Med vänsterhandens fingrar knäpper hon upp nattlinnet. Det borde vara fumligt, men rörelsen är en vana nu och snart ligger bröstet bart. Den lille gapar redan, men kastar huvudet mot henne, lite för fort, missar. Bökar några gånger fram och tillbaka och hittar rätt. Spretar med de små fingrarna över hennes hud. Hon känner naglarna riva lätt och slappnar av, låter pulsen gå ner.
Blicken vandrar ut genom fönstret, uppfattar en strimma blått längs horisonten. Det går åt rätt håll nu. En lock ligger fuktig mot hans panna, det luktar tryggt av svett och varmt kiss.
Han släpper. Vill ha mer. Hon lägger över honom på andra sidan och känner hur det drar ifrån djupet av kroppen när mjölken rinner till. Ett par minuter så. All tid är nu. Evigheten tar slut, en liten droppe rinner ur mungipan, han öppnar ögonen och munnen i samma rörelse. Ser djupt in i henne och skrattar.
(Eva Robild ur Amningsnytt nr 1/1999)
Ni är väl förresten prenumeranter? 250 kr/år bg 508-3811!
Eva-Lotta Funkquist
3 kommentarer:
så fint. jag vill aldrig sluta amma.
Inte jag heller :0)
Vacker! Så är det ju. Världens bromsar in och man är bara i stunden.
Skicka en kommentar