När man möter människor i kris gäller det att vara ödmjuk

Margareta Berg Brodéns bok Mor och barn i ingenmansland handlar om föräldrar och spädbarn som kommit snett i anknytningen och som får hjälp på Viktoriagården i Malmö. När jag läste den var det en berättelse klistrade sig fast och i mitt arbete som neonatalsjuksköterska tänker jag ofta på den när jag möter nyblivna mammor, som nästan alltid är rädda, vilsna och väldigt skuldtyngda.

Lena och Mia kom till oss på grund av dålig viktuppgång hos Mia efter tio veckor. Första dagen sover Mia när de kommer, och jag undrar när det är dags för mat. Modern vet inte och är osäker på när barnet fått mat senast. Gemensamt kommer vi fram till att det nog måste vara fem till sex timmar sedan sist. Efter en stund kommer ett försiktigt skrik från Mia, och jag påpekar att det nog är dags för mat nu. Modern vill dock först röka och går ut en stund. Då hon återkommer sover Mia igen. Vi dukar sedan kaffe, och just som vi satt oss vaknar Mia och skriker lite högre än förra gången - men fortfarande inte krävande. Modern beslutar sig för att först dricka upp sitt kaffe. Under tiden somnar Mia igen. Det blir sedan tid att gå hem och Mia fick ingen mat den eftermiddagen. (Berg Brodén 1989: 198)

Terapeuten som mötte Lena förstod att Lena redan fördömde sig själv och visste att hon inte fungerade som en bra mamma. Dåligt samvete fungerar inte som en sund drivkraft till något gott. Tvärtom skulle säkert en droppe fördömande från terapeutens sida få Lenas skuldbägare att rinna över. För att hjälpa Lena att lära sig tolka och ta hand om sitt barn måste hon istället bygga upp ett förtroende och en tillit så att Lena ville komma tillbaka till Viktoriagården. Terapeuten i den lilla textsnutten har fungerat som förebild för mig i mitt arbete.

Eva-Lotta Funkquist