Av Eva-Lotta Funkquist
Istaahil Hussein Farah från Somalia bor i Falköping. Hennes sju barn bor i ett flyktingläger i Kenya. Hon har inte träffat dem på tre år. Den yngsta var ett år då de skildes åt. Hon berättar i dagens DN:
-Min man och jag greps av Al-Shabab, som påstod att vi samarbetat med den etiopiska armén. Militären skrek att jag sålt min kropp åt etiopiska soldater. Jag tänkte bara på mjölken i mina bröst och att jag inte fick amma min son.
För några månader sedan släcktes Istahils hopp. Barnen och maken fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.
12 kommentarer:
Min son är ett år. Att skiljas från honom går inte. Jag skulle nog dö av sorg... Jag vill gråta när jag läser detta.
Ja, fy. Jag har också en ett-åring som jag ammar. Det vore verkligen det värsta som kunde hända en.
Vad tänker Migrationsverket? Jag trodde vi skulle ha barnperspektivet och inte skilja familjer åt. De måste skyndsamt se till att familjen återförenas.
Sverige suger på att följa FNs regler. Fegisar är vad vi är.
Så fruktansvärt så det vänder sig i magen
Min dotter är snart tre år. Jag ammar henne och har inte sovit utan henne en enda natt sedan hon föddes, hur den här mamman mår orkar jag inte ens tänka på.
Jag hade inte väntat i tre år i ett annat land utan åkt till mina barn så fort jag fick reda på var de var.
Anonum: det hade nog den här mamman också gjort om hon kunnat.
Bra skrivet Andrea. Anonym; Vad känner du till om det humanitära läget i Somalia?
Extremt lätt att kritisera migrationsverket när man inte har en aning om vad man pratar om! Har jobbat med flertalet migrationsfall så jag vet i alla fall hur det är att jobba med bakbundna händer och följa de lagar och regleringar som finns oavsett vad man själv tycker om de. Migrationsverket gör i de allra flesta fall ett riktigt bra jobb men de kan inte bryta mot lagar, förordningar och andra regler. Ni kanske skulle läsa på lite innan ni får för er att klaga!
Menar du anonym att om det följer lagar, regler och förordningar att separera en mamma från sitt lilla barn, så är det inget att klaga på?
Jag vill också gråta när jag läser detta. De reglerna ger jag faktiskt inte mycket för.
Jag gråter. Vad hemskt.
Så fruktansvärt, det får bara inte vara så för någon. Jag ammar just nu och tittar på ettåringen i mitt knä. Vill bara gråta.
Skicka en kommentar