Det där med en övre åldersgräns för amning ...

Av Marit Olanders

En kommentator skrev en fråga under ett annat inlägg:

Jag skulle vilja fråga Amningshjälpen apropå [NNs] kommentar ovan, där hon skrev att "amning av vuxna inte ingår i våra kulturella ramar" om de någonsin hört talas om NÅGON kultur där vuxenamning varit norm, eller ens vanligt förekommande? Förlorar helt enkelt inte människorna förmågan att dia från bröstet då de tappar mjölktänderna och käkarna utvecklas ? Är det inte i stort sett omöjligt redan för ett barn i tidiga tonåren att ensam upprätthålla mjölkproduktionen hos sin mor? Eller har jag fel? Att en vuxen, som då helt enkelt inte har förmågan att dia möjligtvis kan lyckas suga ut några droppar ur ett sprängfyllt bröst tillhörande en mamma som ammar barn kanske kan gå någon gång, men att amma i ordets rätta bemärkelse?

Först och främst vill jag påpeka att jag bara representerar mig själv, inte Amningshjälpen som helhet. Att jag skriver om saker betyder inte att jag tycker det är något läsarna ska göra heller. Men många funderar tydligen funderar på detta om amning bara är för bebisar.

Sedan behöver frågan om definitioner redas ut. Vad är "amma i ordets rätta bemärkelse"? Är det ett visst antal gånger per dygn? Eller går det an att amma mindre än en gång per dygn, kankse så lite som en gång i veckan eller ännu mindre, som många större barn gör i slutet av amningsperioden? Är det att amma att ha ett amningsuppehåll på flera månader, men så komma tillbaka till bröstet för en period när man behöver lite extra trygghet? Och vidare, måste det komma mjölk när man ammar, eller räknas torramning?

Munhålans proportioner ändras efter hand som man växer. Exempelvis ligger mjuka gommen mycket längre bak i munnen på spädbarn än på vuxna. Ammande barn har bokstavligt talat munnen full med bröst, då bröstvårtans tipp ligger vid övergången mellan hårda och mjuka gommen.

Jag känner till uppfattningen att man förlorar förmågan att amma när man tappar mjölktänderna och får de permanenta tänderna, men det verkar inte vara något definitivt. Det finns uppgifter från olika kulturer om tioåringar som ammas, Inte alla, men några. Här finns en text om amning i Mongoliet. Det man lägger märke till i texten är dels den massiva uppmuntran som ammande mammor (kanske särskilt från Väst?) får och dels att den västerländska definitionen av "avvänjning" blir meningslös i Mongoliet. Barn kan komma tillbaka till bröstet långt efter avvänjningen. vuxna gillar ofta smaken på bröstmjölk. Bröstmjölk används som universalmedel till gamla, som behandling av ögoninfektion och för att göra ögonvitan vitare och iris brunare.

Det verkar också som att mjölkbildningen blir mindre känslig när man har ammat ett längre tag. Det finns kvinnor i Sverige som ammar barn som har växelvis boende. På något sätt ställer brösten in sig poå amning varannan vecka, eller lite amning några gånger i månaden innan sista amnignen har varit utan att man märkte det. Många droppar mjölk kommer det antagligen inte, men några. man kan ju ha lite mjölk kvar i brösten flera månader efter att man senast ammat.

Fenomenet relaktation är också nedstystat i vår del av världen. Relaktation betyder att en kvinna som tisigare ammat återupptar amning, utan att ha fött. Exempelvis kan en mormor börja amma sitt barnbarn medan mamman är på jobbet.

Det finns romerska berättelser om kvinnor som hgar ammat sina föräldrar. En kvinna, vars pappa sattes i fängelse där han förväntades svälta ihjäl, i smyg ammade sin pappa (!). Pappan överlevde och släpptes senare på grund av Peros stora kärlek till honom.

Har det verkligen hänt? Vem vet? På något sätt har någon fått uppslaget till berättelsen och den har förts vidare ända till vår tid. Och på romartiden tycks det ha varit en berättelse inom det möjligas ram, vilket det knappast har varit i västvärlden de senaste decennierna. För har någon t ex sett en film där hjältinnan ammar fången mellan gallerspjälorna? Det kanske är på gång?

Det finns personliga berättelser om amning i sexrelationer i boken Fresh Milk - the Secret Life of Breasts av Fiona Giles. Kvinnor som berättar att deras män ammar på dem. Är det på riktigt? Kanske.

Vill man läsa något om ytterligheterna om amning, det svartaste, det sorgligaste, det lyckligaste och det mest drastiska, då är det Fresh Milk man ska läsa. Men boken förmedlar också, och kanske framförallt, en syn på amning - och bröst - som omfattar mycket mer än den svenska svart-vita amningsnormen. Livet är ju fullt av gråzoner.