tar hand om sin bebis.
För den sakens skull behöver man inte terapi.
De flesta nyblivna mammor kommer direkt från en gemenskap - en arbetsplats - till att kastas in i den omvälvande verklighet som det nya föräldraskapet innebär. I en situation när man mer än någonsin behöver stödet från andra i sin "community", när man börjar navigera sin nya roll, nya identitet, och samtidigt ta hand om en liten varelse som kräver uppmärksamhet dygnet runt. Många har inte denna "community", och blir ensamma. Det är välkänt att isolering är en starkt bidragande faktor i PND (och det är alltså viktigt att förebygga för barnets bästa). Jag tror inte jag överlevt mitt barns första år utan att gå på flera grupper i veckan: musikgrupp, sagostund på biblioteket, coffee morning hos barnmorskan, EC-grupp... Mitt barn hade inget särskilt behov av detta (fast hen gillade att sitta i mitt knä och studera andra människor), men JAG hade ett stort behov av andra människor. vi människor är flockdjur. det var aldrig menijngen att vi skulle behöva vara ensamma (framför allt inte när vi är som mest sårbara).
Skicka en kommentar