Jag tycker det här är bra. En saklig text om varför Linna inte vill amma. Oftast när kvinnor berättar om att de inte vill amma så har de provat att amma, men stött på problem och blivit dåligt bemötta. Diskussionen blir då ofta så fylld av känslor att den blir osaklig. Man har såklart rätt att vara osaklig när man blivit dålig bemött, men det gynnar oftast inte debatten. När man läser Linnas berättelse så slås man av hur likartade upplevelser kvinnor har som vill amma mycket och länge och det som inte vill amma alls. Den svenska amningsnormen är snäv. Om jag skulle beskriva den så ser den ut så här: Man ska amma. När bebisen är fyra till fem månader ska man börja ge smakportioner. Vid sexmånader ska man bara amma morgon och kväll (och speciellt inte amma på natten). Ett par tre månader senare ska man sluta att amma helt. Om man ammar på det här sättet tror jag man kommer igenom hela vårdsystemet utan kommentarer. Problemet är väl bara att det är en helt omöjlig ekvation, eller?
Eva-Lotta Funkquist
7 kommentarer:
Det är verkligen en omöjlig ekvation. Nattamningen håller i sig så länge så länge :-) En kommentar från den äldre generationen (40-talist) nyligen: " Men varför ammar hon nu , han äter ju mat nu" Suck! Känns som om den generationen har många oberabetade trauman om att ha varit styrda av 4timmarsregeln och måst sluta amma långt tidigare än de känslomässigt varit beredda på, efter mjölkstockningar och bröstbölder och jag vet inte allt.
Ja, verkligen. För vi är ju alla så olika. Men vårdapparaten har visat sig ju st så som du beskriver, även för mig. En väg. Och den har ju inte jag tagit och då har det blivit en del vägbulor. Hur ändrar man på denna synen? Hur öppnar man upp för ett vidsynt synsätt..?
Jag ammar nu min ett och ett halvt åring, och han vill leka lite, amma lite, leka lite osv. och vi trivs bra med det. Det gör han även på tunnelbanan och på bussar och jag känner mig ganska ensam om detta. Jag tycker nog att det är ganska sällan jag överhuvudtaget ser amning i någon ålder de sträckor jag åker. Även om jag inte slutar amma pga andras blickar, så känns det jobbigt ibland... Jag är alltför medveten om att att jag länge sedan gått utanför den svenska amningsnormen både vad gäller frekvens och längd trots att 1,5 år är ganska lite med mina egna mått mätt och både jag och han planerar amma många år till!
När jag läst i Linnas blogg o varför hon inte ska amma, så tycker jag ändå inte att det är helt oproblematiskt och enkelt. Amma eller inte amma. Därför att jag tycker att ett barn har vissa rättigheter och behov. Det kanske är kontroversiellt men jag tycker nog ändå det. Sen kan man ju adrig tvinga någon att amma.
Oh, vad jag känner igen den där "normen" från erfarenheter med mitt första barn. Med henne blev jag tillsagd på BVC när hon var sju, åtta månader att nu skulle hon ju bara amma morgon och kväll! Vi fortsatte betydligt oftare än så och slutade med kvällsamning när hon var två. Mitt tredje barn som är två och ett halvt år ammas fortfarande "nästan" fritt, men inte offentligt eftersom jag känner att jag inte orkar försvara mig mot omgivningens blickar och kommentarer. Behöver jag säga att jag aldrig nämner (det har ännu aldrig varit absolut nödvändigt)för vårdpersonal och tandläkare att vi ammar. Napp är mer okej i den åldern än bröstet!
Jag läser ofta här och vill säga att inläggen här stärker ens amningssjälvförtroende, inte minst när det gäller amning av lite äldre barn.
/Sara
Jag tycker det är väldigt konstigt att säga att barn SKA ammas i ett år eller två år... att de har rättigheter att göra så, osv. Min son diade tills han var sju månader, sen slutade han. Han ville inte längre! Och jag tyckte det var jätteskönt att sluta så enkelt. Skulle jag då försöka tvinga hononm att fortsätta, det verkar ju helt galet!!! >:(
Lina: Ja, precis!
hälsar
Marit Olanders
Skicka en kommentar