Av Marit Olanders
Skäm inte bort henne, sa granngubben till mig när dottern var några veckor. Oklart vad han menade med det. Jag brydde mig inte om att ta reda på det utan sorterade in det i facket betydelselösa klyschor. Jag fortsatte att hålla henne i famnen och amma så fort hon rörde på sig.
Att få ett bortskämt barn verkar vara den största tänkbara skam för en västerländsk förälder. Det absolut värsta som kan drabba en som förälder är barnet som kastar sig på golvet och vrålar vid godishyllan i affären. Inte för att jag någonsin har sett någon göra det.
En av idéerna med fyratimmarsschemat, dvs att amma barnen så sällan att mjölken i praktiken sinar för många och mellan de glesa amningarna låtsa barnen ligga för sig själva och inte störa mödrarna i deras hushållsarbete, var att forma lydiga och förnöjsamma individer som kunde ta plats i den unga industrialismens fabrikslokaler. Kanske har det bidragit till att det finns så många vuxna som har svårt att inse sitt eget värde, att ta plats och kräva sin rätt.
Man kan diskutera vad det är att vara bortskämd. Egentligen är det inget lyckat ord. Vari ligger skammen? "Ta tills du skäms" fick jag höra när jag var liten och osäker på hur mycket tårta jag kunde ta för mig när det bara fanns lite kvar. Den som är bortskämd kanske tar hela tårtbiten, utan att tänka på andra.
Kanske är det därför man blir provocerad av att se spädbarn få bröstet så fort de piper. Att man tänker att barnet ska växa upp till en liten egoist som ska kräva att omedelbart få allt hon eller han pekar på. Men det funkar itne så. Man kan inte skämma bort ett spädbarn. Mat och skydd är basala behov som barn behöver få uppfyllda. Barn, bröst och mjölk är utvecklade för täta amningar. Alltihop gynnas av kontakt hud mot hud.
Barn som får sina behov uppfyllda är mer nöjda och skriker mindre. Att bli mött i sina behov kan göra att man har lättare att se andras behov, och, i sinom tid, uppfylla dem gentemot andra.
13 kommentarer:
Skämmer bort barn gör man möjligen genom att ge dem alla saker i världen så fort de vill ha. I resonemanget med "bortskämda barn" (oavsett ålder) har man nog missat den oerhört väsentliga skillnaden mellan behov av- och lust till något. Att tillfredsställa ett behov skapar trygghet, att konsekvent ge leksaker och godis för att slippa ta konflikter skapar (misstänker jag) bortskämda och olyckliga barn. Skillnaden däremellan är dock milsvid!
Jag fick också höra att jag skämde bort sonen när jag helammade och han fick dia när han ville. Folk tycker nog det fortfarande, men bryr sig inte om att säga det längre. Jag stöter ofta på attityden att små barn ska veta sin plats och inte vara för "krävande".
Jag tror att barn blir bortskämda av föräldrar som INTE ger dem uppmärksamhet och närhet, och istället kompenserar med att ge dem grejer. Min teori är att barn som inte får tillräckligt av sina föräldrars uppmärksamhet måste uppföra sig illa för att någon ska lägga märke till dem.
Alltså bär och ammar jag, bland annat, för att han INTE ska bli bortskämd ;)
Tyvärr är det oftast män, och pappor, som inte tycker att man ska "skämma bort" barnen genom att ge det barn mest av allt saknar, mest av allt längtar efter och mest av allt vill ha. Uppmärksamhet, närhet och omsorg.Tyvärr är det en missuppfattning som det är bra Marit att du tar upp. Män och pappor, i alla fall många av oss, är uppfostrade att vara tuffa, hårda och inte dalta allt för mycket. Bra karl reder sig själv....osv...Ja, ni vet.
I pappagrupperna pratar vi mycket om att anknytning inte kommer av sig själv och att man ska ta varje tillfälle, som pappa, att "stjäla tid" mellan amningarna. Pappor är nämligen, oftast, inte bortskämda med tid för de små barnen.Det gäller att själv skapa den tiden. Varför tveka när ett barn gnyr och söker efter uppmärksamhet. Små barn tycker om famnar, kramar och tröst när det behövs oavsett om det är från mamma eller pappa.Hur mår granngubbens barn? Och hur mår granngubben?
Mats Berggren
Pappagruppsledare
Stockholm
Jag satt och bläddrade i Vi föräldrar idag, en mamma skrev och ville ha tips (från andra föräldrar) hur hon skulle få sin femmånaders bebis att sluta nattamma. Nu lät hon barnet amma och somna om intill henne, men "det är fel, jag vet".
Samtliga svar hon fick tipsade allt möjligt, ersättning, gröt, mat, låta pappa ta nätterna och gudvetallt. Inte en enda skrev det jag ville skrika:
VARFÖR ÄR DET FEL??? Om det funkar, barnet sover, mamman sover, VAD ÄR DÅ PROBLEMET?!
Mats! Fast jag tycker ändå inte att det är så att pappor har en tuffare syn på barn. Fast kanske du har rätt, det är ju inte alltid man kan ta av sig sina glasögon. Men min upplevelse är mer att könsskillnaderna är ganska små...
Och mammor behöver ju också pappor som "stjäl" tid...
Hälsar Eva-Lotta
"Ta tills du skäms", den är ja också uppvuxen med...
Morföräldrana min var mycket rädda för att skämma ut sig och göra fel och säkert över att ha barn och barnbarn som gjorde det. De var dock mycket kärleksfulla och bra på de mesta andra sätt. Mina föräldrar har aldrig varit rädda för att vi skulle skämma ut dem och har nog gett mig en självklar känsla av rätten till mitt utrymme och att ta plats. Dock är jag fyratimmarsammad, dvs även tvåveckorsammad...det "funkade inte".
Själv ammar jag fullkomligt fritt och "skämmer bort" mina egna barn så mycket det bara går. Jag är också van att ta den plats både jag och mina barn behöver.
Eva-Lotta! Skönt att du inte tycker att vi har tuffare syn på barn. Jag vill inte heller tro det. Om vi tar 2010, som exempel, så träffade jag under det året ca 350 nyblivna pappor i grupper och föreläsningar och tyvärr får jag ändå lite av den känslan....även om det har blivit bättre genom åren.
Min dotter är 6 månader och jag blev själv förvånad över att jag gick i de där tankarna, t.ex. "är det fel att ta upp henne så fort hon skriker" när vi kom hem från BB eftersom allt i min kropp helt självklart skrek "ta upp henne!". Efter vissa mindre lyckade (men välmenta) svärmorsråd de första veckorna som bröt mot allt jag kände som nybliven mamma (och som jag lyckligtvis snabbt ignorerade) så kände jag mig tvungen att definiera min tolkning av begreppet bortskämd.
Att skämma bort är för mig när man sagt nej men trots tjat från ens barn ändå köper de där grejerna man sa nej till först. Man vill fortfarande inte av olika anledningar men köper de ändå och sätter sin känsla efter den här prylen (om det nu är en pryl det handlar om). Det är en helt annan sak om man köper hem en halv affär åt sin tonårsdotter för att man verkligen ville det. Då går ens känsla av lyckan att ge före kläderna och det ser ju även ens barn.
Mats! En sak jag har tänkt på: jag har många gånger träffat pappor som blivit ensamma med det nyfödda barnet ett bra tag på grund av att mamman t.ex är sjuk. En sak som har slagit mig är att samvaron och hud mot hud kontakten tycks framkalla ett tydligt "lyckorus" (alltså tydligare än hos mammorna). De säger ibland spontant: detta är mitt livs bästa stund...
Eva-Lotta
Linda! Fast ibland är det ju inte fel att skämma bort ett barn med saker heller. Tomas Bodström sa en sån häftig grej en gång. Det var före curlingdebatten.
"vem vill missunna ett barn segern av att tillslut, efter timmar av tjat, få den där efterlängtade glassen"
Jag har också hört människor från andra kulturer uttrycka tveksamhet kring vår rädsla att "skämma bort barn" genom att t.ex. aldrig säga ja till godis (utom på lördagar). Jag tror de tycker att vi lär barnen snålhet.
Hälsar Eva-Lotta
Eva-Lotta! Helt klart är det så. Och det kan vara just så för att det är så oväntat att man hamnar i den situationen och upptäckten av att man klarar av det och känslan man får (lyckorus) blir så euforisk att man kommer att minnas det som en av det bästa stunderna i livet..hittills. ;-)
En annan iakttagelse jag har haft ett tag är de pappor som ska vara med på ett planerat kejsarsnitt eller de som har tankar kring akuta snitt funderar: "-När min fru ligger på uppvaket då ska jag ha hand om barnet...och hur ska det gå? Ska jag klara det?"
Det är konstigt att vi fortfarande ser oss som mindre kapabla att ta hand om det nyfödda barnet, än mamman. Att vi är rädda för att inte klara av det och inte vet hur vi ska göra. (det här gäller säkert en del kvinnor också) Det handlar förstås om hur man förberetts och vilka förväntningar man har givits. Det här skulle säkert vissa BMM bli bättre på i sina föräldragrupper.
Killarna som går hos mig är dock väldigt förberedda. inspirerade och har stor kunskap om hud-mot-hud, amning och anknytning. ;-)))
Eva-Lotta, det håller jag verkligen med om! Jag tycker det sista stycket i blogginlägget är så himla viktigt och sant och säger mycket i "bortskämd"-debatten.
Jag funderar. Jag tror inte ett bortskämmd har med skam att göra utan med att bli skämd, som dålig mat alltså. På Engelska säger man spoiled. Det betyder ju också förstörd.
Och nog kan man förstöra sina barn genom att låta dem få allt de vill ha, men inte genom att de får det de behöver. Amning och tid i famnen inngår i sån't de behöver. Bebisar ber eg inte om sån't de inte behöver, de då är det lätt egentligen.
Senaste mobiltelefonen till en 9 åring går in under risk för att skämma bort. I högre åldrar finns det fler gränsfall och kan bli kompext, men inte för spädbarn. Ge dem allt de vill ha upp till att de är 1-2 år.
Skicka en kommentar