söndag 23 oktober 2011

Det underordnade barnet och den underordnade kvinnan

Av Eva-Lotta Funkquist

Dagens DN Söndag har ett reportage om Linda Västrik. Hon ägnade många år åt en dokumentär om sin ovillige far. Filmen heter "Pappa och jag" och har fått flera priser. Lindas budskap är att kvinnan är underordnad mannen, att män inte sköter sitt föräldraskap och att detta har skapat det största såret i vår värld. Överallt i världen, menar Linda, upplever fäder att de har massor av rättigheter, men inga skyldigheter. 

Efter premiären blev Linda förföljd och mordhotad. Filmen provocerade något oerhört.

FN försöker, med hjälp av barnkonventionen, att komma till rätta med att barn far illa i vår värld. Det slås bland annat fast att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. De stater som skrivit under konventionen åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar.

Men, vad är barnets bästa? Och, angående föräldrar gentemot barn, vad är en rättighet och vad är en skyldighet? Hur ska myndigheter och institutioner tänka då de möter nyblivna föräldrar? Här finns det utrymme för etiska tolkningar.

Angående amning, föräldrarättigheter och barnets bästa så tolkar jag det så här (observera att detta är min högst personliga etiska tolkning, ni kan så klart ha helt andra): Barn har rätt till att deras mamma och mammans partner får saklig amningsinformation och amningsstöd. Den mamma som vill amma, men stöter på problem, har rätt att få det stöd som behövs för att hon ska kunna amma. Allt stöd är frivilligt och kvinnor har ingen skyldighet att amma. Den kvinna som inte vill ha amningsstöd eller amningsinformation ska inte ges det och hon och hennes partner har rätt till saklig information om flaskuppfödning. Mammans partner har skyldighet att stötta mamman i vilket beslut hon än fattar kring barnets uppfödning, samt skyldighet att hjälpa mamman att efterleva sitt beslut. Partnern har ingen rättighet att välja om barnet ska ammas eller inte (en något förtydligad sista mening).

20 kommentarer:

Anna E sa...

Jag tycker det du skriver låter vettigt. Sista meningen tycker jag är viktig, "Partnern har ingen rättighet att välja hur barnet ska matas". Jag hoppas verkligen att de allra flesta ser det som självklart att det är mamman som väljer om hon ska amma eller inte. Och jag hoppas att jag har fel när jag upplever att papporna börjar "ta plats" när det gäller matningen. Det pratas så mycket om fördelarna med att pappan matar med flaska. Fördelar för mamman som inte blir så låst och bunden (och vi som inte tycker det är så farligt att under några månader bli "låsta och bundna" till något så mysigt som att amma våra älskade små bebisar ses som lätt tragiska och ojämställda typer med trista liv). Men framför allt fördelar för pappan som får vara "delaktig förälder redan från början". Och jag upplever att det ses som positivt att papporna tar plats här och gärna ser att det matas med flaska från start - engagerade pappor som vill vara fullvärdiga föräldrar från dag 1. Jag tycker detta är SÅ knäppt. Bröstmjölk har hälsomässiga fördelar för barnet. Hur i hela fridens dar kan man rättfärdiga att barnet undanhålls sin naturliga föda för att uppfylla pappans önskemål om att kunna mata??? Däremot är det en helt annan grej tycker jag om mamman inte vill (hel)amma, och följden då blir att pappan kan mata med flaska. Då är det mammans val som ska respekteras till 100%.

Flaskpappa sa...

Anna E: Jag är nyfiken på om du tycker att det är flaskmatningen i sig som är "problemet", eller ersättningen? Eftersom flaskmatning kan ske med antingen bröstmjölk eller ersättning, eller både och.

Som flaskmatande pappa till en liten bebis vill jag också lägga till att jag blir oroad av alla dessa skriverier här om pappor som kör över mammorna och inte låter dem amma som de vill. Vill gärna se lite bevis på att detta verkligen håller på att öka, vilket flera nu har skrivit här på Amningsbloggen! Jag kan inte ta det som annat än skräckvisioner annars. Det är en VÄLDIGT allvarlig sak att hävda, och som pappa känner jag mig väldigt illa berörd.

Marit Olanders sa...

Flaskpappa: http://amningsbloggen.blogspot.com/2011/09/mer-amningsinformation-till-papporna.html

Anonym sa...

Jag håller inte alls med dig Eva-Lotta, om att partnern inte skall ha någon rättighet att välja hur barnet skall matas. Det är ju jätteviktigt att informationen om amning skall vara saklig och ges till både mamman och partnern, samt att man skall få den hjälp man behöver , men alla beslut som tas om ett barn bör ju tas gemensamt i samförstånd mellan föräldrarna. Jag tycker det känns heltokigt om jag (som mamma) på just detta område hade någonslags ensam beslutanderätt!

Lotta

Emma - mamma till Lovisa sa...

Jag håller med Lotta om att den sista meningen känns konstig.

I vår familj var vi helt överens om att amma, men oavsett om det gäller hur vårt barn ska matas eller vilken skola hon ska gå i så är det ju vårt gemensamma barn och vårt gemensamma beslut.

Hade jag varit stark motståndare till amning hade det varit svårt för min man att tvinga mig, min motvilja hade troligen försvårat amningen och tagit bort många av dess fördelar. Men det hade ändå varit ett ämne för diskussion där bådas åsikter räknas lika mycket!

Knyttets mamma sa...

Jag tycker faktiskt att mamman ska ha mer att säga till om än pappan. Det är hennes kropp och ingen ska tvinga henne att amma, och det är hennes kropp som löper ökad risk för en mängd sjukdomar om hon inte ammar och därför hennes rätt att få möjlighet att amma om hon vill.
Däremot kan ju den andra föräldern föreslå att få till exempel koppmata, med ersättning och /eller utpumpad bröstmjölk. Det finns ingen direkt anledning att störa amningen med sin delaktighet.

Anonym sa...

Jag tycker att de två sista meningarna är bland de mest korkade och konservativa jag läst i ämnet. Om ett barn har två föräldrar är det naturligtvis bägges beslut och bägges ansvar hur barnet matas. Visst har vi gått vidare sedan 50-talet?

Jag förstår verkligen inte hur du tänker.

Anonym sa...

Lite OT detta: Min sambo gillade inte att jag valde att amma längre än 1 år. Ammade vårt barn i flera år. Jag tycker inte att han hade rätt att lägga sig i en fungerande amning för att han tycker det var "äckligt".
Min kompis man tvingade henne att sluta amma deras barn när de var 2 år.

Knyttets mamma sa...

"Jag tycker att de två sista meningarna är bland de mest korkade och konservativa jag läst i ämnet. Om ett barn har två föräldrar är det naturligtvis bägges beslut och bägges ansvar hur barnet matas. Visst har vi gått vidare sedan 50-talet?"

Just maten tycker jag att båda föräldrarna ska ha lika mycket att säga till om i. Amningen är ju som de flesta vet mer än mat, även om många konservativa fortfarande inbillar sig att det bara handlar om näring.

Madelene sa...

Intressant inlägg om amning och barns hälsa, och tandhälsa idag i Knattetimmen i P4 Radio Stockholm av Louise Hallin. Amningshjälpen nämndes återigen som oslagbar!
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3888&grupp=14477

Amningshjälpen sa...

Jag kände mig nödsagad att förtydliga den sista meningen ifall att någon, som tyckte det var det mest korkade de hade läst i ämnet, bara hade missuppfattat den. Dessutom undrar jag, hur ska man annars tänka? Visst blir det tillspetsat, men som vi alla vet, livet är ibland tillspetsat (omgivningen vill ibland bestämma över kvinnors kroppar). Och min etiska tolkning är att bara mamman har har rättighet att utnyttja sitt veto i denna fråga.
Hälsar Eva-Lotta

Anonym sa...

Flaskpappa, det är ersättningen jag ser som problemet eftersom både barnet och mamman går miste om hälsofördelar när det inte produceras och äts bröstmjölk. Att man pumpar ur och pappan ger det på flaska ibland kan ju vara en jättebra och praktisk lösning, vi har gjort så, men i så fall ska det ske när amningen är ordentligt etablerad (risken att barnet sen ratar bröstet kommer man väl dock aldrig helt ifrån). Det blir fel när man ska börja pumpa eller delamma redan från start bara för att pappan ska få mata. Jag har ingen statistik på att detta blir vanligare, men jag har hört och deltagit i flera diskussioner där dessa frågeställningar kommer upp. "Fördelarna" med att pappan matar tas upp lite varstans i samhället. Till exempel var det några artiklar i Läkartidningen nyligen där detta lyftes fram både i artiklar och läsarkommentarer. Det är väl inte så att papporna slår näven i bordet och kräver nolltolerans mot amning men med tanke på ovanstående tror jag att detta är en diskussion som kommer upp hos blivande föräldrar på att annat sätt än förr, och att mamman vill ge pappan denna möjlighet som det talas så vackert om.

/Anna

Anonym sa...

Jag tycker det är självklart att om man är två föräldrar har båda lika mycket att säga till om när det gäller allt som rör barnet, inklusive det mesta som har med mat att göra UTOM just amning. För amning berör kvinnans kropp, och därför blir det speciellt. Därför tycker jag att kvinnan har sista ordet just där. Jag har väldigt svårt att se att en pappa skulle kunna varken tvinga en mamma att amma, eller att hindra henne från att amma. Om mamman inte vill amma, men pappan vill att barnet ska få de fördelar amning ger kan man ju tycka att det är en god sak, att han vill barnets bästa, men jag tycker inte han kan tvinga mamman till amning ändå, det är som sagt var hennes kropp och den bestämmer hon över. Men förhoppningsvis kommer man inte i sådana konfliktsituationer utan man resonerar sig fram till något som känns bra för hela familjen.

/Anna

Anonym sa...

Himla Tjat om att man ska pumpa så pappa kan mata. Det kan ju störa amningen att även flaskmata, oavsett innehåll i flaskan. Varför kan inte papporna ge sig tills bebisarna äter riktig mat, det gör ju alla förr eller senare. Amningen har vi skapatmed av naturen och känns det bra för mamma och bebis ställ då för guds skull inte till det i nån strävan efter falsk jämnställdhet.

Margareta sa...

Jag tycker också att kvinnan ska bestämma om hon ska amma eller inte. Det är kvinnans kropp och dessutom är amning ett samspel mellan kvinna och barn och jag tror att det kan vara svårt för en nybliven pappa att förstå det om han inte är väldigt intresserad och sätter sig in i kvinnans känslor. Och nej jag vill inte tillbaka till 50-talet...

Min personliga erfarenhet är att det inte alls är så lätt att pumpa ut. Mina två barn har ammat mycket olika från dag till dag vilket gör att mjölkbildningen varit väldigt olika från dag till dag. Sen är det lätt att säga innan att jag ska pumpa ut men när man väl har bebis i famnen ville jag hellre amma. Det är så känsligt med amning och det är så viktig att bli respekterad.

Sen är ju kvinnan underordnad mannen i vårt samhälle och så länge det är så tycker jag att vi ska värna om kvinnans självbestämmande rätt om amning.

Anonym sa...

Är detta repotaget du skriver om?
http://www.dn.se/livsstil/reportage/hon-hittade-hem-hos-pygmeerna

Marit Olanders sa...

Ni som har kommenterat i början av tråden - tycker ni verkligne att mannen/partnern ska ha bestämmanderätt över kvinnans kropp - i detta fall amning eller ej? Se även kommentarerna under inlägget "Kloka ord från Sagogrynet" här nedanför.

Anonym sa...

Hej, jag har svarat i början av tråden.

Marit: Nej mannen/partnern skall naturligtvis inte ha bestämmanderätt över mammans kropp (eller vice versa)!
Och jag menar inte att som några andra skriver att mannen/partnern skall tvinga mamman att amma.

Jag menar att man skall komma överens om amningen inom familjen, liksom om samsovning, uppfostran etc. Jag tror och hoppas att de flesta par kan komma fram till en lösning som fungerar för dem. Med ömsesidig respekt kommer man långt!

Min man har visserligen stöttat mig vad gäller amningen i början men hade säkerligen inte själv valt att jag skulle amma i mer än 2,5 år. Att jag skulle sluta amma tidigare har faktiskt varit på tapeten men efter att diskuterat de olika argumenten (hans om att sluta tidigare och mina om att fortsätta ett tag till) så har han lyssnat på mig.
Även vad gäller samsovning (som han i början var emot) har han lyssnat på mig. Jag vill tro att det beror på att jag haft bäst argument och att vi kan diskutera öppet med varandra. Men det sticker i ögonen på mig om jag skulle hävda att vad gäller just amning så har jag ensamrätt att bestämma över VÅRT barn!
Däremot kan jag ju naturligtvis bestämma över min kropp och om jag inte hade velat amma så hade min mans argument behöva övertala mig om motsatsen!

Anonym sa...

Inägget ovan var från mig (anonym) som skrivit under med Lotta

Amningshjälpen sa...

Lotta! Men par kommer inte alltid överens. En uppgift jag hört några gånger anekdotiskt, jag ska försöka kolla detta, är att män som misshandlar sina kvinnor ibland förbjuder dem att amma. De upplever just amningen som ett hot som de vill kontrollera. Andra kvinnor redovisar att de var fredade under just amning. Någon kvinna eller man som känner igen sig?
Hälsar Eva-Lotta