Av Eva-Lotta Funkquist
-Trots all trygghet kämpar kvinnor för att vinna en mans kärlek. Fortfarande måste de få bekräftelse av en man för att känna sig hela. De vågar inte höja rösten, bråka och vara jobbiga utan blir istället överanpassade
Så säger Unni Drougge i en intervju i Skånska Dagbladet den 1:a april.
Hm... Jag har förvånats över kvinnors anpassning till förlossningsvården. Jag får inte ihop det. Överanpassning? Kvinnor tänker sig kanske intuitivt att den som ställer krav kommer att bli betraktad som bråkig och jobbig och så de drar sedan slutsatsen: det är det inte värt.
Jag läste om Linna Johanssons förlossningsbrev här. Och blev så där förvånad igen. Hon skriver så här:
Ska man lägga till nån punkt på förlossningsbrevet kanske? Den innehåller ännu så länge bara två fetade rader: 1. Jag ska inte amma. 2. Jag vägrar gulvita sjukhusrockar, jag ska bära mina egna plagg.
Sjukhuskläder är en fobi jag har. Toddan födde jag i ett av mina älsklingsplagg – en t-shirt, vinröd, från Nike. Den försvann sen. Jag tror att jag kanske glömde kvar den där.
Nä, kommer inte på nåt. Bedövning, ingen bedövning, på rygg, på sidan, stående … De får göra vad de vill med mej så länge de hjälper mej att få ut den här ungen.
Jag blev förvånad, eftersom Linna är påläst och bloggar om de här sakerna, har varit mycket kritisk till mödravården och förlossningsvården och tycker att valfriheten är alldeles för låg.
Jag säger INTE att det är så här, men någon gång har jag t.o.m. tänkt: kan det ibland vara så att kvinnor väljer bort amningen som en sorts upprättelse för anpassning de har känt sig tvingade till i helt andra sammanhang? Att det faktiskt är så att säga nej till amning är mindre provocerande än att säga nej till andra anpassningskrav som kvinnor ställs inför. Att en bortvald amning kan kännas som en upprättelse för kränkta gränser? Ett sätt att ta tillbaka sin kropp genom att säga: nej, stopp, jag vill inte, över detta med amning bestämmer jag och ingen annan...
8 kommentarer:
Jag har ännu inte skrivit något förlossningsbrev, men jag kan lova att det kommer bestå av betydligt fler punkter än två. Och; en av de allra viktigaste är att jag vill få barnet upp till mig så fort det är möjligt (jag kommer snittas) för att underlätta anknytning och amning.En annan punkt kommer vara: INGEN tillmatning om det inte är absolut nödvändigt och om det är det så får det INTE SKE MED FLASKA! Aldrig att jag låter förlossningsvården diktera villkoren för mig, det är jag som föder, inte dem.
Jenny
Intressant tanke!
Jag uppfattar det som att hon är lite förlossningsrädd och inte har riktig tilltro till sin egen förmåga att föda. Det är personalen som ska få ut barnet och hon litar på att de vet vad som är bäst och hon är mer ett objekt i situationen. Men det känns lite fel att diskutera någon personligaannans förlossningsbrev såhär även om jag inte kan avhålla mig från att spekulera heller :-S
Diskutera det med Linna själv om ni nu måste lägga er i! Gud vad jag blir trött på såna här spekulationer.
Lina, det här kan säkert Eva-Lotta själva svara bättre på, men jag uppfattar det som om Linnas blogginlägg (ja, på hennes offentliga blogg som hon själv säkert är fullt medveten om att massor av folk läser och kan spekulera kring om de vill) fick Eva-Lotta att fundera på val kring amningen rent allmänt som en reaktion på något annat.
Det hade varit roligt, intressant, med något blogginlägg eller någon kommentar om Linnas inlägg om amning (och de påhejande kommentarerna)
http://linnajohansson.se/amma-pappa-barn/
Jag vet inte om ni har skrivit om det tidigare?
Anonym, jo faktiskt..
http://amningsbloggen.blogspot.com/2009/07/den-svenska-amningsnormen-ar-snav.html
Hälsar Eva-Lotta
Jag gillar att Linna gör ett personligt val som hon står för ut utan de i sammanhanget så vanliga påhoppen på amning generellt sett. Hon vill inte amma, det passar inte henne. Punkt slut. Inte en lång utläggning om hur fel det är med amning och hur grundlurade alla är som vill amma. Det respekterar jag.
Skicka en kommentar