Av Marit Olanders
Marianne Bergström, vårdutvecklare, dvs chef inom barnhälsovården, i Stockholms läns landsting, säger till TT att de vikande amningssiffrorna beror på att dagens förstföderskor är äldre än tidigare, att de behöver egen tid och behöver sova. Pappans anspråk på att mata med flaska nämner hon också som en tänkbar orsak. Rubriksättaren är med på noterna och skriver "Färre ammas så att mamma får sova".
Det stämmer inte alls med vad Alexandra, den intervjuade mamman i samma artikel, berättar. Hennes historia handlar om smärtsam amning; hennes son inte tog tillräckligt stort tag och hon fick stora sår på bröstvårtorna. Hon berättar om pumpning och stress.
Alexandra säger inget om egentid eller sömn. Hon hade velat amma och är besviken över att hon inte fick amningen att fungera med något av sina två barn.
Marianne, lyssna på vad Alexandra berättar! Döm inte henne och hennes medsystrar som lata, trötta egoistiska mammor. Det är f ö yngre mammor som ammar mindre än äldre i Sverige, statistiskt sett.
Vad kan din egen organsation, barnhälsovården, göra för att fler ska få en fungerande amning? Och era kolleger på BB? Vem lyssnade på Alexandra när hon kämpade med sin första amning? Var det någon som visade henne hur hon skulle hålla sitt barn tätt intill sig, hur han skulle roota och till slut gapa stort innan hon lät honom ta bröstet? Eller hade han kanske kort tungband? eller hade hans mamma för mycket mjölk, vilket kan göra att barn inte vikll ta så stort tag efterosm de är rädda för att storkna?
Jag blir faktiskt riktigt arg när jag ser hur enskilda kvinnor får skulden för Vårdsveriges misslyckande. Och Marianne, det är jag, Marit, som tycker det. Inte Amningshjälpen.
onsdag 31 augusti 2011
Favorit i repris: Tio steg till lyckad amning
Av Marit Olanders
Först vill jag påpeka att det inte är mitt påhitt att kalla det "lyckad" amning. "Fungerande" amning räcker, man behöver inte vara lyckad eller lycklig för att amma. Men de tio stegen är en bra grund att stå på.
När alla Sveriges BB:n hade skrivit egna amningsstrategier, utbildat sin personal, plockat bort barnsalar och nappflaskor (fast det är inte riktigt sant, flaskorna fanns kvar, jag fick en själv till min nyfödda 1996), då var det fler som fick amningen att fungera. Och det höll i sig. På diagrammen på Socialstyrelsens statistik har alla kurvorna en topp vid åren 1996-97. Sen planar de ut, för att börja dala alltmer efter år 2000. Då falnade intresset för amning på vårdenheterna och föräldrar utsattes mer och mer för motstridiga budskap där varje enskild personal hade sitt tyckande och sina personliga knep.
Det här är de tio stegen:
Varje enhet som ger mödravård och tar hand om nyfödda bör:
Steg 1
Ha en skriven amningsstrategi/handlingsplan som rutinmässigt delges all sjukvårdspersonal
Steg 2
Ge all personal nödvändiga amningskunskaper så att de kan upprätthålla denna strategi/ handlingsplan
Steg 3
Informera alla gravida och nyblivna mammor om fördelarna med amning och hur man upprätthåller amning
Steg 4
Uppmuntra och stödja mammorna att börja amma sitt nyfödda barn vid barnets första vakenhetsperiod, vilket vanligtvis sker inom 2 timmar
Steg 5
Visa mammorna hur de ska amma och upprätthålla amningen även om de måste vara åtskilda från sina barn
Steg 6
Inte ge något annat än bröstmjölk till nyfödda barn om det inte är medicinskt indikerat
Steg 7
Praktisera samvård - tillåta mammor och barn att vistas tillsammans dygnet runt
Steg 8
Uppmuntra fri amning
Steg 9
Inte ge nyfödda ammade barn nappflaska eller tröstnapp
Steg 10
Hänvisa mammorna till amningsstödgrupper vid utskrivning från sjukhuset
Först vill jag påpeka att det inte är mitt påhitt att kalla det "lyckad" amning. "Fungerande" amning räcker, man behöver inte vara lyckad eller lycklig för att amma. Men de tio stegen är en bra grund att stå på.
När alla Sveriges BB:n hade skrivit egna amningsstrategier, utbildat sin personal, plockat bort barnsalar och nappflaskor (fast det är inte riktigt sant, flaskorna fanns kvar, jag fick en själv till min nyfödda 1996), då var det fler som fick amningen att fungera. Och det höll i sig. På diagrammen på Socialstyrelsens statistik har alla kurvorna en topp vid åren 1996-97. Sen planar de ut, för att börja dala alltmer efter år 2000. Då falnade intresset för amning på vårdenheterna och föräldrar utsattes mer och mer för motstridiga budskap där varje enskild personal hade sitt tyckande och sina personliga knep.
Det här är de tio stegen:
Varje enhet som ger mödravård och tar hand om nyfödda bör:
Steg 1
Ha en skriven amningsstrategi/handlingsplan som rutinmässigt delges all sjukvårdspersonal
Steg 2
Ge all personal nödvändiga amningskunskaper så att de kan upprätthålla denna strategi/ handlingsplan
Steg 3
Informera alla gravida och nyblivna mammor om fördelarna med amning och hur man upprätthåller amning
Steg 4
Uppmuntra och stödja mammorna att börja amma sitt nyfödda barn vid barnets första vakenhetsperiod, vilket vanligtvis sker inom 2 timmar
Steg 5
Visa mammorna hur de ska amma och upprätthålla amningen även om de måste vara åtskilda från sina barn
Steg 6
Inte ge något annat än bröstmjölk till nyfödda barn om det inte är medicinskt indikerat
Steg 7
Praktisera samvård - tillåta mammor och barn att vistas tillsammans dygnet runt
Steg 8
Uppmuntra fri amning
Steg 9
Inte ge nyfödda ammade barn nappflaska eller tröstnapp
Steg 10
Hänvisa mammorna till amningsstödgrupper vid utskrivning från sjukhuset
tisdag 30 augusti 2011
Varför minskar amningen?
Av Marit Olanders
Anledningen till att Sverige följer amningen så noga, med heltäckande statistik varje år är att man ska kunna följa upp förändringar. Nu sker det en ihållande förändring nämligen att allt förre ammar. Och landetrs experter står frågande och handfallna och vet inte vad detta beror på!
Jag vet inte heller och jag skulle vilja se en systematisk genomgång av vad som har hänt. Men lite indicier finns det i alla fall.
Marit proudly presents
AMNINGEN I SVERIGE UNDER DE SENASTE 20 ÅREN
Detta har hänt:
1991 lanserade UNICEF och WHO Baby Friendly Hospital Initiative, vilket hade 10 steg till lyckad amning som grund.
1992 tillsatte socialdepartementet en kommitté och en experthgrupp som skulle ansvara för att de svenska sjukhusen blev utvärderade enligt de tio stegen.
I mitten av 1990-talet var alla sjukhusen utvärderade.
1996-97 var amningsförekomsten som allra högst i Sverige, åtminstone på den här sidan andra världskriget.
Vid nyåret 2004 avvecklades referensgruppen för amningsvänliga sjukhus pg a bristande intresse från vårdens sida.
2004 beslutade regeringen att tillsätta en nationell amningssamordnare och amningskommitté, något Sverioge förband sig att göra redan 1990, i Innocentideklarationen. Det logiska hade varit att samordnaren satt på Socialstyrlsen, men det blev Livsmedelsverket som tog sig an uppgiften. Amningskommittén bestod till en början av representanter för fyra myndigheter och hade mycket lite på dagordningen. Så småningom döptes den om till Samordnignsgruppen för amnignsfrågor och inte förrän 2009 bildades en amningskommitté i enlighet med intentionerna i Innocentideklarationen.
Konsumentverket utlovade under en lång rad år en förnyad frivillig överkommelse med industrin om vilka regler som ska gälla för marknadsföring av produkter som omfattas av WHO-koden, men kom aldrig till skott. Nappflaskor marknadsfördes allt hårdare och den ena efter den andra nappflaskan som påståds gynna amning elelr inte störa amning kom ut på marknaden. Allra längst gick kankse Avent som tillsammans med Familejliv ger amningsråd.
Från och med 2005 började bristen på intresse för amningsfrågor inom vården att ta sig nya uttryck. Kvinnor som från början ville amma fick inte den hjälp de behövde och en del utsattes antagligen för burdus och kontrpoaproduktiv hand on-teknik. De fick stora problem med sår eller att barnet till synes inte ville amma, samtidigt som de till leda fick höra alla kan amma. Media fick ett nytt begrepp: Amningshets.
Samtidigt växte i det tysta också flaskhetsen, nämligen att kvinnor som ville amma inte fick det stöd de behövde utan i stället rådet att börja med "tillägg" i nappflaska.
I glappet som uppstår när vården och beslutsfattarna inte bryr sig om amningsfrågorna frodas både amnignshets och flaskhets. Det individuella, lyhörda bemötandet kommer på skam.
Amningsrekommendationen har kommit att gälla bara dem som har stöd från omgivnignen. De andra lämnas därhän.
Att allt färre ammar är kanske inte ett dugg konstigt egentligen.
Anledningen till att Sverige följer amningen så noga, med heltäckande statistik varje år är att man ska kunna följa upp förändringar. Nu sker det en ihållande förändring nämligen att allt förre ammar. Och landetrs experter står frågande och handfallna och vet inte vad detta beror på!
Jag vet inte heller och jag skulle vilja se en systematisk genomgång av vad som har hänt. Men lite indicier finns det i alla fall.
Marit proudly presents
AMNINGEN I SVERIGE UNDER DE SENASTE 20 ÅREN
Detta har hänt:
1991 lanserade UNICEF och WHO Baby Friendly Hospital Initiative, vilket hade 10 steg till lyckad amning som grund.
1992 tillsatte socialdepartementet en kommitté och en experthgrupp som skulle ansvara för att de svenska sjukhusen blev utvärderade enligt de tio stegen.
I mitten av 1990-talet var alla sjukhusen utvärderade.
1996-97 var amningsförekomsten som allra högst i Sverige, åtminstone på den här sidan andra världskriget.
Vid nyåret 2004 avvecklades referensgruppen för amningsvänliga sjukhus pg a bristande intresse från vårdens sida.
2004 beslutade regeringen att tillsätta en nationell amningssamordnare och amningskommitté, något Sverioge förband sig att göra redan 1990, i Innocentideklarationen. Det logiska hade varit att samordnaren satt på Socialstyrlsen, men det blev Livsmedelsverket som tog sig an uppgiften. Amningskommittén bestod till en början av representanter för fyra myndigheter och hade mycket lite på dagordningen. Så småningom döptes den om till Samordnignsgruppen för amnignsfrågor och inte förrän 2009 bildades en amningskommitté i enlighet med intentionerna i Innocentideklarationen.
Konsumentverket utlovade under en lång rad år en förnyad frivillig överkommelse med industrin om vilka regler som ska gälla för marknadsföring av produkter som omfattas av WHO-koden, men kom aldrig till skott. Nappflaskor marknadsfördes allt hårdare och den ena efter den andra nappflaskan som påståds gynna amning elelr inte störa amning kom ut på marknaden. Allra längst gick kankse Avent som tillsammans med Familejliv ger amningsråd.
Från och med 2005 började bristen på intresse för amningsfrågor inom vården att ta sig nya uttryck. Kvinnor som från början ville amma fick inte den hjälp de behövde och en del utsattes antagligen för burdus och kontrpoaproduktiv hand on-teknik. De fick stora problem med sår eller att barnet till synes inte ville amma, samtidigt som de till leda fick höra alla kan amma. Media fick ett nytt begrepp: Amningshets.
Samtidigt växte i det tysta också flaskhetsen, nämligen att kvinnor som ville amma inte fick det stöd de behövde utan i stället rådet att börja med "tillägg" i nappflaska.
I glappet som uppstår när vården och beslutsfattarna inte bryr sig om amningsfrågorna frodas både amnignshets och flaskhets. Det individuella, lyhörda bemötandet kommer på skam.
Amningsrekommendationen har kommit att gälla bara dem som har stöd från omgivnignen. De andra lämnas därhän.
Att allt färre ammar är kanske inte ett dugg konstigt egentligen.
Amningen fortsätter att minska
Av Marit Olanders
Amningen fortsätter att minska, skriver Svenska Dagbladet. Nu är det 97% av barnen som ammas helt eller delvis vid en veckas ålder. Under toppåren i mitten av 1990-talet var det 98,4% av barnen som fick bröstmjölk den förstsa veckan. 88% av barnen födda 2009 ammas helt eller delvis vid två månaders ålder. År 1996 var det 92,5 %.
1996 och 1997 var det nästan lika vanligt att fyramånadersbebisar ammades (84%) som att tvåmånadersbeibsar ammades 2009 (88%).
Vad kan man mer säga om amningsklimatet under andra halvan av 1990-talet? Jag borde veta, två av mina barn föddes då. Det talades inte om amninghets i alla fall.
Att den nedåtgående trenden fortsätter förvånar mig inte alls. Senare års forskning har visat att vårdpersonal ofta är rädd för att uppfattas som amningshetsare och rättar sin rådgivning efter det.
Jag hittar inte statistiken på Socialstyrelsens hemsida än, men den dyker väl upp eller så kan väl någon av er läsare länka om ni hittar den. Den ska heta något i sitl med Amning och föräldrars rökvanor barn födda 2009. Vi lär återkomma till statistiken på Amningsbloggen.
Amningen fortsätter att minska, skriver Svenska Dagbladet. Nu är det 97% av barnen som ammas helt eller delvis vid en veckas ålder. Under toppåren i mitten av 1990-talet var det 98,4% av barnen som fick bröstmjölk den förstsa veckan. 88% av barnen födda 2009 ammas helt eller delvis vid två månaders ålder. År 1996 var det 92,5 %.
1996 och 1997 var det nästan lika vanligt att fyramånadersbebisar ammades (84%) som att tvåmånadersbeibsar ammades 2009 (88%).
Vad kan man mer säga om amningsklimatet under andra halvan av 1990-talet? Jag borde veta, två av mina barn föddes då. Det talades inte om amninghets i alla fall.
Att den nedåtgående trenden fortsätter förvånar mig inte alls. Senare års forskning har visat att vårdpersonal ofta är rädd för att uppfattas som amningshetsare och rättar sin rådgivning efter det.
Jag hittar inte statistiken på Socialstyrelsens hemsida än, men den dyker väl upp eller så kan väl någon av er läsare länka om ni hittar den. Den ska heta något i sitl med Amning och föräldrars rökvanor barn födda 2009. Vi lär återkomma till statistiken på Amningsbloggen.
WHO-koden gäller även nappflaskor
Av Marit Olanders
WHO-koden kom till för att göra spädbarnsuppfödningen säkrare, genom att skydda och stödja amning samt att se till att bröstmjölksersättning används på rätt sätt.
Reglering av marknadsföring är en viktigt del av WHO-koden. Koden omfattar följande produkter:
- bröstmjölksersättningar (inklusive s.k. infant formula)
- andra mjölkprodukter, livsmedel och drycker, inklusive tilläggskost avsedd att ges i nappflaska, när dessa marknadsförs som (...) helt eller delvis som ersättning för bröstmjölk
- nappflaskor
-nappar (dvs flasknappar)
WHO-koden kom till för att göra spädbarnsuppfödningen säkrare, genom att skydda och stödja amning samt att se till att bröstmjölksersättning används på rätt sätt.
Reglering av marknadsföring är en viktigt del av WHO-koden. Koden omfattar följande produkter:
- bröstmjölksersättningar (inklusive s.k. infant formula)
- andra mjölkprodukter, livsmedel och drycker, inklusive tilläggskost avsedd att ges i nappflaska, när dessa marknadsförs som (...) helt eller delvis som ersättning för bröstmjölk
- nappflaskor
-nappar (dvs flasknappar)
Det verkar finnas en begreppsförvirring här. Koden gäller bröstmjölksersättning, men inte bara. Den gäller också andra livsmedel som ska ges i nappflaska och den gäller även nappflaskor och flasknappar. Däremot gäller den inte tröstnappar.
Läs mer på Amningshjälpens hemsida.lördag 27 augusti 2011
Vi fick en fråga
Av Eva-Lotta Funkquist
Medan Fadime Sahindal fortfarande levde syntes hon ganska ofta i olika media. Jag minns ett svar hon gav en gång, jag tror det var i UNT (jag har fritt återgivit det ur minnet, så jag är inte helt säker på de exakta formuleringarna). Reportern frågade: "Vad är det du saknar mest?" (Fadime kunde ju inte träffa sin familj, som hotade henne till livet). Och Fadime svarade: "Att jag inte får sova tillsammans med mamma." Fadime var då sedan länge vuxen.
Om en etnisk svensk i en, på något sätt, liknande situation skulle ha svarat samma sak hade nog läsarna blivit förvånade. En del skulle nog t.o.m. ha undrat om personen verkligen "hade alla hästar hemma". Men Fadime var kurd, och de flesta läsarna tänkte kanske automatiskt: det där, om att som vuxen sova tillsammans med mamma, är nog något kulturellt.
Människor beter sig olika beroende på i vilket sammanhang de vuxit upp. Det kan de flesta acceptera. Men när föreetelser som vi är ovana vid dyker upp i vår egen grupp blir vi stressade. Kan personer som beter sig på det där viset verkligen "ha alla hästar hemma"? Det uppstår ett behov av gränsdragning. Att skilja normalt från onormalt. Efter Marits tidigare inlägg Att amma efter 1-årsdagen 6 skriver en anonym kommentator:
Jag vill också fråga Marit och er andra: Hur länge tycker ni det är okej att amma? För alla har väl någon slags åldersgräns för amning, en gräns efter vilken amning "känns fel"?
Det förefaller som Anonym vill ha ett statement från oss (i egenskap av aktiva skribenter på Amningsbloggen?) som t.ex. är utformat på följande vis (Anonym tycker själv att amning efter tre år "känns fel"):
Amning < 3 år = normalt; Amning > 3 år = onormalt
Om skribenterna på Amningsbloggen inte har något svar, innebär det då att de, hur gammalt barnet än är, aldrig tycker att amning "känns fel"? ("Har de då alla hästar hemma"?) Lite ligger väl detta resonemang i den ursprungliga frågan.
Vi har fått frågan förr. Marit och jag kan inte ange efter vilken ålder på barnet amning för oss "känns fel". Men det kanske är mer rätt att uttrycka det så här: det ligger inte i vårt mänskliga uppdrag. Eller t.o.m: det ligger inte i någons uppdrag. Precis som det inte ligger i någons uppdrag att svara på hur länge det är "okey" att sova med sitt barn nära. Eller att mata sitt barn med nappflaska.
Intressant är dock att den anonyma kommentatorn själv väljer tre år (för Anonym känns det inte känslomässigt "rätt" om ett barn äldre än tre år ammas). Säger det här något om den västerländska kulturen? Barn får vara behövande till tre år utan att det betraktas som onormalt eller "fel". Fram till den åldern är det för de flesta känslomässigt "okey" att mata med nappflaska, mata med sked eller att barnet använder blöja o.s.v. Nu har även amning sakta börjat inkluderats i denna treårsnorm. Eller?
Då den amerikanska barnläkarföreningen skulle uttala sig om att det, enligt dem, inte går att ange någon övre gräns för amning uttryckte de sig så här:
"There is no upper limit to the duration of breastfeeding and no evidence of psychologic or developmental harm from breastfeeding into the third year of life or longer."
Amerikanska barnläkarföreningen har tänkt till och betonar särskilt tre år. Jag tycker att uttalandet, i syfte att möta den västerländska kulturen, känns modernt och genomtänkt. Det verkar som om amerikanska barnläkarföreningen "har alla hästa hemma".
Medan Fadime Sahindal fortfarande levde syntes hon ganska ofta i olika media. Jag minns ett svar hon gav en gång, jag tror det var i UNT (jag har fritt återgivit det ur minnet, så jag är inte helt säker på de exakta formuleringarna). Reportern frågade: "Vad är det du saknar mest?" (Fadime kunde ju inte träffa sin familj, som hotade henne till livet). Och Fadime svarade: "Att jag inte får sova tillsammans med mamma." Fadime var då sedan länge vuxen.
Om en etnisk svensk i en, på något sätt, liknande situation skulle ha svarat samma sak hade nog läsarna blivit förvånade. En del skulle nog t.o.m. ha undrat om personen verkligen "hade alla hästar hemma". Men Fadime var kurd, och de flesta läsarna tänkte kanske automatiskt: det där, om att som vuxen sova tillsammans med mamma, är nog något kulturellt.
Människor beter sig olika beroende på i vilket sammanhang de vuxit upp. Det kan de flesta acceptera. Men när föreetelser som vi är ovana vid dyker upp i vår egen grupp blir vi stressade. Kan personer som beter sig på det där viset verkligen "ha alla hästar hemma"? Det uppstår ett behov av gränsdragning. Att skilja normalt från onormalt. Efter Marits tidigare inlägg Att amma efter 1-årsdagen 6 skriver en anonym kommentator:
Jag vill också fråga Marit och er andra: Hur länge tycker ni det är okej att amma? För alla har väl någon slags åldersgräns för amning, en gräns efter vilken amning "känns fel"?
Det förefaller som Anonym vill ha ett statement från oss (i egenskap av aktiva skribenter på Amningsbloggen?) som t.ex. är utformat på följande vis (Anonym tycker själv att amning efter tre år "känns fel"):
Amning < 3 år = normalt; Amning > 3 år = onormalt
Om skribenterna på Amningsbloggen inte har något svar, innebär det då att de, hur gammalt barnet än är, aldrig tycker att amning "känns fel"? ("Har de då alla hästar hemma"?) Lite ligger väl detta resonemang i den ursprungliga frågan.
Vi har fått frågan förr. Marit och jag kan inte ange efter vilken ålder på barnet amning för oss "känns fel". Men det kanske är mer rätt att uttrycka det så här: det ligger inte i vårt mänskliga uppdrag. Eller t.o.m: det ligger inte i någons uppdrag. Precis som det inte ligger i någons uppdrag att svara på hur länge det är "okey" att sova med sitt barn nära. Eller att mata sitt barn med nappflaska.
Intressant är dock att den anonyma kommentatorn själv väljer tre år (för Anonym känns det inte känslomässigt "rätt" om ett barn äldre än tre år ammas). Säger det här något om den västerländska kulturen? Barn får vara behövande till tre år utan att det betraktas som onormalt eller "fel". Fram till den åldern är det för de flesta känslomässigt "okey" att mata med nappflaska, mata med sked eller att barnet använder blöja o.s.v. Nu har även amning sakta börjat inkluderats i denna treårsnorm. Eller?
Då den amerikanska barnläkarföreningen skulle uttala sig om att det, enligt dem, inte går att ange någon övre gräns för amning uttryckte de sig så här:
"There is no upper limit to the duration of breastfeeding and no evidence of psychologic or developmental harm from breastfeeding into the third year of life or longer."
Amerikanska barnläkarföreningen har tänkt till och betonar särskilt tre år. Jag tycker att uttalandet, i syfte att möta den västerländska kulturen, känns modernt och genomtänkt. Det verkar som om amerikanska barnläkarföreningen "har alla hästa hemma".
torsdag 25 augusti 2011
Amma efter ettårsdagen 6
Kommentarer om ens amning kan såra
Av Marit Olanders
Att amma efter det första året innebär att andra tycker att det man håller på med är äckligt, t o m perverst. Folk säger direkt till ens ettåring som vill amma, "neej, du är för stor för det där!" Man frågar mamman när hon egentligen har tänkt sluta och ironiserar över att hon kanske ska fortsätta tills barnet börjar skolan/flyttar hemifrån. Amning är inte golf eller scrapping eller någon annan hobby, som det är lättare att ta med en klackspark att folk har åsikter om. Amning är känsligt och personligt. Förflugna kommentarer sårar ofta djupt.
Jag fick höra på BVC: Nu är han elva månader, då slutar ni väl amma snart, jag skriver här i journalen att ni har slutat.
Och av BVC-sjusköterskan i föräldragrupp: "Jag tycker inte ni ska amma till efter ett år, för då kan ju inte ungen se mor naken utan att vilja ha bröstet!"
Jag förstod aldrig vad det var som var så farligt med det.
Men när jag ammade en ettåring på en lekplats i Malmö fick jag höra: "Jag tycker det är så härligt när man ser större barn ammas!" Så alla är inte negativa.
Vad har du fått höra för kommentarer om din - eller din partners - och ert barns amning?
Av Marit Olanders
Att amma efter det första året innebär att andra tycker att det man håller på med är äckligt, t o m perverst. Folk säger direkt till ens ettåring som vill amma, "neej, du är för stor för det där!" Man frågar mamman när hon egentligen har tänkt sluta och ironiserar över att hon kanske ska fortsätta tills barnet börjar skolan/flyttar hemifrån. Amning är inte golf eller scrapping eller någon annan hobby, som det är lättare att ta med en klackspark att folk har åsikter om. Amning är känsligt och personligt. Förflugna kommentarer sårar ofta djupt.
Jag fick höra på BVC: Nu är han elva månader, då slutar ni väl amma snart, jag skriver här i journalen att ni har slutat.
Och av BVC-sjusköterskan i föräldragrupp: "Jag tycker inte ni ska amma till efter ett år, för då kan ju inte ungen se mor naken utan att vilja ha bröstet!"
Jag förstod aldrig vad det var som var så farligt med det.
Men när jag ammade en ettåring på en lekplats i Malmö fick jag höra: "Jag tycker det är så härligt när man ser större barn ammas!" Så alla är inte negativa.
Vad har du fått höra för kommentarer om din - eller din partners - och ert barns amning?
tisdag 23 augusti 2011
Amma efter ettårsdagen 5
Då är det praktiskt att ha amningen kvar
Av Marit Olanders
Jag tror inte att de flesta ammar först och främst för att deras barn inte ska bli allerigska eller bli mer intelligenta. Jag tror de flesta ammar för att det fungerar, är smidigt och håller deras barn nöjda. Det gäller inte minst när man fortsätter amma efter det första året.
Här är några tillfällen när man kan känna sig extra nöjd att ha amningen kvar att ta till:
Som reservproviant. Om man är ute och inte har något annat att äta eller dricka med sig.
Som mikropaus. Om man är bortbjuden och kvällen blir sen kan man ofta amma några gånger. Antingen somnar barnet i ens famn eller så kopplar det bara av en stund och orkar hålla igång några timmar till.
På resa. Amning utjämnar trycket i öronen när flygplan startar och landar. Bröstmjölken skyddar magen mot främmande bakterier och andra smittämne. Bröstmjölk kan vara räddningen om all mat smakar ovant. Är det svårt att somna för att man är på ett nytt ställe går det ofta bra att koppla av vid bröstet.
När man har blivit osams. När det skär ihop sig helt kan man säga ”Kom och ta tutten så blir allt bra igen”. Innan konflikter urartar till raseriutbrott kan man erbjuda bröstet. Ilskan och frustrationen riner bort och löser upp låsta positioner.
När barnet börjar i förskola. Att börja lämna barnet på förskola är en stor omställning. Att amma innan man skiljs och sedan igen när man återförenas kan göra att separationen känns lättare. Små barn som går på förskola är oftare sjuka än hemmabarn och barn som ammas löper mindre risk att få infektioner i övre luftvägarna och öroninflammation. Mammor till ammade barn vabbar mindre.
När barnet är sjukt. Förkylda eller magsjuka blir de flesta, vare sig de ammas eller ej. Sjuka barn som varken vill äta eller dricka vill ändå ofta amma. Bröstmjölken innehåller antikroppar mot infektionen från mammans immunförsvar.
Om barnet ska vaccineras, lämna blodprov eller har råkat ut för en olycka. Amning är avkopplande och har en lätt smärtstillande verkan. Som mamma kan man känna att man kan göra något för att minska barnets oro och smärta.
När var du extra nöjd att ha amningen kvar? Skriv och berätta!
Av Marit Olanders
Jag tror inte att de flesta ammar först och främst för att deras barn inte ska bli allerigska eller bli mer intelligenta. Jag tror de flesta ammar för att det fungerar, är smidigt och håller deras barn nöjda. Det gäller inte minst när man fortsätter amma efter det första året.
Här är några tillfällen när man kan känna sig extra nöjd att ha amningen kvar att ta till:
Som reservproviant. Om man är ute och inte har något annat att äta eller dricka med sig.
Som mikropaus. Om man är bortbjuden och kvällen blir sen kan man ofta amma några gånger. Antingen somnar barnet i ens famn eller så kopplar det bara av en stund och orkar hålla igång några timmar till.
På resa. Amning utjämnar trycket i öronen när flygplan startar och landar. Bröstmjölken skyddar magen mot främmande bakterier och andra smittämne. Bröstmjölk kan vara räddningen om all mat smakar ovant. Är det svårt att somna för att man är på ett nytt ställe går det ofta bra att koppla av vid bröstet.
När man har blivit osams. När det skär ihop sig helt kan man säga ”Kom och ta tutten så blir allt bra igen”. Innan konflikter urartar till raseriutbrott kan man erbjuda bröstet. Ilskan och frustrationen riner bort och löser upp låsta positioner.
När barnet börjar i förskola. Att börja lämna barnet på förskola är en stor omställning. Att amma innan man skiljs och sedan igen när man återförenas kan göra att separationen känns lättare. Små barn som går på förskola är oftare sjuka än hemmabarn och barn som ammas löper mindre risk att få infektioner i övre luftvägarna och öroninflammation. Mammor till ammade barn vabbar mindre.
När barnet är sjukt. Förkylda eller magsjuka blir de flesta, vare sig de ammas eller ej. Sjuka barn som varken vill äta eller dricka vill ändå ofta amma. Bröstmjölken innehåller antikroppar mot infektionen från mammans immunförsvar.
Om barnet ska vaccineras, lämna blodprov eller har råkat ut för en olycka. Amning är avkopplande och har en lätt smärtstillande verkan. Som mamma kan man känna att man kan göra något för att minska barnets oro och smärta.
När var du extra nöjd att ha amningen kvar? Skriv och berätta!
Amma efter ettårsdagen 4
När tålamodet tryter - dags att pausa?
Av Marit Olanders
En mamma kan bli trött på att amma, påpekar Cecilia Moen i boken Trygga barn & trygga föräldrar. Man kan känna sig ambivalent när man ser barnets längtan och förtjusning, samtidigt som man känner att man inte VILL, inte ORKAR. Cecilias tips är att man tar en paus från amningen i stället för att amma oftare än man orkar, vilket senare kan gå ut över barnet. Om pausen blir permanent eller tillfällig kan man besluta efter hand.
Det är lättare att börja om med amningen när barnet är lite större.
Av Marit Olanders
En mamma kan bli trött på att amma, påpekar Cecilia Moen i boken Trygga barn & trygga föräldrar. Man kan känna sig ambivalent när man ser barnets längtan och förtjusning, samtidigt som man känner att man inte VILL, inte ORKAR. Cecilias tips är att man tar en paus från amningen i stället för att amma oftare än man orkar, vilket senare kan gå ut över barnet. Om pausen blir permanent eller tillfällig kan man besluta efter hand.
Det är lättare att börja om med amningen när barnet är lite större.
måndag 22 augusti 2011
Jag fick en fråga
Av Eva-Lotta Funkquist
Jag känner en liten treårig flicka. Hon är nyligen adopterad till Sverige och har av olika skäl fått för lite mat i hela sitt liv. Nu tar hon igen det. Hennes pappa har noterat en liten egenhet då hon äter. Först pillar hon ut allt som innehåller mycket protein, som kycklingbitar och bönor, äter noga upp varenda bit, sen äter hon resten av maten. Hon tycks veta, att för henne har protein en alldeles särskild betydelse.
Då jag uppmärksammade Hans De Keyzers osakliga debattinlägg i Läkartidningen i ett tidigare inlägg fick jag i kommentatorsfältet en fråga. "Varför räcker inte bröstmjölken som näring till förtidigt födda barn?" Hans De Keyzers skrev i sitt inlägg:
"Bröstmjölkskvalitet är mycket varierande. Om för tidigt födda barn sondmatas med bröstmjölk görs som regel bröstmjölksanalys, detta är dock inget som görs för fullgångna bebisar. För tunn bröstmjölk kan leda till suboptimal tillväxt och en helt slutkörd stressad mor med dåligt samvete. (Nej, det går inte alltid att stimulera brösten ännu mer och amma varannan timme i flera veckor.) För fet bröstmjölk å andra sidan kan ge extremt feta bebisar, vilket senare i livet ofta kan leda till fetma. (Som ofta blir en livslång kronisk sjukdom.) Vad ska man då rekommendera en mor som ammat sitt första barn (enligt rekommendationerna) om barnet visat en viktuppgång första levnadsåret från –1 SD till +3 SD och senare i 3-årsåldern snabbt utvecklat grav fetma? Är det medicinskt motiverat att hon ska fortsätta amma sitt andra barn om det blir en liknande viktutveckling?"
Jag känner en liten treårig flicka. Hon är nyligen adopterad till Sverige och har av olika skäl fått för lite mat i hela sitt liv. Nu tar hon igen det. Hennes pappa har noterat en liten egenhet då hon äter. Först pillar hon ut allt som innehåller mycket protein, som kycklingbitar och bönor, äter noga upp varenda bit, sen äter hon resten av maten. Hon tycks veta, att för henne har protein en alldeles särskild betydelse.
Då jag uppmärksammade Hans De Keyzers osakliga debattinlägg i Läkartidningen i ett tidigare inlägg fick jag i kommentatorsfältet en fråga. "Varför räcker inte bröstmjölken som näring till förtidigt födda barn?" Hans De Keyzers skrev i sitt inlägg:
"Bröstmjölkskvalitet är mycket varierande. Om för tidigt födda barn sondmatas med bröstmjölk görs som regel bröstmjölksanalys, detta är dock inget som görs för fullgångna bebisar. För tunn bröstmjölk kan leda till suboptimal tillväxt och en helt slutkörd stressad mor med dåligt samvete. (Nej, det går inte alltid att stimulera brösten ännu mer och amma varannan timme i flera veckor.) För fet bröstmjölk å andra sidan kan ge extremt feta bebisar, vilket senare i livet ofta kan leda till fetma. (Som ofta blir en livslång kronisk sjukdom.) Vad ska man då rekommendera en mor som ammat sitt första barn (enligt rekommendationerna) om barnet visat en viktuppgång första levnadsåret från –1 SD till +3 SD och senare i 3-årsåldern snabbt utvecklat grav fetma? Är det medicinskt motiverat att hon ska fortsätta amma sitt andra barn om det blir en liknande viktutveckling?"
Nu till frågan, den råkar faktiskt vara mitt avhandlingsprojekt. Jag gör som Hans De Keyzers, jag tar det i punktform.
- Fördigt födda är ofta undernutrierade, det här är ett universellt problem och stora framsteg inom neonatalvården på andra områden (vad det gäller t.ex. barnens andning) tycks inte kunna råda bot på det faktumet. Speciellt undernutrierade är förtidigt födda barn som föds "stora för tiden", medan små barn ibland tycks kunna börja en catch-up tillväxt direkt efter födelsen. Extrem underburenhet och värre sjuklighet innebär också större risk för sämre tillväxt.
- Förtidigt födda barn matas nästan alltid obiologsikt, d.v.s på ett för dem artfrämmande sätt (oftast var tredje timme och då, med för dem, väldigt stora mängder varje gång). Som vi skrivit om tidigare här på bloggen är den mänskliga mjölken sammansatt för att intas flera gånger i timmen, den är jämfört med andra däggdjurs mjölk näringsfattig och rik på vatten. Dessutom är de matscheman som används i neonatalvården ofta väldigt snålt tilltagna eftersom man är rädd för att "belasta" förtidigt födda barn med mycket vätska.
- Det här har fått som konsekvens att man ofta "berikar" den mjölk man ger med bland annat protein.
- När barnen väl skrivs ut från sjukhuset styr de oftast sitt ätande själva och i mitt doktorandprojekt såg jag då en helt häpnadväckande catch-up tillväxt (så gott som utan undantag). Trots att barnen alltså hade ett extremt energibehov efter utsktivning, de fick ju inte tillräckligt med energi på sjukhuset, räckte bröstmjölk eller vanlig ersättning alldeles utmärkt. De flesta barnen var fortfarande prematura då de skrevs ut, men behövde alltså ingen berikning för att klara sitt stora näringsintag. På många håll i världen är det dock vanligt att man berikar mjölken även efter utskrivning, trots att det inte finns någon forskning som visar på hälsofördelar med detta. Däremot finns det alltså varningar om att proteinberikning kan innebära metabola risker.
Anonym! Här kan du hämta avhandlingen i fulltext!
Och Hans De Keyzer, nej fullgångna barn som ammas riskerar inte suboptimal tillväxt på grund av för tunn bröstmjölk. Och de andra påståendena du kommer med finns det heller inget stöd för.
Orden kring kvinnokroppen
Av Eva-Lotta Funkquist
Orden kring kvinnokroppen gör mig ibland häpen. I Dn:s kultursöndag finns ett reportage om Mary Ellen Marks fotografier. Hon var i ett enormt flyktingläger i Etiopien för 26 år sedan. Ett tält hade avdelats till något slags BB. En ensam kvinna, till största delen täckt av en eländig filt, syns på en av bilderna. Hon har just fött ett till synes friskt barn. Navelsträngen är fortfarande oklippt. Hon förefaller utmärglad och apatisk och försöker inte se åt barnet. Artikleförfattaren skriver: se på bilden på den nyförlösta kvinnan nedan.
Förlösa, ordet uttrycker att någon annan än den födande kvinnan gör jobbet. Att förtjänsten är någon annans. Förlossningskonst heter det också. Jag tycker ordet förlösa är dumt, men i samband med den här bilden blir det absurt. Mer utsatt, mer ensam..., eller mer oförlöst har jag svårt att tro att man kan vara.
Orden kring kvinnokroppen gör mig ibland häpen. I Dn:s kultursöndag finns ett reportage om Mary Ellen Marks fotografier. Hon var i ett enormt flyktingläger i Etiopien för 26 år sedan. Ett tält hade avdelats till något slags BB. En ensam kvinna, till största delen täckt av en eländig filt, syns på en av bilderna. Hon har just fött ett till synes friskt barn. Navelsträngen är fortfarande oklippt. Hon förefaller utmärglad och apatisk och försöker inte se åt barnet. Artikleförfattaren skriver: se på bilden på den nyförlösta kvinnan nedan.
Förlösa, ordet uttrycker att någon annan än den födande kvinnan gör jobbet. Att förtjänsten är någon annans. Förlossningskonst heter det också. Jag tycker ordet förlösa är dumt, men i samband med den här bilden blir det absurt. Mer utsatt, mer ensam..., eller mer oförlöst har jag svårt att tro att man kan vara.
Amma efter ettårsdagen 3
Hur mycket ammar en två-tre-fyraåring?
Av Marit Olanders
Jägare och samlare lever (eller kanske levde fram till nyligen) på det sätt som anses vara ursprungligt för människan, och då i synnerhet det folk i södra Afrika som antropologerna Melvin Konner och Carol Worthman kallar !Kung jägare och samlare i sin forskning. De mötte !Kung i den miljö där människan antas ha utvecklats, EEA, environment of human evolutionary adaptedness. Deras sätt att amma antas vara det biologiskt ursprungliga för människor. Det som är naturligt, kanske.
Barnen har nära kroppskontakt med sina mödrar upp till två års ålder och ammar med täta, korta intervall. Här finns en pdf där man kan se hur barn från nyföddhetstiden till ett och ett halvt års ålder ammades hos !Kung. Här i vår del av världen tar man ofta för givet att nyfödda ammar mest och sedna avtar amningen i jämn takt fram till avvänjningen. Konners och Worthmans studie visar tvärt om att nyfödda ammas glesare än ett och etthalvtåringar. Att en ett och ett halvtåring vill ammas 72 gånger på ett dygn är alltså på inget sätt onormalt eller konstigt. Det längsta intervallet mellan två amningar av alla, 98 minuter, stod en tredagars bebis för.
Barns andra år är intensivt. Man kan se att barn pendlar mellan närhetsbehov och utforskarlust, och pendeln kan svänga snabbt. Tre sekunder i famnen, sen tultar han eller hon iväg igen på nya äventyr. I anknytningsteori kallar man ibland vårdarens famn för en trygg hamn eller trygg bas, där barnet samlar kraft och kanske mod för att ge sig ut och utforska världen igen. Tänker man sig en kultur där kvinnor går barbröstade blir det inget konstigt att barnet även tankar mjölk under stunderna i den trygga hamnen.
Men hur är det med ammade barn på två år och mer? Den australiensiska forskaren Karleen Gribble intresserar sig för amning efter spädbarnstiden. I artikeln As good as chocolate har hon intervjuat 107 kvinnor som ammar ett eller flera barn på över två år. Det äldstas barnet i studien var åtta år. Det visade sig att antalet amningar över dygnet varierade stort. Två-treåringar ammade allt från två till tolv gånger per dygn, och därfter minskade successivt antalet amningar per dygn.
Barnen ammade också mycket olika från dag till dag, berättade deras mammor. Hade barnen mycket att göra en dag ammade de mindre men om de var hemma eller sjuka kunde de amma många fler gånger. De flesta barnen sa ifrån att de ville amma. en treåring sa "Mummy, I'd like a breastfeed, please".
De äldsta barnen i studien ammade minst. Två sexåringar och en sjuåring ammade en gång om dagen. Åttaåringen ammade inte ens varje dag, men en fem och ett halvtåring ammade nio gånger per dag.
Vis av erfarenheten vill jag här och nu förekomma eventuella missförstånd. Att jag skriver om dessa studier betyder inte att jag TYCKER att man ska amma si eller så gamla barn si eller så ofta. Det är inte min sak hur var och en gör och naturligt är inte lika med bra.
Av Marit Olanders
Jägare och samlare lever (eller kanske levde fram till nyligen) på det sätt som anses vara ursprungligt för människan, och då i synnerhet det folk i södra Afrika som antropologerna Melvin Konner och Carol Worthman kallar !Kung jägare och samlare i sin forskning. De mötte !Kung i den miljö där människan antas ha utvecklats, EEA, environment of human evolutionary adaptedness. Deras sätt att amma antas vara det biologiskt ursprungliga för människor. Det som är naturligt, kanske.
Barnen har nära kroppskontakt med sina mödrar upp till två års ålder och ammar med täta, korta intervall. Här finns en pdf där man kan se hur barn från nyföddhetstiden till ett och ett halvt års ålder ammades hos !Kung. Här i vår del av världen tar man ofta för givet att nyfödda ammar mest och sedna avtar amningen i jämn takt fram till avvänjningen. Konners och Worthmans studie visar tvärt om att nyfödda ammas glesare än ett och etthalvtåringar. Att en ett och ett halvtåring vill ammas 72 gånger på ett dygn är alltså på inget sätt onormalt eller konstigt. Det längsta intervallet mellan två amningar av alla, 98 minuter, stod en tredagars bebis för.
Barns andra år är intensivt. Man kan se att barn pendlar mellan närhetsbehov och utforskarlust, och pendeln kan svänga snabbt. Tre sekunder i famnen, sen tultar han eller hon iväg igen på nya äventyr. I anknytningsteori kallar man ibland vårdarens famn för en trygg hamn eller trygg bas, där barnet samlar kraft och kanske mod för att ge sig ut och utforska världen igen. Tänker man sig en kultur där kvinnor går barbröstade blir det inget konstigt att barnet även tankar mjölk under stunderna i den trygga hamnen.
Men hur är det med ammade barn på två år och mer? Den australiensiska forskaren Karleen Gribble intresserar sig för amning efter spädbarnstiden. I artikeln As good as chocolate har hon intervjuat 107 kvinnor som ammar ett eller flera barn på över två år. Det äldstas barnet i studien var åtta år. Det visade sig att antalet amningar över dygnet varierade stort. Två-treåringar ammade allt från två till tolv gånger per dygn, och därfter minskade successivt antalet amningar per dygn.
Barnen ammade också mycket olika från dag till dag, berättade deras mammor. Hade barnen mycket att göra en dag ammade de mindre men om de var hemma eller sjuka kunde de amma många fler gånger. De flesta barnen sa ifrån att de ville amma. en treåring sa "Mummy, I'd like a breastfeed, please".
De äldsta barnen i studien ammade minst. Två sexåringar och en sjuåring ammade en gång om dagen. Åttaåringen ammade inte ens varje dag, men en fem och ett halvtåring ammade nio gånger per dag.
Vis av erfarenheten vill jag här och nu förekomma eventuella missförstånd. Att jag skriver om dessa studier betyder inte att jag TYCKER att man ska amma si eller så gamla barn si eller så ofta. Det är inte min sak hur var och en gör och naturligt är inte lika med bra.
söndag 21 augusti 2011
Det publiceras en del mindre bra debattinlägg
Eva-Lotta Funkquist
Värsta "ring-P1" nivå skrev Paola Oras som kommentar till Läkartidningens debattattartikel om WHO-koden. Nu kommer det fler debattinlägg i, tro det eller ej, ännu värre "ring P1 nivå". Klicka på rubriken. Ja, vad ska man säga? Nog är det något lustigt över att anklaga andra för fascism, avfärda opinionen som onyanserad och sedan klämma till med en egen punktlista med ogrundade påståenden (helt utan referenser). EVIDENS? Det är därför vi har universitetsutbildningar i Sverige. Barnläkare Hans De Keyzer, läs på först! Och glöm inte att referera.
Värsta "ring-P1" nivå skrev Paola Oras som kommentar till Läkartidningens debattattartikel om WHO-koden. Nu kommer det fler debattinlägg i, tro det eller ej, ännu värre "ring P1 nivå". Klicka på rubriken. Ja, vad ska man säga? Nog är det något lustigt över att anklaga andra för fascism, avfärda opinionen som onyanserad och sedan klämma till med en egen punktlista med ogrundade påståenden (helt utan referenser). EVIDENS? Det är därför vi har universitetsutbildningar i Sverige. Barnläkare Hans De Keyzer, läs på först! Och glöm inte att referera.
Amma efter ettårsdagen 2
Några tänkbara problem och lösningar
Av Marit Olanders
Amningen är ofta skör och lättstörd i början, men efter ettårsdagen blir den ofta mer robust. De flesta problemen kommer i början, det kan vara som en tröskel man ska över (och ibland går det bara inte). När som helst under amningsperioden kan man dock råka ut för mjölkstockning, svamp och andra problem. Och när barnet blir äldre kan också en del nya utmaningar dyka upp. Här kommer några:
1. Barnet har för litet tag om bröstet.
Man kan känna att det gör ont att amma. Ibland tror mammor att det beror på att barnet blivit stort och starkt, men gör det plötsligt ont att amma är det alltid bra att göra en felsökning. En del barn tar för litet tag om bröstet redan från början, andra tar ett stort tag men låter bröstvåtrtan glida ut efter hand. Har du tydliga tandavtryck vid bröstvårtans bas har barnet definitivt för litet tag.
Åtgärder: Se till att barnet har gott om plats. Ibland kan barn bokstavligt talat växa ur amningshörnan och ligger hopkrupna med hakan in mot bröstet, utan att kunna ta ett tillräckligt stort tag om bröstet. Även stora barn bör ha huvudet lite tillbakalutat för att få ett stort tag om bröstet. Du kan också berätta för barnet hur det kan ligga/sitta vid bröstet.
Större barn kan också förstå när man säger åt dem att gapa större om bröstet. Man kan också visa på barnet gneom att sätta tummen mot dess haka och mjukt pressa ner den. Men det kan bli diskussioner. En del barn kan sägas att de helt enkelt inte gillar att ha så mycket bröst i munnen som mamman önskar.
Om amningen börjar göra ont och taget är bra, bröstvårtan inte är sned efter amning och man inte ser tandavtryck får man gå vidare i felsökningsschemat och fundera på om man kan ha fått svamp eller kanske vara gravid.
2. Barn som kittlar eller pillar på mamman.
Ju större barnet blir, desto längre räckvidd får det. I takt med att motoriken förbättras klarar barnet också att göra annat under tiden det ammar. Det kan leda till mer kittlande, pillande, nypande, krafsande på den lediga bröstvårtan, i armhålan, på magen eller någon annanstans på kroppen. Att knåda och pilla på den lediga bröstvårtan leder till bättre mjölkflöde men står man inte ut fungerar det ju inte.
Åtgärder: Det är individuellt vad man tycker är okej. Det gäller att som mamma vara tydlig med vad som går an och vad man inte gillar. Beteenden som man inte gillar hos ett litet barn kan bli värre efter hand som barnet blir större så det är bra att vara tydlig från början med sånt man inte accepterar. Blir det olidligt så försök styra barents hand någon annanstans eller håll den bara i din hand. En del kan lära sina barn att nypa i luften i stället för i bröstvårtan. Man kan också ge barnet något att illa på i handen. Ofta rekommenderas ett halsband med stora kulor men man kan också pröva en stressboll (finns faktiskt i form av ett bröst!) eller göra en egen av en ouppblåst ballong med potatismjöl eller ris i. Ta bara fram den under amningen.
Större barn kan på egen hand upptäcka bröstkompression - att om man trycker på bröstet med handen medan man ammar så ökar mjölkflödet. det fins också barn som lär sig handmjölka.
3. Barn som vill ammas mycket ofta på natten.
Att barn på över ett år ammar på natten är varken ovanligt eller konstigt. hur ofta de ammar varierar, en del sover många timmar i sträck medan andra vaknar tätt, tätt. Det finns en förväntan på att barn redan från tidig ålder ska sova sammanhängande hela nätter, och bara att man tror att alla andra har barn som sover sammanhängande kan kännas knäckande.
Om man inte ammar så mycket dagtid eller om barnet är på förskolan kan det kompensera med att amma oftare på natten. Samsover man finns alltid möjligheten att barnet blir för varmt. en del är helt enkelt hungriga på natten.
Åtgärder. Att ge barn mer dagtid och erbjuda amning oftare kan leda till mer sammanhängande sömn nattetid.
misstänker du att barnet är för varmt så testa också att sova för öppet fönster, skala av pyjamasen eller ge barnet ett eget, svalare täcke.
Ibland kan det hjälpa att bjuda på t ex en banan på natten, kanske med tandborstning och bröstmjlk efteråt.
4. Barn vill ammas hela tiden dagtid.
En del barn som har kommit igång bra med annan mat kan få perioder runt ettårdsdagen när de till synes vill amma hela tiden. Det brukar gå över av sig själv på några dagar. Barn kan också vilja amma mer när de är sjuka.
Av Marit Olanders
Amningen är ofta skör och lättstörd i början, men efter ettårsdagen blir den ofta mer robust. De flesta problemen kommer i början, det kan vara som en tröskel man ska över (och ibland går det bara inte). När som helst under amningsperioden kan man dock råka ut för mjölkstockning, svamp och andra problem. Och när barnet blir äldre kan också en del nya utmaningar dyka upp. Här kommer några:
1. Barnet har för litet tag om bröstet.
Man kan känna att det gör ont att amma. Ibland tror mammor att det beror på att barnet blivit stort och starkt, men gör det plötsligt ont att amma är det alltid bra att göra en felsökning. En del barn tar för litet tag om bröstet redan från början, andra tar ett stort tag men låter bröstvåtrtan glida ut efter hand. Har du tydliga tandavtryck vid bröstvårtans bas har barnet definitivt för litet tag.
Åtgärder: Se till att barnet har gott om plats. Ibland kan barn bokstavligt talat växa ur amningshörnan och ligger hopkrupna med hakan in mot bröstet, utan att kunna ta ett tillräckligt stort tag om bröstet. Även stora barn bör ha huvudet lite tillbakalutat för att få ett stort tag om bröstet. Du kan också berätta för barnet hur det kan ligga/sitta vid bröstet.
Större barn kan också förstå när man säger åt dem att gapa större om bröstet. Man kan också visa på barnet gneom att sätta tummen mot dess haka och mjukt pressa ner den. Men det kan bli diskussioner. En del barn kan sägas att de helt enkelt inte gillar att ha så mycket bröst i munnen som mamman önskar.
Om amningen börjar göra ont och taget är bra, bröstvårtan inte är sned efter amning och man inte ser tandavtryck får man gå vidare i felsökningsschemat och fundera på om man kan ha fått svamp eller kanske vara gravid.
2. Barn som kittlar eller pillar på mamman.
Ju större barnet blir, desto längre räckvidd får det. I takt med att motoriken förbättras klarar barnet också att göra annat under tiden det ammar. Det kan leda till mer kittlande, pillande, nypande, krafsande på den lediga bröstvårtan, i armhålan, på magen eller någon annanstans på kroppen. Att knåda och pilla på den lediga bröstvårtan leder till bättre mjölkflöde men står man inte ut fungerar det ju inte.
Åtgärder: Det är individuellt vad man tycker är okej. Det gäller att som mamma vara tydlig med vad som går an och vad man inte gillar. Beteenden som man inte gillar hos ett litet barn kan bli värre efter hand som barnet blir större så det är bra att vara tydlig från början med sånt man inte accepterar. Blir det olidligt så försök styra barents hand någon annanstans eller håll den bara i din hand. En del kan lära sina barn att nypa i luften i stället för i bröstvårtan. Man kan också ge barnet något att illa på i handen. Ofta rekommenderas ett halsband med stora kulor men man kan också pröva en stressboll (finns faktiskt i form av ett bröst!) eller göra en egen av en ouppblåst ballong med potatismjöl eller ris i. Ta bara fram den under amningen.
Större barn kan på egen hand upptäcka bröstkompression - att om man trycker på bröstet med handen medan man ammar så ökar mjölkflödet. det fins också barn som lär sig handmjölka.
3. Barn som vill ammas mycket ofta på natten.
Att barn på över ett år ammar på natten är varken ovanligt eller konstigt. hur ofta de ammar varierar, en del sover många timmar i sträck medan andra vaknar tätt, tätt. Det finns en förväntan på att barn redan från tidig ålder ska sova sammanhängande hela nätter, och bara att man tror att alla andra har barn som sover sammanhängande kan kännas knäckande.
Om man inte ammar så mycket dagtid eller om barnet är på förskolan kan det kompensera med att amma oftare på natten. Samsover man finns alltid möjligheten att barnet blir för varmt. en del är helt enkelt hungriga på natten.
Åtgärder. Att ge barn mer dagtid och erbjuda amning oftare kan leda till mer sammanhängande sömn nattetid.
misstänker du att barnet är för varmt så testa också att sova för öppet fönster, skala av pyjamasen eller ge barnet ett eget, svalare täcke.
Ibland kan det hjälpa att bjuda på t ex en banan på natten, kanske med tandborstning och bröstmjlk efteråt.
4. Barn vill ammas hela tiden dagtid.
En del barn som har kommit igång bra med annan mat kan få perioder runt ettårdsdagen när de till synes vill amma hela tiden. Det brukar gå över av sig själv på några dagar. Barn kan också vilja amma mer när de är sjuka.
lördag 20 augusti 2011
Amma efter ettårsdagen 1
Som att kramas
Av Marit Olanders
Utomlands tycker man det är konstigt att så många börjar amma i Sverige, men att så få har amningen kvar vid ettårsdagen eller längre. I USA ammas mycket färre i nyföddhetstiden än i Sverige, men fler ettåringar ammas än här. Gamla begrepp ställs på huvudet. USA är inte längre världens mest amningsfientliga land. Sverige är inte Lactopia.
Det finns en allt eller inget-inställning till amning i Sverige. Att börja med mat ses på många håll som början till slutet för amningen. Man pratar om att byta ut mål. Det kan göra att delvis amning osynliggörs, vare sig det handlar om amning och ersättning de första månaderna eller amning jämsides med annan mat efter helamninsperioden. Den delen av amningen kan i själva verket vara den längsta, om amningen pågår i flera år. En gång gick jag en högskolekurs i amning. Jag har träffat vårdpersonal som på fullt allvar trott att inga ammade ett och etthalvtåringar åt annan mat. Då glömmer man en viktig omständighet:
Amning är inte bara mat.
Om amning hade varit "bara mat" och bara för de allra minsta tandlösa bebisarna, då stämmer logiken annan mat in --> bröstmjölk ut.
Men så är det inte, inte om man ammar fritt. Det är bra att amma så fort barnet piper, utan att lägga någon egen värdering i varför barnet vill till bröstet. Som Margaret Mead uttryckte det, kan man amma "om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande". På så sätt får barnet den mjölk det behöver och själv slipper man oroa sig för det (givet tillräckligt stort tag, bra stöd etc etc). När barnet börjar sitta med vid familjens måltider och äter annan mat jämsides med amningen förskjuts fokus längre bort från mat mot amning som skydd, tröst, värme.
Amning blir som att kramas. En stund av intensiv kroppskontakt och närhet, där man tankar energi för nya upptäktsfärder. Ett sätt att börja och sluta dagen, ett sätt att komma över mardrömmar, ett sätt att säga hejdå på morgonen eller återförenas på eftermiddagen i förskolans kapprum.
Som mamma kan man uppleva amningen efter ettårsdagen som den bästa. Borta är heltidsansvaret för att barnet får mat och växer och kvar är ett lättsamt sätt att umgås. För barnet är amningen små stunder av gos med mamma, som dessutom ger det söt, god mjölk.
Av Marit Olanders
Utomlands tycker man det är konstigt att så många börjar amma i Sverige, men att så få har amningen kvar vid ettårsdagen eller längre. I USA ammas mycket färre i nyföddhetstiden än i Sverige, men fler ettåringar ammas än här. Gamla begrepp ställs på huvudet. USA är inte längre världens mest amningsfientliga land. Sverige är inte Lactopia.
Det finns en allt eller inget-inställning till amning i Sverige. Att börja med mat ses på många håll som början till slutet för amningen. Man pratar om att byta ut mål. Det kan göra att delvis amning osynliggörs, vare sig det handlar om amning och ersättning de första månaderna eller amning jämsides med annan mat efter helamninsperioden. Den delen av amningen kan i själva verket vara den längsta, om amningen pågår i flera år. En gång gick jag en högskolekurs i amning. Jag har träffat vårdpersonal som på fullt allvar trott att inga ammade ett och etthalvtåringar åt annan mat. Då glömmer man en viktig omständighet:
Amning är inte bara mat.
Om amning hade varit "bara mat" och bara för de allra minsta tandlösa bebisarna, då stämmer logiken annan mat in --> bröstmjölk ut.
Men så är det inte, inte om man ammar fritt. Det är bra att amma så fort barnet piper, utan att lägga någon egen värdering i varför barnet vill till bröstet. Som Margaret Mead uttryckte det, kan man amma "om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande". På så sätt får barnet den mjölk det behöver och själv slipper man oroa sig för det (givet tillräckligt stort tag, bra stöd etc etc). När barnet börjar sitta med vid familjens måltider och äter annan mat jämsides med amningen förskjuts fokus längre bort från mat mot amning som skydd, tröst, värme.
Amning blir som att kramas. En stund av intensiv kroppskontakt och närhet, där man tankar energi för nya upptäktsfärder. Ett sätt att börja och sluta dagen, ett sätt att komma över mardrömmar, ett sätt att säga hejdå på morgonen eller återförenas på eftermiddagen i förskolans kapprum.
Som mamma kan man uppleva amningen efter ettårsdagen som den bästa. Borta är heltidsansvaret för att barnet får mat och växer och kvar är ett lättsamt sätt att umgås. För barnet är amningen små stunder av gos med mamma, som dessutom ger det söt, god mjölk.
Studera med ett ammande spädbarn
Av Eva-Lotta Funkquist
Hon var strax över 20 år då hon fick sitt andra barn och helt plötsligt stod utan föräldrapenning. Gud vet varför. Försörjningen var nödvändig så hon började plugga på sjuksköterskeprogrammet i Uppsala. Lärarna tyckte det var en utmärkt idé. Första kursen handlade om folkhälsa, och de tyckte att mamman visade prov på just folkhälsa. Kursarna tyckte att det var en utmärkt idé. De hjälpte till med anteckningar och blöjbyten. Bebisen tyckte att det var en utmärkt idé. Han ammade och var meddelsam.
Jag har också pluggat heltid med en ammande bebis. Det kräver en viss flexibilitet av lärosätet. Bland annat att man tillåter barn i lokalerna. Jag ammade faktiskt medan jag försvarade min C-uppsats. Examinatorn skrattade och sa att något liknande hade hon aldrig sett i hela sitt liv.
Någon har berättat för mig att på Lunds universitet så får man inte ta med barn in i några lokaler. Orsaken sägs vara utformandet av någon sorts försäkring. Kan det här verkligen vara sant? I så fall är det väl dags för en nurse-in?
Hon var strax över 20 år då hon fick sitt andra barn och helt plötsligt stod utan föräldrapenning. Gud vet varför. Försörjningen var nödvändig så hon började plugga på sjuksköterskeprogrammet i Uppsala. Lärarna tyckte det var en utmärkt idé. Första kursen handlade om folkhälsa, och de tyckte att mamman visade prov på just folkhälsa. Kursarna tyckte att det var en utmärkt idé. De hjälpte till med anteckningar och blöjbyten. Bebisen tyckte att det var en utmärkt idé. Han ammade och var meddelsam.
Jag har också pluggat heltid med en ammande bebis. Det kräver en viss flexibilitet av lärosätet. Bland annat att man tillåter barn i lokalerna. Jag ammade faktiskt medan jag försvarade min C-uppsats. Examinatorn skrattade och sa att något liknande hade hon aldrig sett i hela sitt liv.
Någon har berättat för mig att på Lunds universitet så får man inte ta med barn in i några lokaler. Orsaken sägs vara utformandet av någon sorts försäkring. Kan det här verkligen vara sant? I så fall är det väl dags för en nurse-in?
torsdag 18 augusti 2011
Amma med medicin mot neuropsykiatriskt funktionshinder
Av Eva-Lotta Funkquist
Jag har letat efter information om amning och, vad som i dagligt tal brukar kallas AD/HD-medicin, och just inte kunnat hitta så mycket. Vad det står i FASS om de två vanligaste medicinerna och amning kan du läsa här och här.
Jag fick ett mejl från en av våra läsare, som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, står på medicin och ammar och hon tyckte gärna att jag kunde återge hennes berättelse på bloggen. Så här berättade hon (något förkortat och redigerat):
Jag har haft svårt för kroppskontakt när barnen blivit lite större (mot året). I ett fall vet jag att jag slutade amma pga detta, jag klarade inte den fysiska närheten/ intrycket. Om det har med att jag då hade dragit ner på amningen och därmed hormonerna låter jag vara osagt, men jag tror det har med saken att göra (slutade nattamma + ammade mest morgon och kväll för det var den gängse modellen). Jag skulle nog rekommendera att mamman med neuropsykiatriskt funktionshinder som vill amma länge försöker amma så mycket hon kan (alltså efter barnets behov då).
Jag har slutat med medicinering när jag blivit gravid och sedan blivit tillsagd att jag inte kan amma då jag tar den. Det här har varit en orsak till att sluta amma, för att jag skulle kunna börja medicinera igen för att kunna jobba.
Denna gång har jag en toppenläkare, påläst. Enligt honom kan man inte amma på metamina men däremot ritalin. Man får ta från fall till fall då vissa barn uppvisar tecken som oro, rastlöshet mm. Men gör inte barnet det ser han inga hinder att medicinera. I övrigt rekommenderar han att man försöka amma först en-några timmar efter medicinintag (ex om man jobbar så går det ju bra). Och att man håller så låg medicindos som man kan (men ändå fungera bra).
Min son visar inga som helst tecken om jag äter medicin eller inte. Då blir han mer påverkad av om jag dricker kaffe måste jag säga.
Att jag kan medicinera har även gjort det mycket härligare och enklare att fortsätta amningen, så som jag alltid velat göra, eftersom intrycken av beröringen från barnet inte stör mig alls. Jag håller inte det schemat läkaren satte upp ska jag erkänna utan ammar helt fritt och tar medicin efter behov. Detta då jag inte ser några effekter på honom.
Jag har letat efter information om amning och, vad som i dagligt tal brukar kallas AD/HD-medicin, och just inte kunnat hitta så mycket. Vad det står i FASS om de två vanligaste medicinerna och amning kan du läsa här och här.
Jag fick ett mejl från en av våra läsare, som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, står på medicin och ammar och hon tyckte gärna att jag kunde återge hennes berättelse på bloggen. Så här berättade hon (något förkortat och redigerat):
Jag har haft svårt för kroppskontakt när barnen blivit lite större (mot året). I ett fall vet jag att jag slutade amma pga detta, jag klarade inte den fysiska närheten/ intrycket. Om det har med att jag då hade dragit ner på amningen och därmed hormonerna låter jag vara osagt, men jag tror det har med saken att göra (slutade nattamma + ammade mest morgon och kväll för det var den gängse modellen). Jag skulle nog rekommendera att mamman med neuropsykiatriskt funktionshinder som vill amma länge försöker amma så mycket hon kan (alltså efter barnets behov då).
Jag har slutat med medicinering när jag blivit gravid och sedan blivit tillsagd att jag inte kan amma då jag tar den. Det här har varit en orsak till att sluta amma, för att jag skulle kunna börja medicinera igen för att kunna jobba.
Denna gång har jag en toppenläkare, påläst. Enligt honom kan man inte amma på metamina men däremot ritalin. Man får ta från fall till fall då vissa barn uppvisar tecken som oro, rastlöshet mm. Men gör inte barnet det ser han inga hinder att medicinera. I övrigt rekommenderar han att man försöka amma först en-några timmar efter medicinintag (ex om man jobbar så går det ju bra). Och att man håller så låg medicindos som man kan (men ändå fungera bra).
Min son visar inga som helst tecken om jag äter medicin eller inte. Då blir han mer påverkad av om jag dricker kaffe måste jag säga.
Att jag kan medicinera har även gjort det mycket härligare och enklare att fortsätta amningen, så som jag alltid velat göra, eftersom intrycken av beröringen från barnet inte stör mig alls. Jag håller inte det schemat läkaren satte upp ska jag erkänna utan ammar helt fritt och tar medicin efter behov. Detta då jag inte ser några effekter på honom.
fredag 12 augusti 2011
Kunskapssamhället vet för lite om amning
Av Eva-Lotta Funkquist
L satt och läste Amningsnytt. Hon sänkte tidningen och frågade i förundran:
-Men om det är så svårt att amma, hur gjorde de då förr?
När ens barn frågar vill man ju kunna svara. Speciellt som frågan rörde "mitt område". Det är omodernt att svara som Alice Bahs 70-tals mamma: "Vad tror du själv?".
-Det kanske inte var så stora problem att amma då, svarade jag.
Svaret skavde. Jag hörde själv hur dumt det lät. Alldeles nyligen protesterade jag dessutom då en till professorsgrad meriterad barnläkare påstod att "i Vietnam finns inga amningsproblem, för det har jag sett med egna ögon".
För några år sedan återvände en vän till mig till sitt biståndsarbete i Afrika. Hon hade varit "hemma" och fött barn. Barnet matades med ersättning efterom bröstmjölken inte "räckte". Kvinnorna som omgav henne i Afrika tog genast tag i problemet. Det kokades brygder. Plötsligt flödade mjölken. Mamman vet fortfarande inte vad de gav henne att dricka. Ett bistånd från Afrika.
Kan det vara så att kunskapen kring amning helt enkelt var mycket bättre förr? Trots kunskapssamhällets hyllmeter med amningslitteratur, trots tusentals avhandlingar, trots internet, trots professionellt utbildad personal, trots Amningshjälpen... (och trots Amningsbloggen).
Förresten, L, jag vet inte riktigt, vad tror du själv?
L satt och läste Amningsnytt. Hon sänkte tidningen och frågade i förundran:
-Men om det är så svårt att amma, hur gjorde de då förr?
När ens barn frågar vill man ju kunna svara. Speciellt som frågan rörde "mitt område". Det är omodernt att svara som Alice Bahs 70-tals mamma: "Vad tror du själv?".
-Det kanske inte var så stora problem att amma då, svarade jag.
Svaret skavde. Jag hörde själv hur dumt det lät. Alldeles nyligen protesterade jag dessutom då en till professorsgrad meriterad barnläkare påstod att "i Vietnam finns inga amningsproblem, för det har jag sett med egna ögon".
För några år sedan återvände en vän till mig till sitt biståndsarbete i Afrika. Hon hade varit "hemma" och fött barn. Barnet matades med ersättning efterom bröstmjölken inte "räckte". Kvinnorna som omgav henne i Afrika tog genast tag i problemet. Det kokades brygder. Plötsligt flödade mjölken. Mamman vet fortfarande inte vad de gav henne att dricka. Ett bistånd från Afrika.
Kan det vara så att kunskapen kring amning helt enkelt var mycket bättre förr? Trots kunskapssamhällets hyllmeter med amningslitteratur, trots tusentals avhandlingar, trots internet, trots professionellt utbildad personal, trots Amningshjälpen... (och trots Amningsbloggen).
Förresten, L, jag vet inte riktigt, vad tror du själv?
onsdag 10 augusti 2011
Visst har vi skrivit om allergi!
Av Marit Olanders
Utebliven amning ökar risken för bland annat öroninflammation, diarré, lunginflammation, plötslig spädbarnsdöd. Däremot ökar det (nog) inte risken för att man utvecklar allergi. Tur det.
Jag har tidigare skrivit om allergi i relation till hur spädbarn matas och hur ,man forskar i ämnet, både i Amningsnytt och en bearbetad version här på bloggen:
Allergi 1
Allergi 2
Allergi 3: Bamsestudien
Utebliven amning ökar risken för bland annat öroninflammation, diarré, lunginflammation, plötslig spädbarnsdöd. Däremot ökar det (nog) inte risken för att man utvecklar allergi. Tur det.
Jag har tidigare skrivit om allergi i relation till hur spädbarn matas och hur ,man forskar i ämnet, både i Amningsnytt och en bearbetad version här på bloggen:
Allergi 1
Allergi 2
Allergi 3: Bamsestudien
tisdag 9 augusti 2011
Jag läser recensionerna, men bara om de är bra
Av Eva-Lotta Funkquist
Håkan Hellström blir intervjuad i dagens UNT. Han säger att han läser recensionerna, men bara om de är bra. Förmodligen räcker det med att Håkan läser rubriken, för att han ska kunna avgöra ungefär vad som komma skall, sen läser han inte mer om recensionen verkar innehålla negativ kritik. Det är ju dumt. Tänk om någon recensent kommer med något mycket konstruktivt, som t.ex. att Håkan rimmar för mycket i sina texter? Då skulle ju Håkan fortsättningsvis kunna rimma lite mindre och hans texter kanske skulle bli ännu bättre. Men lyssnar på det negativa gör vi inte gärna. Det är allmänmänskligt; vi lyssnar gärna på dem som hejar på oss, men undviker dem som har något negativt att säga.
Jag har i många år arbetat på en avdelning som mest vårdar förtidigt födda barn. Det har fått som resultat att jag tycker att en riktigt "söt" bebis är en förtidigt född bebis. De flesta andra tycker kanske att den som nyfödd ser mest klen och tanig ut. Moreover, för ett par år sedan gick det en dokumentärserie som hette Sjukhuset på TV 3. Jag minns att en läkare, som skulle operera ett barn med läpp-käk-gomspalt, insiktsfullt varnade föräldrarna.
-Efter operationen kommer ni kanske i början tycka att barnet var finare innan operationen. Det är ju barnet med den kluvna läppen ni känner och älskar, sa hon.
Ta av dig dina amningsglasögon, skriver människor ibland uppfordrande i Amningsbloggens kommentatorsfält. Och visst har jag glasögon på mig. Inte för en sekund inbillar jag mig att jag, och just jag, lyckas se på världen på ett särdeles objektivt sätt. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, anstränger jag mig förvisso extra och kämpar på med tvivlarmössan en lång stund.
Subjektivitet finns överallt. Inom forskningen ställer det här till stora problem och har skapat mycket lidande. Jag har skrivit om det tidigare här på bloggen. Om t.ex. förskrivningen av östrogensubstitut till kvinnor i klimakteriet eller operationer av spädbarn utan smärtlindring. Ibland vill inte forskare överge sina "skapelser", hur ofullständiga de än är. Och forskare lyssnar inte alltid på kritik, trots att både de och omvärlden skulle ha mycket att vinna på att de gjorde det.
Det här är naturligtvis inte bra. Det är galet. Men mest galet tror jag ändå att det riskerar att bli om man tror att just man själv har en särskilt god förmåga att se på saker objektivt. När man tror att man själv inte har några glasögon. När man t.ex. resonerar på följande vis:
Ni amningsförespråkare ser bara den forskning som visar på positiva resultat, medan jag varken förespråkar det ena eller andra...
Håkan Hellström blir intervjuad i dagens UNT. Han säger att han läser recensionerna, men bara om de är bra. Förmodligen räcker det med att Håkan läser rubriken, för att han ska kunna avgöra ungefär vad som komma skall, sen läser han inte mer om recensionen verkar innehålla negativ kritik. Det är ju dumt. Tänk om någon recensent kommer med något mycket konstruktivt, som t.ex. att Håkan rimmar för mycket i sina texter? Då skulle ju Håkan fortsättningsvis kunna rimma lite mindre och hans texter kanske skulle bli ännu bättre. Men lyssnar på det negativa gör vi inte gärna. Det är allmänmänskligt; vi lyssnar gärna på dem som hejar på oss, men undviker dem som har något negativt att säga.
Jag har i många år arbetat på en avdelning som mest vårdar förtidigt födda barn. Det har fått som resultat att jag tycker att en riktigt "söt" bebis är en förtidigt född bebis. De flesta andra tycker kanske att den som nyfödd ser mest klen och tanig ut. Moreover, för ett par år sedan gick det en dokumentärserie som hette Sjukhuset på TV 3. Jag minns att en läkare, som skulle operera ett barn med läpp-käk-gomspalt, insiktsfullt varnade föräldrarna.
-Efter operationen kommer ni kanske i början tycka att barnet var finare innan operationen. Det är ju barnet med den kluvna läppen ni känner och älskar, sa hon.
Ta av dig dina amningsglasögon, skriver människor ibland uppfordrande i Amningsbloggens kommentatorsfält. Och visst har jag glasögon på mig. Inte för en sekund inbillar jag mig att jag, och just jag, lyckas se på världen på ett särdeles objektivt sätt. Ibland, eller ganska ofta faktiskt, anstränger jag mig förvisso extra och kämpar på med tvivlarmössan en lång stund.
Subjektivitet finns överallt. Inom forskningen ställer det här till stora problem och har skapat mycket lidande. Jag har skrivit om det tidigare här på bloggen. Om t.ex. förskrivningen av östrogensubstitut till kvinnor i klimakteriet eller operationer av spädbarn utan smärtlindring. Ibland vill inte forskare överge sina "skapelser", hur ofullständiga de än är. Och forskare lyssnar inte alltid på kritik, trots att både de och omvärlden skulle ha mycket att vinna på att de gjorde det.
Det här är naturligtvis inte bra. Det är galet. Men mest galet tror jag ändå att det riskerar att bli om man tror att just man själv har en särskilt god förmåga att se på saker objektivt. När man tror att man själv inte har några glasögon. När man t.ex. resonerar på följande vis:
Ni amningsförespråkare ser bara den forskning som visar på positiva resultat, medan jag varken förespråkar det ena eller andra...
söndag 7 augusti 2011
En del människor klarar sig från kritik
Eva-Lotta Funkquist
Människor med moraliska anspråk brukar få motstånd. Ofta blir stämningen hätsk. Men vissa klarar sig från kritik. Som Roy Andersson då han spelar in reklamfilm. Jag har alltid undrat varför.
Vissa moraliska företeelser klarar sig också från kritik. Jag tänker på det här med kritiken mot spädbarnsaktiviter. Hugo Lagerkrantz brukar höras i debatten. I onsdagens UNT får babyaktivitetsföräldrarna sig en släng av sleven igen. Jenny Klefblom (barnpsykolog) uttalar sig. Hon undrar om aktiviteterna handlar om att föräldrar och barn vill göra något kul ihop eller om det handlar om att man vill hålla sig sysselsatt för att slippa de känslor som kommer upp när man är ensam. Sen klämmer hon till med.
-Då ska man kanske gå i terapi i stället för babysalsa
Jag pratar ganska ofta med nyblivna mammor. Ibland känner jag deras ensamhet som en fysisk klump i min egen mage. De kan berätta om förtvivlan över morgonrockar som de aldrig kommer ur, om vinterns mörker och frustration över en baby som aldrig är nöjd. Trots att mamman gör allt i sin makt. Jag tror att en del känslor kommer upp just för att mamman är så ensam och jag tror faktiskt att babysalsa ibland kan fungera alldeles utmärkt mot känslor av ensamhet.
Människor med moraliska anspråk brukar få motstånd. Ofta blir stämningen hätsk. Men vissa klarar sig från kritik. Som Roy Andersson då han spelar in reklamfilm. Jag har alltid undrat varför.
Vissa moraliska företeelser klarar sig också från kritik. Jag tänker på det här med kritiken mot spädbarnsaktiviter. Hugo Lagerkrantz brukar höras i debatten. I onsdagens UNT får babyaktivitetsföräldrarna sig en släng av sleven igen. Jenny Klefblom (barnpsykolog) uttalar sig. Hon undrar om aktiviteterna handlar om att föräldrar och barn vill göra något kul ihop eller om det handlar om att man vill hålla sig sysselsatt för att slippa de känslor som kommer upp när man är ensam. Sen klämmer hon till med.
-Då ska man kanske gå i terapi i stället för babysalsa
Jag pratar ganska ofta med nyblivna mammor. Ibland känner jag deras ensamhet som en fysisk klump i min egen mage. De kan berätta om förtvivlan över morgonrockar som de aldrig kommer ur, om vinterns mörker och frustration över en baby som aldrig är nöjd. Trots att mamman gör allt i sin makt. Jag tror att en del känslor kommer upp just för att mamman är så ensam och jag tror faktiskt att babysalsa ibland kan fungera alldeles utmärkt mot känslor av ensamhet.
Sluta amma för att andra vill det
Av Marit Olanders
Som ammande kvinna möter man ofta oförståelse om man säger något om sin amning som inte är odelat positivt. Att man har nattammat och är trött att barnet har för litet tag ibland som gör ont, svamp eller vad som helst.
Väldigt ofta får man som reaktion tillbaka:
- Men sluta amma då!
Det finns ofta mycket liten förståelse för att man vill fortsätta amma fast det inte är en dans på rosor jämt. Vad är det förresten?
När villaägaren klagar över att gräset ständigt behöver klippas denna regniga sommar - inte säger man "Men sälj huset och flytta till lägenhet!"
När frilansaren oroar sig över att inte få uppdrag och bonden oroar sig över att skörden regnar bort - inte föreslår man direkt att hon eller han ska avveckla företaget och söka anställning?
Villaägaren och företagarna skulle antagligen bli ledsna eller förolämpade av kommentarerna. Kanske sårar det ännu mer att andra har åsikter om hur man vårdar sitt barn och kanske är man här ännu mer utsatt för andras tyckanden. Karin (fingerat namn) berättade på Mirandas Have om hur hon gav efter för trycket från sin sambo och BVC och slutade amma - trots att hon inte ville själv och trots att BVC inte egentligen hade något negativt att säga om barnets utveckling. Men pojken var över ett år och hade den senaste tidne ökat vad BVc ansåg var för lite i vikt. Längdkurvan följde han däremot.
Det är helt normalt och förväntat att ammade barn är smalare än vad som visas på BVC:s kurvor. I själva verket är det viktkurvorna som ligger lite för högt. Karin försökte visa sin sambo länkar om det, men BVC-sköterskans och sambons mammas oro blev för stark. Trots att både Karin och hennes son helst hade velat fportsätta med amningen slutade hon amma.
- Jag var inte stark nog att stå emot. Jag skäms för det, berättade Karin.
- Varför ska det mest mysiga, kärleksfullaste och finaste vara dåligt/konstigt/otäckt i andras ögon?
Som ammande kvinna möter man ofta oförståelse om man säger något om sin amning som inte är odelat positivt. Att man har nattammat och är trött att barnet har för litet tag ibland som gör ont, svamp eller vad som helst.
Väldigt ofta får man som reaktion tillbaka:
- Men sluta amma då!
Det finns ofta mycket liten förståelse för att man vill fortsätta amma fast det inte är en dans på rosor jämt. Vad är det förresten?
När villaägaren klagar över att gräset ständigt behöver klippas denna regniga sommar - inte säger man "Men sälj huset och flytta till lägenhet!"
När frilansaren oroar sig över att inte få uppdrag och bonden oroar sig över att skörden regnar bort - inte föreslår man direkt att hon eller han ska avveckla företaget och söka anställning?
Villaägaren och företagarna skulle antagligen bli ledsna eller förolämpade av kommentarerna. Kanske sårar det ännu mer att andra har åsikter om hur man vårdar sitt barn och kanske är man här ännu mer utsatt för andras tyckanden. Karin (fingerat namn) berättade på Mirandas Have om hur hon gav efter för trycket från sin sambo och BVC och slutade amma - trots att hon inte ville själv och trots att BVC inte egentligen hade något negativt att säga om barnets utveckling. Men pojken var över ett år och hade den senaste tidne ökat vad BVc ansåg var för lite i vikt. Längdkurvan följde han däremot.
Det är helt normalt och förväntat att ammade barn är smalare än vad som visas på BVC:s kurvor. I själva verket är det viktkurvorna som ligger lite för högt. Karin försökte visa sin sambo länkar om det, men BVC-sköterskans och sambons mammas oro blev för stark. Trots att både Karin och hennes son helst hade velat fportsätta med amningen slutade hon amma.
- Jag var inte stark nog att stå emot. Jag skäms för det, berättade Karin.
- Varför ska det mest mysiga, kärleksfullaste och finaste vara dåligt/konstigt/otäckt i andras ögon?
Exklusiv amning och lunginflammation
Av Eva-Lottta Funkquist
Exklusiv amning fram till sex månader och fortsatt amning under barnets första första levnadsår minskar risken för att brasilianska barn ska drabbas av lunginflammation som kräver sjukhusvård. Klicka på rubriken.
Exklusiv amning fram till sex månader och fortsatt amning under barnets första första levnadsår minskar risken för att brasilianska barn ska drabbas av lunginflammation som kräver sjukhusvård. Klicka på rubriken.
WHO:s amningsrekommendation och Sverige
Av Eva-Lotta Funkquist
I en debattartikel i senaste Läkartidningen konstaterar två författare att WHO:s rekommendation om amning är oetisk och bör skrivas om och endast riktas till fattiga länder.
Det känns ju som om vi har diskuterat det här några gånger, så nu tycker ni kanske att jag är tjatig. WHO:s rekommendation bygger på evidens och amning enligt rekommendationen har vetenskapligt fastställda hälsofördelar för både mamma och barn. Det här gäller över hela världen, även om vissa hälsovinster är mycket större i fattiga länder. Sverige har anpassat sin rekommendation och här ska vårdkedjan rekommendera exklusiv amning i sex månader och sedan delvis tills barnet är ett år eller äldre, i stället för WHO:s två år eller äldre.
Sverige har alltså redan skrivit om WHO:s rekommendation.
Alla kvinnor vill inte amma. En del kan inte amma. En del barn kan inte amma. En del kvinnor vill förtvivlat gärna amma, men har stött på stora problem. Då ska hela vårdkedjan ta individuell hänsyn. Väldigt mycket hänsyn. Ingen får insinuera att den som inte ammar är en sämre mamma. Naturligtvis inte. Ingen får heller insinuera att den som ammar en tvååring eller att den som vill få en mycket krånglig amning att fungera är en sämre mamma. Ibland händer det ändå. Det är oetiskt och då det händer tycker jag att det ska kritiseras. Jag brukar uppmana föräldrar som berättar om kränkningar att skriva ett brev till vårdchefen. På så sätt kan mindre lämpligt bemötande uppmärksammas och diskuteras på arbetsplatsen och förhoppningsvis leda till ett mer professionellt förhållningssätt. Det är min erfarenhet att den personal som är bra på professionellt förhållningssätt kan möta både den som inte vill amma och den som förtvivlat gärna vill amma på ett respektfullt och stöttande sätt.
Men professionellt förhållningssätt är något helt annat än WHO:s rekommendation. Att vårdpersonal uppträder olämpligt gör inte en hälsorekommendation oetisk. Hälsorekommendationer, som t.ex WHO:s amningsrekommendation, finns för att informera om evidens för hälsosamt beteende, men också för att lära personal hur man stöttar amning.
Vissa människor följer många hälsorekommendationer, andra knappast någon. Det gör dem inte på något sätt till bättre eller sämre människor. Men för den sakens skull utgör dålig följsamhet av hälsorekommendationer inget vettigt skäl till att ändra dem. Därför tycker jag att Sverige ska ändra tillbaka sin amningsrekommendation till WHO:s ursprungsversion.
I en debattartikel i senaste Läkartidningen konstaterar två författare att WHO:s rekommendation om amning är oetisk och bör skrivas om och endast riktas till fattiga länder.
Det känns ju som om vi har diskuterat det här några gånger, så nu tycker ni kanske att jag är tjatig. WHO:s rekommendation bygger på evidens och amning enligt rekommendationen har vetenskapligt fastställda hälsofördelar för både mamma och barn. Det här gäller över hela världen, även om vissa hälsovinster är mycket större i fattiga länder. Sverige har anpassat sin rekommendation och här ska vårdkedjan rekommendera exklusiv amning i sex månader och sedan delvis tills barnet är ett år eller äldre, i stället för WHO:s två år eller äldre.
Sverige har alltså redan skrivit om WHO:s rekommendation.
Alla kvinnor vill inte amma. En del kan inte amma. En del barn kan inte amma. En del kvinnor vill förtvivlat gärna amma, men har stött på stora problem. Då ska hela vårdkedjan ta individuell hänsyn. Väldigt mycket hänsyn. Ingen får insinuera att den som inte ammar är en sämre mamma. Naturligtvis inte. Ingen får heller insinuera att den som ammar en tvååring eller att den som vill få en mycket krånglig amning att fungera är en sämre mamma. Ibland händer det ändå. Det är oetiskt och då det händer tycker jag att det ska kritiseras. Jag brukar uppmana föräldrar som berättar om kränkningar att skriva ett brev till vårdchefen. På så sätt kan mindre lämpligt bemötande uppmärksammas och diskuteras på arbetsplatsen och förhoppningsvis leda till ett mer professionellt förhållningssätt. Det är min erfarenhet att den personal som är bra på professionellt förhållningssätt kan möta både den som inte vill amma och den som förtvivlat gärna vill amma på ett respektfullt och stöttande sätt.
Men professionellt förhållningssätt är något helt annat än WHO:s rekommendation. Att vårdpersonal uppträder olämpligt gör inte en hälsorekommendation oetisk. Hälsorekommendationer, som t.ex WHO:s amningsrekommendation, finns för att informera om evidens för hälsosamt beteende, men också för att lära personal hur man stöttar amning.
Vissa människor följer många hälsorekommendationer, andra knappast någon. Det gör dem inte på något sätt till bättre eller sämre människor. Men för den sakens skull utgör dålig följsamhet av hälsorekommendationer inget vettigt skäl till att ändra dem. Därför tycker jag att Sverige ska ändra tillbaka sin amningsrekommendation till WHO:s ursprungsversion.
fredag 5 augusti 2011
Om att avstå amningen
Av Eva-Lotta Funkquist
Jag födde mitt första barn 1991. Att min man och jag skulle dela jämställt på föräldraskapet var självklart. På väg hem från BB sa jag åt honom att stanna till vid Fältöversten. Jag gick rörligt och raskt in och och köpte ett trepack nappar och en nappflaska. I jämställdhetspaketet ingick det i min värld att pappan skulle mata med nappflaska. Jag pumpade och han matade, men bebisen var ytterst motspänstig.
Jag är bekväm av mig; det blev just inte så mycket mer av det där projektet. Och min man är av en pragmatisk natur; han hittade andra vägar till ett jämställt föräldraskap.
Amning är en skör process. Tiden har lärt mig hur flaskmatning kan ställa till det för den som vill amma. Åtminstone varje vecka svarar jag på frågor från någon mamma som vill komma tillbaka till amning tillsammans med en motspänstig bebis som bara vill suga på flaskan.
Marit ställde en fråga: Kan det vara så att idén om att pappan ska mata är en idé om kvalitétstid? I senaste Amningsnytt intervjuas Zanyar Adami och han säger att amningen gjorde det svårare att vara jämställd och om hur avgörande det var när han fick börja mata barnet med flaska. Då blev han plötsligt helt trygg i sitt umgänge med barnet. Själva flaskmatningen ses som en fördel i umgänget med barnet. Flaskmatningen leder till ett umgänge med en speciell kvalité.
Kvinnor som just har fött barn sägs ofta vara extra lyhörda inför omgivningen. Egentligen sägs väl kvinnor i gemen vara lyhörda inför omgivningen, att vi uppfostras till det. Jag tror att det oftast inte behövs ett uttalat krav från pappan (eller samhället) för att många nyblivna mammor ska avstå från vissa saker eller anpassa sig till vad pappan (eller samhället) kan tänkas vilja.
Hur det lilla barnets bör tas om hand och matas blev politik runt 1900. Då fördes idén om 4-timmars-amningsschemat ut samtidigt som kvinnorna förpassades till hemmet. Till det här anpassade sig kvinnor, utan något vidare värst motstånd, trots att de flesta av idéerna så här i efterhand framstår som helt bisarra. Människor anpassar sig till strömningar i samhället. Små bebisar gör det inte alltid. Ofta visar det sig i efterhand att det fanns många skäl till att vara motspänstig.
Jag födde mitt första barn 1991. Att min man och jag skulle dela jämställt på föräldraskapet var självklart. På väg hem från BB sa jag åt honom att stanna till vid Fältöversten. Jag gick rörligt och raskt in och och köpte ett trepack nappar och en nappflaska. I jämställdhetspaketet ingick det i min värld att pappan skulle mata med nappflaska. Jag pumpade och han matade, men bebisen var ytterst motspänstig.
Jag är bekväm av mig; det blev just inte så mycket mer av det där projektet. Och min man är av en pragmatisk natur; han hittade andra vägar till ett jämställt föräldraskap.
Amning är en skör process. Tiden har lärt mig hur flaskmatning kan ställa till det för den som vill amma. Åtminstone varje vecka svarar jag på frågor från någon mamma som vill komma tillbaka till amning tillsammans med en motspänstig bebis som bara vill suga på flaskan.
Marit ställde en fråga: Kan det vara så att idén om att pappan ska mata är en idé om kvalitétstid? I senaste Amningsnytt intervjuas Zanyar Adami och han säger att amningen gjorde det svårare att vara jämställd och om hur avgörande det var när han fick börja mata barnet med flaska. Då blev han plötsligt helt trygg i sitt umgänge med barnet. Själva flaskmatningen ses som en fördel i umgänget med barnet. Flaskmatningen leder till ett umgänge med en speciell kvalité.
Kvinnor som just har fött barn sägs ofta vara extra lyhörda inför omgivningen. Egentligen sägs väl kvinnor i gemen vara lyhörda inför omgivningen, att vi uppfostras till det. Jag tror att det oftast inte behövs ett uttalat krav från pappan (eller samhället) för att många nyblivna mammor ska avstå från vissa saker eller anpassa sig till vad pappan (eller samhället) kan tänkas vilja.
Hur det lilla barnets bör tas om hand och matas blev politik runt 1900. Då fördes idén om 4-timmars-amningsschemat ut samtidigt som kvinnorna förpassades till hemmet. Till det här anpassade sig kvinnor, utan något vidare värst motstånd, trots att de flesta av idéerna så här i efterhand framstår som helt bisarra. Människor anpassar sig till strömningar i samhället. Små bebisar gör det inte alltid. Ofta visar det sig i efterhand att det fanns många skäl till att vara motspänstig.
Att bonda med sin bebis utan nappflaska
Av Marit Olanders
Ett vanligt argument för flaskmatning är att pappan också kan mata och stärka sin bindning till barnet. En del menar att det är så viktigt, och amningen så oviktig, att mamman BÖR avstå från att amma. Men det finns många sätt att knyta band till sitt spädbarn även om man inte ammar, eller flaskmatar. Lactation narration visar en kul bildserie på 20 olika sätt som pappor kan bonda med sina spädbarn utan att flaskmata.
Nu vande de visserligen sitt barn vid nappflaska i alla fall, men det var för att kvinnan skulle börja jobba. Pappan berättar att han såg flaskmatningen som en uppgift i hushållet, snarare än en relation. Bindnignen kom vid andra tillfällen, som när han höll bebisen mot sin bröstkorg, på sina uppdragna knän, när de såg varandra i ögonen, när de gungade gungstol, när de pratade, dansade, läste eller gick ut tillsammans.
Tjugo foton säger inte så väldigt mycket om vardagslivet i en familj, men man får ändå intrycket av att pappan på bilderna är en engagerad, närvarande pappa som umgås mycket med sin bebis, och på så sätt lägger grunden för en livslång, nära relation.
Nu har jag en fråga till er. Är kanske idén om att pappan måste flaskmata en följd av idén om kvalitetstid? Att han inte har så mycket tid att vara med sitt barn och då måste det vara hög kvalitet på den lilla tiden han kan ge - och att han då pockar på eller kräver att mamman ska avstå amningen? Alternativt att mamman avstår amningen för att han åtminstone ska tillbringa DEN tiden tillsammans med sitt barn?
Ett vanligt argument för flaskmatning är att pappan också kan mata och stärka sin bindning till barnet. En del menar att det är så viktigt, och amningen så oviktig, att mamman BÖR avstå från att amma. Men det finns många sätt att knyta band till sitt spädbarn även om man inte ammar, eller flaskmatar. Lactation narration visar en kul bildserie på 20 olika sätt som pappor kan bonda med sina spädbarn utan att flaskmata.
Nu vande de visserligen sitt barn vid nappflaska i alla fall, men det var för att kvinnan skulle börja jobba. Pappan berättar att han såg flaskmatningen som en uppgift i hushållet, snarare än en relation. Bindnignen kom vid andra tillfällen, som när han höll bebisen mot sin bröstkorg, på sina uppdragna knän, när de såg varandra i ögonen, när de gungade gungstol, när de pratade, dansade, läste eller gick ut tillsammans.
Tjugo foton säger inte så väldigt mycket om vardagslivet i en familj, men man får ändå intrycket av att pappan på bilderna är en engagerad, närvarande pappa som umgås mycket med sin bebis, och på så sätt lägger grunden för en livslång, nära relation.
Nu har jag en fråga till er. Är kanske idén om att pappan måste flaskmata en följd av idén om kvalitetstid? Att han inte har så mycket tid att vara med sitt barn och då måste det vara hög kvalitet på den lilla tiden han kan ge - och att han då pockar på eller kräver att mamman ska avstå amningen? Alternativt att mamman avstår amningen för att han åtminstone ska tillbringa DEN tiden tillsammans med sitt barn?
tisdag 2 augusti 2011
Amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd
Av Eva-Lotta Funkquist
Motstridiga resultat har redovisats huruvida amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Den här studien är en så kallad metaanalys, d.v.s. en sammanställning av fosrskning om plötslig spädbarsdöd. Se Guide till evidensens hierarki (1). Forskarna drar slutsatsen att amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Skyddet var starkast om barnet ammades exklusivt.
Motstridiga resultat har redovisats huruvida amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Den här studien är en så kallad metaanalys, d.v.s. en sammanställning av fosrskning om plötslig spädbarsdöd. Se Guide till evidensens hierarki (1). Forskarna drar slutsatsen att amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Skyddet var starkast om barnet ammades exklusivt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)