Av Eva-Lotta Funkquist
Orden kring kvinnokroppen gör mig ibland häpen. I Dn:s kultursöndag finns ett reportage om Mary Ellen Marks fotografier. Hon var i ett enormt flyktingläger i Etiopien för 26 år sedan. Ett tält hade avdelats till något slags BB. En ensam kvinna, till största delen täckt av en eländig filt, syns på en av bilderna. Hon har just fött ett till synes friskt barn. Navelsträngen är fortfarande oklippt. Hon förefaller utmärglad och apatisk och försöker inte se åt barnet. Artikleförfattaren skriver: se på bilden på den nyförlösta kvinnan nedan.
Förlösa, ordet uttrycker att någon annan än den födande kvinnan gör jobbet. Att förtjänsten är någon annans. Förlossningskonst heter det också. Jag tycker ordet förlösa är dumt, men i samband med den här bilden blir det absurt. Mer utsatt, mer ensam..., eller mer oförlöst har jag svårt att tro att man kan vara.
4 kommentarer:
Jag reagerade också på den formuleringen.
Ja det är verkligen en oförlöst kvinna :-(
Det är fö ett av mina stora problem med förlossningsvården i Sverige. Att de (många av personalen, samt vårdstruktur och rutiner) verkar utgå ifrån att de förlöser och kvinnan blir förlöst!
När jag väntade mitt första barn var jag rädd att bli överkörd i förlossningsrummet. Oron var stor och jag fick ett enskillt besök m guidning vid en av förlossningsavdelningarna i min stad.
Patienters autonomi är reglerad i lagen, med rätt att neka all behandling och undersökning, och denna rätt gäller även dödande kvinnor. Enligt lag är inte ett barn i moderlivet en patient, utan blir det först när barnet kommit ut.
Jag frågade om de verkligen behövde göra tex vaginala undersökningar ofta, och om jag verkligen en skulle behöva ligga på rygg för dessa. Svaret den erfarna BM hägav mig fick mig att utbrista "men jag har ju rätt att neka alla undersökningar!!" Hon svarade att det fick vi ju diskutera på plats.
Ingen som helst respekt för patientens autonomi! Precis som jag befarat alltså. Och ingen respekt för att kvinnan är den som föder, inte personalen.
När min förlossning kom blev jag mycket riktigt överkörd, tvingad till vaginal undersökning när jag inte ville pga att jag inte kunde säga emot. Jag kunde inte prata och när jag inte reste mig från min bekväma position i en fotölj när de bad mig så lyfte de mig helt sonika upp på sängen!
Sedan blev jag i mitt smärtsamma ryggläge, som ingen hjälpte mig ur på en par timmar, slutligen förlöst.
Förlöst, inte som kvinnan på bilden ensam och övergiven, men liksom henne i ett tillstånd av känslomässig ensamhet och en stark känsla av att vara övergiven, utan stöd. Liksom kvinnan på bilden tittade jag inte efter mitt barn först och kände mig apatisk.
Det blir lätt så när man blivit utsatt för ett övergrepp.
"Födande kvinnor" såklart, inte "dödande kvinnor"!
Jag var precis som Sofie, jätterädd för att bli överkörd av personalen på förlossningen. Men jag hade tur, och fick en bm som var helt underbar. Hon frågade mig före alla undersökningar, och, vilket jag tycker är viktigare än att bara fråga, såg till att jag hade förstått vad det var jag svarade på innan hon gjorde något.
Jag tror att det kan ha spelat in att jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten, och detta hade min MVC-bm skrivit om i journalen. Självklart ska man inte blir överkörd även om man inte blivit utsatt för övergrepp, men jag tror att det kan ha gjort att hon frågade en gång extra.
Inför min andra förlossning var jag också nervös för att bli överkörd. Den gick dock så fort att inga undersökningar hanns med. Däremot var det mitt under krystandet någon som sa: "Vi ger henne lite lustgas".
Vadå "vi ger"??!! "VILL DU ha lite lustgas" heter det väl! Till saken hör att det stod i min journal att jag inte ville ha smärtlindring.
Som tur var visste min man att jag inte ville ha och svarade nej. Men det är bedrövligt tycker jag, att bara bestämma över någons huvud, hon som sa det visste ingenting om mig, vi träffades några sekunder innan hon sa det och hon försvann direkt efter att bebisen var ute.
Jag tror att det är viktigt att man har någon med sig som vet vad man vill, samt som kan och vågar tala i ens ställe.
Jag ber om ursäkt om detta inte hade så mycket med bilden att göra, det var bara nåt jag kom att tänka på när jag läste Sofies kommentar.
Skicka en kommentar