I går kom ämnet amning upp i P1-programmet Heliga familjen. Etnologen Helene Brembeck berättade att hon ihntervjuat föräldrar som var bekymrade över amningshaussen men man kan väl pumpa ut mjölken och frysa den så kan väl pappa lika bra ge den? Då kan pappa ta hand om barnet på samma villkor.
Det Helene Brembeck bortser ifrån är ju just det som gör amning till amning - barnet har munnen full av digivarens bröst och sväljer mjölken efter hand som den sprutar ut. De första klunkarna är söt och läskande förmjölk. Sen blir mjölken steglöst fetare, rundare i smaken och mer mättande. Eva-Lotta Funkquist satte verkligen fingret på en öm punkt i sin dikt Sug lilla vän här på Amningsbloggen tidigare i år. (Dessutom smakar mjölken inte likadant efter att ha blivit fryst och upptinad utan får ofta en metallisk bismak.)
Helene Brembeck nämner inget om hur pappan ska ge mjölken. Det kan ju hända att hon menade att han skulle använda tillmatningsset, dvs en flaska försedd med en slang som tejpas intill bröstvårtan. När barnet suger på bröstet får det mjölk genom slangen. Förutsätter Helene Brembeck att lyssnarna känner till tillmatningsset är hon emellertid väl optimistisk anser jag. Det kan också vara trixigt att få spädbarn att ta pappans platta bröst även om man rakar av eventuellt hår, men det är förstås inte omöjligt.
Men Helene Brembeck kan också ha tänkt att pappan skulle mata med nappflaska. Risken med det är att nappflaska kan störa amningen och göra att barnet ratar antingen bröstet eller flaskan. Men så länge pappan inte har egen mjölkproduktion måste mamman få igång en betingad reflex att ge ifrån sig mjölk till en pump i stället för till barnet.
Det finns kvinnor som av olika skäl inte ammar utan helpumpar i månad efter månad. De har med sig pump och behållare till mjölk var de än går om de ska vara borta längre än tre timmar i taget. De är beroende av att det finns en kyl eller en kylväska i närheten. Det finns kvinnor som obekymrat pumpar inför andra men de flesta tycker det känns obekvämt och drar sig gärna undan till ett annat rum för urmjölkningen. Vad är målet med denna procedur? Är det att ge pappan och mamman samma villkor? Uppnår man det målet på detta sätt?
Jag kommer att tänka på ett skämt bland oss journalister. Vi får ofta uppslag och tips som vid närmare granskning inte håller ända fram till publicering. I frustrationen över att inte kunna publicera det där scoopet eller den där goa berättelsen har talesättet "kolla aldrig en bra story" blivit till.
Kunskap om amning är lågt värderad och prioriteras ofta ner. Vårdpersonal är ålagd att informera blivande och nyblivna föräldrar om "amningens fördelar", men långt ifrån alla har den kunskap - eller tid för den delen - som behövs för att berätta HUR detta ska gå till. Dessutom finns det en uppenbar risk att lyhördheten för den enskilda människan kommer bort på vägen.
I det glappet föds både amningspress och anti-amningspress. De existerar sida vid sida och frodas i avsaknad av kunskap. Det är så lätt att slänga ur sig att någon bör göra något, vilket även Helene Brembeck gör, utan att berätta hur det ska gå till. Följden blir ofta skuldkänslor. Det är oerhört lätt att klandra sig själv när vården om det lilla barnet inte fungerar som man hade tänkt. Hur ska pappan få till tillmatningssetet om ingen visar honom? Hur ska han få barnet att ta tag om bröstet? Kanske man kan använda hamburgergreppet på platta mansbröst? Jag vet inte.
Marit Olanders
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar