Av Eva-Lotta Funkquist
Jag åker ganska ofta tåg till Lappland. Vagnarna dunkar fram i landskapet, ibland nästan uppåt ett dygn innan det är dags att kliva av. Semestern startar på centralstationen i Uppsala. Timmar och kvartar spelar inte så stor roll och förseningar kan faktiskt upplevas som lyx. Jag äger tiden.
Det konstiga är att om jag åker söderut från Uppsala så är min upplevelse av tågresan helt annorlunda. Förseningar gör mig stressad och resan känns faktiskt mest plågsam. Tiden äger mig.
När jag ammade ägde jag tiden. Aldrig förr och aldrig senare har jag lika tydligt ägt tiden. För mig ledde amningen in i ett sorts behagligt forlevande nu. Jag vet att jag inte är ensam om den här upplevelelsen och kanske är det just den som är anledningen till att många kvinnor trivs väldigt bra med att amma. En bebis lever helt i nuet och kan nog fungera som en vägvisare för mamman in i ett fortlevande nu.
När amningen fungerar är den enkel och genererar mycket tid över till annnat. "Jag vill alltid ha en bebis i familjen", sa en ammande kvinna till mig för ett tag sen. "Jag har en deal med min älsdsta dotter" fortsatte hon sen, "när jag inte kan bli gravid längre tar hon vid".
Bebisen sov i hennes famn. Vi samtalade och skrattade. Timmarna rann iväg. Bebisen rörde på sig. Vaknade långsamt. Mamman gick med henne till toaletten och bebisen kissade i handfatatet. Blöjfritt. Tidskonsumerande? Nej, inte i ett fortlevande nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar