Amning mot alla odds

Här kommer en läsarberättelse om amning:

När jag var ung fick jag tidigt väldigt stora bröst led mycket över detta och fick beviljat bröstförminskning vid tidig ålder. Så redan när jag var 16år gjorde jag min första operation. Då sa man till mig många gånger att genom att göra detta kommer jag förlora min förmåga att amma. När man är 16år och gråter massa för sina bröst skiter man fullständigt i amning. Då viste jag inte om min resa för att få amma, utan var nöjd med att opereras. När jag var 19 år gjorde man en andra operation pga av den första misslyckades med det är en helt annan historia.


10år efter första operationen blev jag gravid med min första flicka. Jag ställde in mig hela graviditeten på att jag inte skulle amma. Köpte flaskor och laddade upp med ersättning. Dotterns pappa sa inte så mycket och sa att det blir bra det här. Förberedde mig så mycket jag kunde. Skrev i förlossning önskan att jag vill amma men måste ha mycket hjälp.

Så kom den stora dagen och Hedda föddes. Tyvärr med komplikationer som avslutning med tångförlossning och sfinter av 4 och 5 graden, vilket innebar 1 timmes jobb med att sy ihop mig på operation. Detta gjorde att jag och Hedda fick vara från varandra och fick ingen bra början. Hon hann inte suga innan hon blev trött och bara ville sova. När man kom ner till mig med henne var hon trött och personalen stressad. Jag gav upp och försökte njuta av mitt barn.

Första natten bad jag om hjälp hon ville ju äta hela tiden. Jag sa hon får väl inget, hon är inte mätt snälla ge mig något, snälla hjälp mig. Dom sa bara amma amma amma.

Dagen efter satt vi hela dagen och ammade och väntade på att få åka hem. De stack in huvudet någon gång mellan varven och frågade har hon ammat. Ja visst sa jag. För det var ju sant hon hade ju sugit. Men inte fick jag veta det som senare skulle bli mitt fall. Ingen stannade och pratade om amning och amningens första dygn kan te sig.

Till slut fick vi åka hem. Väl hemma ammade jag som den första dagen. Men så kom natten nummer 2. Natten som jag kallar svältnatten. Dvs denna natten där barnet suger hela tiden är konstant hungrigt mjölken har inte runnit till och barnet ska vara sugvilligt. Denna natten bröt jag ihop och trodde att nej mitt barn svälter och gav ersättning. Sen rann det liksom bara på jag la ner amningen och gav ersättning.

Sen på dag 4 sa det kabom. Mjölken rann till och oj vad är det här. Försökte få Hedda att äta men ja hon hade ju blivit lat och bekväm. Dåvarande svärmor var där och tog Hedda hela tiden, dvs varje sekund som hon var fri hade hon henne. Hon tyckte att hon kunde passa Hedda när jag gjorde annat. Som nybliven mamma osäker och så gjorde jag inte mycket utan lät mjölken försvinna och jag gav upp, beslutade att inte amma.

Ett beslut som jag alltid kom att ångra och ett beslut jag aldrig kunde förlika mig med.

Denna kompletta avundsjuka att se folk amma hela tiden gjorde att jag alltid mådde dåligt av mitt beslut.

När Hedda var 6 månader tog jag reda på att man kan återuppta amning. Det var då i samma veva jag hittade till hemsidorna Sjalbarn och Amningshjälpen. Jag hittade en tjej som ville sälja en Medela tillmatningsset, fick hem det, läste på och testade. Vi kämpade några veckor men jag gav upp till slut. Hon lyckades inte och vi fick ingen ro att klara det.

Kort där efter blev jag gravid med sonen. Nu kände jag att jag fick chansen att lyckas. Jag köpte amningssaker, böcker och allt för att lyckas. Ställde in mig till hundra 100% på att nu minsann ska det lyckas. Hade doula på förlossningen och den blev superlyckad. Hugo föddes helt utan komplikationer.

Hugo var en mycket sugvilligt och bra litet barn. Vi åkte hem och jag ammade som en galning. Väl hemma igen så var ju dåvarande svärmor på plats, hon var där och passade Hedda ju. Hon ville hjälpa till men vi är inte riktigt överens om vad hjälpa till är. Hon låg på soffan med Hugo och jag fick laga mat. Mjölken rann till på andra eller tredje dagen så mjölk fanns. Jag ammade när jag kunde liksom.

3-4 dagar senare var Hugo gul men man sa inte att det var någon fara och tog inga mått på honom. Hugo sov då 6 timmar i sträck och ammade snabbt och kort innan han somnade. Jag tänkte wow vilken supermjölk ja har. Man skrev ut mig från BB hemma och jag skrevs över till BVC. Min mamma kom upp och avlastade mig med dottern och hemmet.

Dags för första BVC besöket och det visade sig att Hugo gått ner i vikt. Dippade från normalkurvan till -2 kurvan. Bröt ihop totalt men fick uppmaningen att gå hem och intensiv amma. Sagt och gjort det gjorde jag. Mamma tog hand om dottern och jag ammade.

Detta gjorde att sonen började sakta öka. Tyvärr satte detta stora spår i mig och jag var konstant stressad. Den enda som peppade mig var min mor. Dåvarande sambon peppade inte mig utan menade att äsch blir väll bra med ersättning med. Dottern var då 1.5 år och blev mycket mamma avundsjuk när jag satt och ammade. Jag alternerade amning och flaska vissa veckor ammade jag helt men sonen gick inte upp mer än ca 100g per vecka.

Jag jämförde mycket med Hedda som alltid var ett nöjt barn. Hugo ville ligga vid bröstet hela tiden och ville bli buren konstant. Vägrade sova eller ligga i vagnen. På bvc var man mycket för att ge honom lite tillägg han går ju inte upp så bra osv. Det slutade med att stressen och sönderamningen gjorde att jag fick massa sår på brösten som gjorde horribelt ont och jag fick ta syntocinon spray.

När han var ungefär 5 veckor gav jag upp. Lät han suga samtidigt som jag värmde flaskan. Han ville inte suga men något hände och tuttarna började rinna. Men han vägrade. Så vid 6 veckor slutade jag amma helt. Åter igen ett beslut jag aldrig kunde förlika mig med.

Jag försökte mycket få honom att amma igen. Masserade och ville aldrig låta min mjölk ta slut. Det slutade dock med att jag och sonen blev inlagda på Neo för total utmattning och jag bröt ihop. Efter det försökte jag hitta tillbaka till mig och min son. Detta var dock inte lätt med lite depression, två små täta barn och ett renoveringsobjekt. Dessutom en man och pappa till barnen som bara tänkte på sig och pluggade konstant.

Så här efteråt är jag lessen och arg på BVC som inte stöttade mig och inte berättade för mig att amning första tiden är en heltidssyssla. Det enda jag visste och hade sett och lärt mig var att jag skulle amma med ca 3 timmars mellanrum 5-10 min på ett bröst i taget.

Ingen berättade att jag kunde och behövde amma en gång i halvtimmen och sitta i 45 min ca. Det var ingen som berättade hur viktigt det var att äta och dricka. Eftersom jag stressade så hade jag svårt att äta dricka samtidigt som jag skulle amma hela tiden och ta hand ensam alla dagar i veckan om denna lilla 1.5åring med.

Det roliga var nattetid då åt min son ammade bra och var nöjd. Tänk om jag varit lika avslappnad på dagen och låtit han äta som han ville då hade jag kanske lyckats.

Det som var jobbigt denna gången var att jag var så inställd på allt eller inget. Delamning fanns inte. Det var helamning eller inte amma och detta gjorde att jag slutade.

Sen skilde jag mig och jag skulle inte ha fler barn. Lyckades gå vidare med sorgen över att inte amma. Men blev alltid grymt avis och nästan stirrade på ammande mammor. Nästan synd att de inte fick veta att det var av glädje och avund jag stirrade och inte för jag tyckte det var fel som nog många andra gör.

Så träffade jag min sambo och Milly blev till i magen. Jag gick in med inställningen att jag ska amma och ge det en chans igen. Men denna gången får det inte stiga mig till huvudet och det är inte amma till vilket pris som helst. Sen, funkar inte helamning så funkar det med delamning ju. Köpte böcker och förberedde mig.

Milly föddes helt okomplicerat med samma doula och hon sög länge och väl på mitt bröst. Vi stannade på BB och jag bad om mycket hjälp.

Denna gången hade jag tagit reda på sanningen om allt kändes det som. Nu visste jag att bebisar ammar hela tiden länge länge. Jag ammade och ammade. Fick extra besök och dom kollade noga om hon var gul men nej då det var hon inte och vet ni hon gick upp jätte fint i vikt. Kissade, bajsade och var värdens finaste.

Hon fick amma så ofta hon ville och så länge hon ville. Tyvärr njöt jag inte fullt ut för jag hade fortfarande Hugos misslyckande i bakhuvudet. Men BVC peppade mig, sambon stöttade mig och mina 2 stora barn hjälpte mig.

En kväll var hon hopplöst gnällig och jag testade lite flaska hon sög knappa 20ml sen var det bara bröstet som gällde. Så det la jag ner insåg att det inte behövdes. Milly var så nöjd med bröstet och gick upp jättefint i vikt.

Tyvärr fick jag öppna sår som gjorde så ont och blödde. Det var horribelt men efter 9 veckor med att testat allt på marknaden läkte dessa jättefint när jag bara fick tränat på ett bättre tag.

Milly är nu 5 månader och ammas helt. Hon har fortfarande ytligt tag och jag får ibland ta syntocinon spray men vad gör det jag ammar vilket för mig är en dröm som gått i uppfyllelse. Det tog mig dock ca 3 månader innan jag kunde njuta av det och slappnade av för då var vi så nära gröten om hon inte skulle klara vikten så jag slapp ta till flaska. Men 4 mån och gick och jag ammar helt istället. Hon har ett favorit bröst som helt klart föder henne men det andra är bra för det kommer lite mindre så jag brukar säga jag har ett sova-somnabröst och ett matbröst. Det är oerhört viktigt att inte blanda ihop dem och ta fel vid fel tillfälle.

Det roliga nu är med 2-3 timmars mellanrum ammar jag 5 min sen är hon nöjd. Tänk att jag faktiskt fick uppleva 5 minuters amning. Jag kan fortfarande vara avis på de som har massa mjölk och har det så lätt men jag är samtidigt glad, jag har tillräcklig och det räcker för min goa bebis. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag inte gjort operationen, kanske hade jag kunna försörja hela BB med mjölk och haft läckande jobbiga tuttar eller nått. Men men, nu har jag helt perfekta bröst.

Jag är oerhört glad för min sambo, min mamma och Hanna på BVC som stöttat mig. Har även mött fina människor på amningsmotagningen.

Jag är oerhört lessen att man när jag opererade mig slog ner så på att jag inte skulle kunna amma. Det finns människor runt mig med de 2 första barnen jag är lite lessen på men vill inte hänga ut. Synd att fler inte kan vara mer stöttande när man kämpar och vill så som jag ville.
Det jag har lärt mig är man ska göra det som känns rätt i hjärtat och man ska våga kämpa, men det är också viktigt att ha rätta förutsättningen på hemmaplan. Med stöttade familj, vilja och lite jävlaranamma kommer man långt.

Nu har jag äntligen efter nästan 6 års resa kommit dit jag vill vara och där jag är nu njuter av. Inget är omöjligt bara mer eller mindre tufft.

Frågan hur länge jag kommer att amma, är känslig. Men mitt svar är så länge mitt barn och jag vill amma kommer vi amma.

Nu vill jag gärna med min story och mitt kämpande sporra och stötta och hjälpa andra som haft det så tufft som jag men faktiskt vill amma.

Min omöjliga resa till amning är inte slut men jag kan lova den är mycket mer smidigt och njut full idag än den var den dagen då allt började.