Den rådgivning som ges till nyblivna föräldrar stämmer inte överens med hur spädbarnet fungerar som biologisk varelse. Det här har bidragit till att vården måste formulera nya råd, eftersom nya problem dyker upp p.g.a. av den felaktiga rådgivningen. Tomas Ljunberg har (i Människan, kulturen och evolutionen) kallat det här för "att gå cirkeln baklänges". Många gånger kan t.ex. den sömrådgivning och kolikrådgivning som ges av barnhälsovården ses som exempel på "att gå cirkeln baklänges". I den senaste upplagan av boken Barnhälsovård- att främja barns hälsa står följande stycke under kapitlet sömn:
Vissa barn dunkar huvudet mot till exempel sängkanten när de ska somna. Det är ett relativt vanligt (cirka 5- 15% av alla barn) så kallat självlugnande beteende som man oftast inte behöver oroa sig för.
Ur: Barnhälsovård- att främja barns hälsa av Magnusson M. m.fl. från 2009.
I själva verket borde det här beteendet hos ett barn få varningsklockor att ringa hos vårdpersonalen eftersom det är känt att barn som är känslomässigt depraverade kan trösta sig med den här formen av stereotypt beteende. Hur har det då blivit så att man istället avfärdar beteendet, som ju skulle kunna vara en väckarklocka om att allt inte står rätt till med barnet? Kanske därför att en del föräldrar, som man lärt ut femminutersmetoden till, har rapporterat tillbaka att barnet börjat med det här beteendet i insomningssituationen? Och då har man känt sig tvungen att normalisera beteendet.
7 kommentarer:
Ja, jag ryser. Jag har sett fenomenet diskuteras på forum där föräldrar diskuterar och får alltid ont i magen... Det är ju lite som sorgligt understimulerade björnar på zoo som står och vaggar fram och åter. Sån't som gör att zoot får sluta att hålla de djuren!
Men vad skriver man/säger man till föräldern? Det är ju oftast BVCs galna sömnråd som är grunden och omgivningens press att ha ett duktigt barn som sover. Föräldrarna är ju offer de med.
Men namn vill ju skrika "Fattar du inte att ditt barn mår pest, att du måste trösta, hålla och krama" och lite frestande är att lägga till några osmickrande tillmälen...
Jag håller inte med om det du skriver i sista stycket. Blir man själv aggressiv och därmed förtryckande visar det ju bara att man sitter i samma båt. Ska man kunna säga något måste man kunna se mönstret utifrån och sin egen plats i det. Vi är alla skadade av konstiga uppfostringsråd. Det är därför de sitter så hårt fast i vår kultur och det är därför verklig förändring är så svår att få till.
Jag ger inte efter för några aggressiva impulser när jag möter en förälder som har detta problem eller andra, vare sig på nätet eller någon annan stans. Men det hindrar inte att jag känner vanmakt som jag får kämpa med. Det var mer det jag ville ge uttryck för. För hur bemöter man det? Hur säger man till en förälder att: "Det var ju inte normalt. Troligen beror det på sömnmetoderna ni använt", utan att skuldbelägga föräldern. Det är vissa BVC och andra metodivrare som bär skulden.
Sedan är det givetvis så att jag har en alldeles vanligt skruvad uppfostran, med de hämningar och besvär det innebär. Och också de konflikter det innebär när jag försöker göra annorlunda själv, både inom och utom mig själv. Det är inte alltid generationen innan uppskattar när barnen kräver ömsesidig respekt... Nå ja...
Men även utan det västerländska bagaget är känslosamhet vanligt när man ser andra som man tycker gör fel i någon mån med sina barn. Jag har läst om antropologer som blivit åthutade för sitt sätt av kvinnor i i de folk de studerat. Folk som i många fall skulle ses som "ursprungliga och naturliga".
min dotter slår sig själv i huvudet med ena armen ibland (mer sällan nu, hon är 8mån) medan hon ammas till söms och är mycket trött. Hon sover med oss, har burits mycket i bärsjal, aldrig lämnats att skrika någonsin.
Borde jag vara orolig?
Till Anonym: Det är omöjligt att säga något särskilt utav det du skriver här. Det som avsågs i texten var barn som gungande och enformigt bankar huvudet i vägg eller sängspjälor. Det beteendet uppstår hos en del barn efter tex sömnträning och finns inte hos barnet tidigt. Så jag tror inte det din dotter gör är samma sak som skrivs om här.
Anonym med dottern som slår sig själv i huvudet: så gör min flicka också ibland, men precis som din enbart när hon är lite övertrött vid kvällsamning. Hon kan även riva sig själv i håret enligt samma mönster. Men det är enkelt avhjälpt genom att jag håller i handen som far och smeker henne lite lugnande, jag tror inte att det är ett tecken på något konstigt.
Det som skrivs i blogginlägget om barn som enformigt bankar huvudet i spjälsängen/väggen - åh vad jag får ont i magen och blir förtvivlad över att någon kan tro att ett barn som mår bra gör så!
Herregud! Det är ju uppenbart att något måste vara fel och man måste söka hjälp omedelbart... Det är i alla fall min reaktion. Var tvungen att googla o hittade det här. Blir stum! http://se.babycenter.com/toddler/development/socialemotional/head-banging/
Skicka en kommentar