Ibland är föräldragenerationen svår

Av: Eva-lotta Funkquist

Om amningen krånglar kan inte alltid mor- och farföräldragenerationen ge ett bra stöd. För hundra år sedan var det mödrarna som lärde sina döttrar hur man ammar. De hade en "tyst" kunskap, nedärvd i generationer om hur man tar om hand om spädbarn. Man visste att amning räddar liv och man visste att det inte var så bra att ge spädbarnen komjölk. På några få generationer lyckades den medicinska vetenskapen förstöra den här tysta kunskapen, som vandrat från mor till dotter i kanske en miljon år. Stödet för att amma var under några decennier obefintligt och de flesta råd som gavs var helt åt skogen. Många vuxna kvinnor uppfattar därför att "i vår släkt kan vi inte amma". Detta är naturligtvis inte verkligt, men gör det ju oerhört svårt för döttrarna i deras familjer att lyckas. Samtidigt bär de äldre kvinnorna ofta på en sorg, ibland kanske inte ens medveten. Amning kan faktiskt jämföras med manlig potens. Kvinnor som inte får till det känner ofta att deras kvinnlighet har fått sig en törn. Omedvetet kan man sedan vilja föra misslyckandet vidare. Man ifrågasätter om ens egen dotter kan amma och man vill att även hon ska mata med flaska; för det är ju så bra när man ser hur mycket barnet äter.
Det här frågan fick jag på min hjälpmammamejl. Mamman har gett sin tillåtelse till att jag lägger ut mejlet på bloggen. Mejlet är lite omgjort av sekretessskäl.

Hej!

Vi fick vår son Viggo för 3 månader sedan. Han är vårt 3:e barn. Han vägde 3740 g när han föddes. Nästan 1 kg mer än de tidigare barnen. Tyvärr gick Viggo ner mer än de där 10%, men vi var aldrig oroliga, han var ju betydligt större och minst lika pigg som de andra. Att han skrek och var hungrig var ju fullt naturligt, men jag tänkte att mjölken väl rinner till. Den här gången ville jag verkligen att det skulle gå, eftersom det varit så kämpigt med de äldre barnen. Min mamma har hela tiden sagt att jag ska ge dem tillägg, att de måste få i sig mat o.s.v. Kanske lyssnade jag lite för mycket på mamma då... så nu ville jag bestämma.

Men det är som att hon inte litar på att jag klarar av att tilgodose mina barns behov. Igår sa hon att någon (hon alltså) måste föra Viggos talan, och att ha är HUNGRIG. Vi Bråkar jämt om detta eftersom hon varje gång vi ses tjatar om att han måte få tillägg. Jag känner mej vilsen och liten.

Hon säger ofta att jag läser för mycket, att jag inte ska lyssna så mycket på andra (men såklart på henne). Men jag känner att jag måste ha motargument för att få amma som jag vill. Jag måste förklara allt för henne. Utdrivningsreflex, att jag blir blockerad och det inte kommer mjölk när hon är på mig hela tiden. Att jag måste amma mer för att få mer mjölk, inte ge tillägg, då blir det bara mindre mjölk.

Igår hade viktkurvan inte gått upp lika mycket som tidigare, det råkade min pappa se. Jag sa att det kan bero på att jag är så stressad och har så mycket för mig som det blir mindre mjölk.. Dop, dagisavslutningar, en himla massa födelsedagar m.m.. Han sa att jag kanske skulle ge mer tillägg då. Jag svarade "Eller så slutar jag att stressa så mycket".

Jag och mina föräldrar har inte samma syn på amning, på vad den enkla vägen/den svåra vägen är. I början var det att de ville ge mig sömn och vila, som var orsaken till att vi skulle ge honom flaska. Nu när det inte funkar så kör hon med att jag är en dålig mamma som inte ger honom tillräckligt med mat.

Vad säger BVC?! Ingenting. Han går upp som han ska, är pigg, glad och frisk. Att jag inte ska ta åt mig av vad mamma säger. Men hur lätt är det?! Hon är ju min mamma som alltid gett mig råd och vetat bäst.

Viggo är en väldigt glad kille. Han är nöjd för det mesta. Han sover på nätterna, vaknar, äter och somnar om. Vi har inga problem med detta. De två större barnen fick vi går med i timmar för att de skulle somna om. Det händer inte nu. Han sitter i babysittern. Skrattar och ler med sina syskon. Jag tycker han mår hur bra som helst.

Barnens far håller ju med mej, men han blir inte lika påverkad som jag, han ska inte heller produceras maten till sonen. Han ställer upp så mycket han kan.

Guud vilket virrigt melj, precis som jag känner mig. Jag har flera gånger tänkt sluta amma, för jag orkar inte stå emot henne längre. Men så tänker jag på Viggo, och att jag vill ge honom amningen och jag vill ha den här närheten med honom. Och så fortsätter jag ändå. Nu vet jag inte om jag orkar tjafsa nått mer. Jag tänker ju på det här jämt och det sätter sina spår. Jag blir stressad och ledsen och då kommer inte ingen bra mjölk.

Vänliga hälsningar Stina