Marit Olanders har tidigare uppmärksammat programmet "Heliga familjen" som gick i P1. Etnologen Helene Brembeck berättade att hon intervjuat föräldrar som var bekymrade över amningshaussen. Jag undrar så var de föräldrarna har upplevt den där haussen? Jag har arbetat många år i vården och där finns den i alla fall inte. Igår träffade jag en amningsengagerad kvinna från Stockholm. Jag har tänkt att det kanske är där den där haussen finns. Men nej, hon hade heller aldrig sett skymten av den. Sjukvården är en patriarkal värld. Amning är extremt lågprioriterat. I vården haussar man respiratorer och övervakningsapparater. Baby Friendly Hospital Initiativ har man glömt bort. Det är få som är engagerade i amning. De personerna har oftast inte så hög status. Om man är arbetar i vården har man hög status om man är duktig på apparater. Amning betraktas som en fånig kvinnogrej som de som är engagerade i kan stötta om de hinner. Om de inte hinner så går det lika bra med ersättning. Föräldrar som opponerar sig mot att ge ersättning (det är extremt sällsynt, folk är lydiga) blir betraktade som besvärliga.
Dessutom, amningsstatistiken går ner, det har den gjort i flera år. Är det inte det som kallas för baisse?
Eva-Lotta Funkquist
2 kommentarer:
Att under sju månaders tid bli påhoppad av flera okända människor som spänner ögonen i en och frågar "du ammar henne väl?" tyder väl på att det nånstans finns ett outtalat krav i vårt samhälle att man ska amma? Amningshaussen eller amningshysterin kanske mera ligger i det outtalade kravet. Du som kvinna SKA amma. Du ska amma och du SKA tycka att det är fantastiskt. Annars är du ingen värdig morsa punkt. (men man ska inte amma mer än max ett år förstås)
Och för den som vill är ju amning bäst. Då är det ett svek från sjukvårdens sida att först trycka på amningens fördelar och sen inte ge adekvat hjälp när amningen strular.
Nu ammade jag ändå, helt och delvis i sju månader. Men jag önskar att folk helt enkelt kunde ha struntat i hur jag gav mitt barn närhet och mat. Så länge jag inte själv bad dom om åsikter och råd.
Hej Snegurotjka!
Om någon spänner ögonen i dig och har synpunkter och förväntningar på hur du ammar är det väl i högsta grad uttalade krav tycker jag! Det är egentligen vrickat att vem som helst i ens omgivning kan ge sig på och fråga om så privata saker – utan att man som ammande mamma för sin amning på tal själv. "Det har du inte med att göra" är väl ett lämpligt svar om man inte har lust att diskutera saken.
Men de outtalade kraven om amning känner också många av. Orsakas de av att myndigheter ger rekommendationer om amning? Varför blir inte rekommendationerna om vilken sorts fisk man bör äta och avstå, eller rekommendationen om 5 hg frukt och grönt per dag föremål för lika starka känslor? Det kan vi bara spekulera i.
En annan aspekt på outtalade krav är att ibland känner man av dem fast de inte är där. Om man snubblar och ramlar på gatan är det första man gör när man reser sig upp igen att kolla om någon tittade. De flesta av oss har säkert känt omgivnignens ogillande blickar i ryggen när vi gjort elelr inte gjort något med våra barn. Men frågan är om vi någonsin fick de där blickarna. Om någon brydde sig. Eller om det mest är som vi är rädda för att kritiseras.
Skicka en kommentar