Av Eva-Lotta Funkquist
Synen på hur varje föräldrageneration tar hand om sina barn har väl alltid varit fylld av undergångsprofetior. Curlingdebatten är en modern och David Eberhards teorier en annan. Sjukvården har sin egen. Nu är det främst 70-talister och 80-talister som föder barn.
Denna generation är enligt sjukvårdens undergångsprofetia på följande vis: styrd av kontrollbehov, vill ha förlossningsdagen i almanackan, har svårt att anpassa sig till ett hjälplöst barn. Generationonen SKAFFAR barn (tidigare generationer fick barn), men vill leva på som vanligt. Blivande föräldrar är så pålästa att det blir problem både för dem själva och omgivningen. Amningen blir besvärlig eftersom den är så oförutsägbar. De köper vagnar som är framåtvända, så att de sedan ska kunna fortsätta att sms:a ifred. De löser alla sina medicinska problem via olika internetforum, men de är oförmögna att förhålla sig kritiska till informationen som finns tillgänglig. De är osäkra och rädda för smärta. Förlossningsrädslan bara ökar i samhället och därmed kejsarsnittsfrekvensen. I de äldre färäldragenerationerna, däremot, pluppade man ut sina barn då man var i 18-årsåldern, utan smärtlindring, och sedan var man komplett mogen för uppfostringsuppgiften.
Jag har alltid undrat vad detta negativa malandet har för syfte. För jag tänker mig att något man lägger så mycket tid och energi på måste ha en mening.
Kan det kanske vara så här man tänker?: Den generation föräldrar jag möter i sjukvården är så hopplöst förfallen att jag knappt kan göra någon skillnad alls. Det kan rimligtvis inte vila något ansvar på mina axlar, det enda vettiga jag kan göra är att vila mig i undergångens mysiga mörker och mala på om att allt var bättre förr.
Eller?
2 kommentarer:
Oj! Jag är 84:a och ingår inte på en enda punkt i undergångsprofetian. Inte en, enda punkt...
Jag vet inte riktigt hur det är men du kan ha en poäng med det..
Jag instämmer med Linda! Jag är 82:a och jag måste erkänna att liiite kontroll behov har jag.. Men jag skulle absolut aldrig vilja planera in förlossningsdagen i en almanacka, (Tur det för han om 1 vecka tidigare än beräknat)Jag älskade den här första tiden och hängav mig helt åt föräldraskapet och jag tyckte det var jättejobbigt att behöva planera in saker med en bebis i huset (jag är fortfarande sån att jag väääldigt gärna är med min "bebis" på 1år och ogärna lämnar hono. Vi FICK en härlig gosse och vi är glada att inte leva på som vanligt utan har en annan lunk idag. Amningen fungerade inte perfekt de första 4 månaderna och jag grät ofta MEN vi gav inte upp och här sitter vi idag och ammar fortfarande och gör det gärna ett bra tag till. Jag skulle aldrig få för mig att vända honom framåt i vagnen på ett bra och jag bär honom helst till många äldre damers fasa! Jag hämtar mkt information från nätet MEN jag förhåller mig källkritisk till mycket och är nog den enda i vår umgängeskrets som har "koll" på: vad välling/industrigröt innehåller, vad solkrämer innehåller, vad babyschampoo och dylikt innehåller, vågar problematisera/diskutera vaccinationer, inte litar blint på BVC mm mm...
Jag är inte osäker/rädd inför förlossning och smärtan där. Jag läste på mkt och använde mig av "dyktekniken" och hade bestämt innan att jag, om det var möjligt, inte ville använda mig av NÅGON smärtlindring överhuvudtaget vilket jag informerade BB om. Folk blev nästan som galna innan och undrade hur jag kunde "bestämma" det innan. Det gick utmärkt såklart!! Jag hade inga komplikationer och det drog inte ut på tiden men om så hade vart fallet så hade jag kanske ändrat mig. Så NEJ jag känner inte igen mig i ovanstående beskrivning. Jag blev riktigt upprörd över att vi framstås på det viset!
Skicka en kommentar