Av Tina Wiman
Jag läser Mats Berggren och blir lite, lite kär. Jag gillar inte när pappor låter sig fösas ut ur sina barns liv med nån sorts lam hänvisning till att de inte ammar. Det är min mans irritation över såna uttalanden som smittat av sig till mig, tror jag.
Tänker tillbaka på när Samuel föddes. Den här nyblivna mamman var trött och fortfarande ganska sjuk när vi väl kom hem efter tre veckor på sjukhus. Sjuk och trött och med en hjärna som bara fungerade till en fjärdedel eller så, en ytterst obehaglig upplevelse. Och utöver allt elände skulle Barnet ammas typ hela tiden. Den nyblivna mamman var kräktrött på att amma. Helt sjukt less. Den nyblivna pappan hade tre barn sedan förut, som alla ammats. Han tvekade inte för ett ögonblick:
”Jag tar honom när han skriker, byter blöja och kommer till dig. Du ammar. Och sen när du har ammat klart puttar du på mig. Jag går upp och vyssar och söver honom. Du ammar, det är ditt jobb. Jag gör resten. Det är mitt jobb. Så har jag gjort med alla mina barn” Och han lyste av förväntan och glädje, över att inte få sova, bli bajsad på och vyssa och vagga detta lilla barn.
Så småningom började jag somna medan vi ammade. Conny blev lite stött. Jag tror att han kanske saknade sina egna nattliga stunder med bebisen. Men vid det laget hade den självsäkra pappan redan fått med mamman på upp banan, och föräldraidentiteten hade vuxit sig stark nog för att till och med utmana hans rutin. ”Du, det är jag som ammar och jag tänker inte hålla mig vaken. När du ammar kan du lägga tillbaka honom om du vill. Jag tänker sova.”
För övrigt väckte jag honom senast igår natt. ”Hannah gråter. Orkar du upp?” Han gick. Fem minuter senare var det min tur att gå upp och trösta. Det var enklare för mig på den tiden jag ammade. Men jag tror att vi är ganska nöjda båda två med hur vi gjort. Annars hade vi väl tänkt ut nåt annat kan jag tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar