tisdag 2 november 2010

Amningen minskar i Sverige

Av Ellinor Petersen

24nt i programmet 30 minuter har de uppmärksammat detta och bjöd in mig för att reflektera över trenden.

Vi hade en stor nedgång som vände på 1970-talet (förmodligen vände trenden mycket tack vare att Amningshjälpen startades 1973), och hade en topp på 1990-talet (när amningsvänliga sjukhus introducerades), som nu de senaste åren har börjat gå ner. Programledaren frågade mig om jag trodde att trenden skulle vända eller fortsätta gå ner. Då sa jag att det beror på om vi stöttar varandra som mammor i vår amning.

En tänkbar förklaring till trenden är att sjukhusen inte längre är certifierade amningsvänliga. Att de inte har amningsstrategier, att vårdpersonalen inte delges strategier för amning eller utbildas i amning, att spädbarn tillmatas utan att det är medicinskt påkallat, att barn får tillägg i flaska istället för kopp, mm.

Att amningen stöttas kan alltså göra hela skillnaden. Det är en relation, en intim relation mellan mamma och barn. Samtidigt sätts hela kvinnans mognad på prov när hon ska lära sig att vara mamma till ett hjälplöst spädbarn. När amningen krånglar är det lätt att känna sig handfallen och undra om det här barnet verkligen ska suga på mina bröst när det är så besvärligt att få det att fungera. Många som slutat tidigare än de egentligen velat känner en stor besvikelse över detta.

Studier har visat att pappans stöd är oerhört viktigt för att mamman ska kunna amma. Därför köper inte jag argument som säger att amningen går ner för att papporna är hemma mer. Det är när pappan inte stödjer barnets mamma i amningen som det är svårare att få till amningen. Det finns säkert några pappor som tycker att det inte spelar någon roll om barnet får flaska med ersättning eller bröstmjölk eller ammar. För dessa mammor blir det då svårare att amma.

För mammor som är medvetna om vikten av stöd, kan de söka upp amningshjälpsgrupper där de bor. Om det inte finns någon kan de start upp sin egen. Kvinnor kommer och går när de känner att de behöver stöd. Hjälpmammorna förblir lite längre och stöttar medsystrar i amningen.

11 kommentarer:

Maria sa...

Intressant. Du skriver att du inte köper att amningen minskar för att pappor är hemma mer. Men i förlängningen bör ju anledningen till att pappor är hemma mer vara ökad jämställdhet. Kan inte det vara en anledning till att amningen minskar? Alltså att mamman och pappan ska vara förälder på lika villkor. Att mamman ska kunna vara en "egen individ" lika mycket som pappan och därför ser flaskmatning som det enda valet för detta?

Själv ammar jag min snart 10 månader gamla dotter fortfarande i ganska hög omfattning. Vi har inte velat, och sedan har hon inte velat, ta flaska. Jag har fått så otroligt mycket kommentarer om att jag måste må fruktansvärt dåligt som inte har kunnat vara iväg längre stunder från min dotter. Det har jag absolut inte, tiden har varit underbar men det har blivit tydligt för mig hur man "bör" göra.

Sofie sa...

Jag har för mig att jag läst om en studie som sett samband mellan jämställdhet och längre amning. Men jag kan inte hitta det nu.

I vart fall tror jag inte att kvinnor som ammar länge upplever någon motsättning mellan jämställdhet och delad föräldraledighet och amning.

Ellinor sa...

Nej jag tror att amningen minskar eftersom mammorna inte får tillräckligt mycket stöd att klara av amningen. Det gäller att vi skapar en amningsvänlig vårdkedja, ett amningsvänligt samhälle, och att pappor stöttar mammorna i amningen. Då kommer amningen att öka igen. Att tro att det skulle vara jämställdhetens fel att amningen minskar är att skjuta mot fel mål.

Anonym sa...

På min MVC fick man frågan som gravid om man ville amma. Om alla MVC:er gör likadant så vore det intressant att forska på hur många som faktiskt ammar sedan och anledningen till varför det ser ut som det gör. Jag misstänker att det kommer att visa sig att stödet och kunskapen i den vaniga vården är alldeles för dåliga för att mammor ska kunna lära sig amma. Åtminstone var det så här i vårt lansting. Tack vare Amningshjälpen har jag ammat nu i 10 månader och är jättelycklig för att jag fick så fin hjälp. Att amma är för mig bland det finaste jag gjort och jag hoppas att kunna amma länge till.

Anonym sa...

Hej!

Det kan också hända att man ändrar sig. Man kan ha haft avsikt att amma sitt barn från början men när man väl börjar och upplever mycket krångel och smärta, så kan man ändra sig och tycka att det inte är värt det. Det är inte meningen att man ska amma till varje pris och det har inte med en kvinnas personliga mognad att göra. För en del kvinnor är amning helt enkelt mer krångel och smärta än det är värt.
Hälsningar,
Andrea Nord aenord@hotmail.com

Anonym sa...

Jag hade mycket krångel och smärta och fick ingen bra hjälp av vanliga sjukvården. Jag var nära att känna att amning inte var något för mig när jag tog kontakt med Amningshjälpen. När jag fick fin hjälp av den hjälpmamman som jag kontaktde insåg jag att den vanliga vården nära på inte kan något överhuvudtaget om amning.

Om jag hade fått hjälp på en gång av Amningshjälpen så hade jag sluppit både krångel och smärta. Men den vanliga vården vet helt enkelt för lite om amning för att kunna ge bra hjälp när amningen krånglar och smärtar.

Kom ihåg att det är väldigt, väldigt få kvinnor som inte kan amma. Det finns hjälp mot de flesta orsakerna bakom amningsrelaterat krångel och smärta. Det gäller bara att ha dessa kunskaper och att kunna förmedla den. Detta saknas i den vanliga vården.

Vet ni som upplevt krångel och smärta att ni fått rätt hjälp av den vanliga vården? Jag blev arg när jag upptäckte hur lätt det var att amma efter att jag fått hjälp av Amnigshjälpen. Jag blev också bestört över hur dåliga kunskaper som den vanliga vården har. Hade den vanliga vården haft Amningshjälpens kunskap hade det helt kunnat bespara mig mitt krångel och min smärta.

Jag engargerar mig nu för att sprida kunskaper om amning för att kvinnor - som kanske du (?)- inte ska stå utan hjälp när de upplever krångel och smärta vid amning och på grund av det kanske ger upp en önskad amning. Om jag inte hade fått hjälp av Amningshjälpen hade jag nog likt dig tyckt att amning var pest och pina. Fast - egentligen något som jag önskade att jag kunde ha gjort. Men det hade jag nog inte erkänt för någon.

Andrea sa...

Andrea, självklart är det så. Men jag tror också varje individ har sin nivå för hur mycket krångel och smärta man står ut med, hur mycket, och hur länge man är villig att kämpa. För en del kanske den gränsen ganska snart är nådd. Andra kämpar längre. En del kanske orkar kämpa längre med andra barnet än med första, eller tvärtom. Och ingen ska lastas för vare sig det ena eller det andra valet.

Det sjuka är ju att man inte ska behöva kämpa sig blå. Man ska få den hjälp man behöver från början. Vill man ändå inte amma, ja, då är det bra med det.

Visst vore det skönt för ALLA kvinnor - ammande och icke-ammande - och samhällets amningsnorm inte vore så förbaskat snäv?

Marit Olanders sa...

Den springande punkten är just det som kommentatorerna nämner här. Hade kvinnor fått rätt möjligheter och instruktioner från början så hade amningen i många fall inte behövt bli krånglig och smärtsam. Det har blivit ifrågasatt och närmast förlöjligat, här på bloggen och på andra håll, att man kan "brinna för amning". Men det som håller lågan tänd är ju vetskapen att amning behöver inte vara så krångligt och göra så ont som det ibland gör. Det är det budskapet jag vill sprida. Det har ingenting att göra med att få kvinnor att välja amning eller ej och det har verkligen inte något att göra med att "man måste lida". tvärt om man måste INTE lida!!! Det är det som så många amnings(policy)kritiker har svårt att förstå, upplever jag.

Ellinor sa...

Dessutom är det mycket lättare att "kämpa längre" om man vet att problemet bara är något tillfälligt, istället för att fundera på om tekniken är fel, och undra om det någonsin kommer att lossna. Att ha någon att bolla med är väldigt bra för då kan man upptäcka vad problemet är, och komma tillrätta med det.

Marit Olanders sa...

Fortsätter på Ellinor:
Dessutom är det mycket lättare att "kämpa längre" om man vet att problemet bara är något tillfälligt
... och om man vet att det är vården/råpden det är fel på, inte ens bröst/mjölk/barn.

Anonym sa...

Visst! Mig var det alla fel på enligt den vanliga vården. Mina bröst var för stora, för spända - ja, helt enkelt inga ultimata amningsbröst.. enligt den vårdpersonal jag gav hela min tillit till en början. Dottern sög konstigt enligt samma vårdpersonal... Jag hade nog ingen mjölk eftersom det kom så lite när jag pumpade, enligt samma vårdpersonal.... Jag var knäckt. Jag som så gärna ville amma. Ledsen och kände mig totalt värdelös.

Men vändningen kom. Kontakt med Amningshjälpen och en kunnig hjälpmamma som snabbt konstaterade att det definitivt inte var några fel på mina bröst och inte heller några fel på dottens sugteknink. Helt andra instruktioner och råd än de som vårdpersonalen gett oss - och vips så fungerade allt som en dans!

Det är för mig ofattbart att professionell personal kan stå och säga att man nog inte har mjölk eftersom det kommer så lite när man pumpar. Idag vet jag bättre. Alla kvinnor får ju inte ut mjölk vid pumpning även om de utan problem kan amma. Jag hör till dem. När jag prövat pumpa idag får jag knappt ut en droppe, till och med mindre än jag fick då i början. Kan man bli annat än arg och besviken. För mig är det inte konstigt att amningen sjunker i samhället när det verkar finnas gott om vårdpersonal utan tillräckliga kunskaper om amning.