Röster om amning

Av Marit Olanders

Nu stänger snart utställningen Mötesplats: Röster om amning som hart funnits på Arbetets museum i Norrköping sedan i juni. Och i helgen var jag äntligen där.

Arbetets museum menar att amningsfrågan tar tempen på samtiden eftersom den visar hur synen på vården, barnet och föräldrarna förändras över tid. Utställningen ger också röst åt både föräldrar, barn och vårdanställda. Jag tänker att de har ansträngt sig för att alla ska känna sig välkomna och bekräftade och tyvärr tycker jag att tonen blir lite hukande, ursäktande. Allt är lika bra. Man ska inte känna skuldkänslor för att man inte ammar för man kan ju ge närhet med flaska också. Visst kan man, men inte ett ord om att det är svårare. Svårare att låta flaskmatningen få ta den tid den behöver, svårare att låta barnet bestämma takten och inte forcera det att äta upp, svårare att tänka på att klä av sig för att ge hudkontakt vid varje flaskmatning. Och svårare att stå emot trycket att låta mormor, farmor och andra ivriga "hjälpare" att vara med och mata.

Trots att de flesta barn i Sverige ammas åtminstone någon tid i livet och två tredjedelar fortfarande ammas på sin halvårsdag, visas flaskmatning på lika många foton som amning. Det är inte många av vare sig det ena eller andra, vilket känns ganska konstigt. Fler flaskmatningsbilder än amningsbilder är entydigt positivt laddade. En amningsbild visar en institutionsmiljö från kanske 1930-talet, där kvinnor sitter på rad och ammar barn i krypåldern under uniformklädda sköterskors överinseende. En annan amningsbild visar en i och för sig glad bebis som ligger intill en mamma med gigantiska bröst och dessa enorma bröst, och den glada bebisen, står i bjärt kontrast till de känslor av osäkerhet och otillräcklighet som förmedlas i citat från mammor på skärmarna.

Utställningen kretsar kring föräldrarna, barnet och vårdpersonalen. En skådespelare på en skärm ikläder sig omväxlande mammans och BVC-sjuksköterskans roll och säger olika, autentiska citat. Men föräldrarna och sjuksköterskorna är ryckta ur sitt sammanhang. Visst finns det en bakgrundstext om WHO-koden och amningspolitiken i Sverige de senaste decennierna, men kopplingen mellan policydokumenten och nyblivna familjers verklighet framstår som ganska diffus. Dessutom finns det ett allvarligt sakfel i texten om WHO-koden. Det står nämligen att kodens syfte är att skydda amningen. Det är det inte. Enligt artikel 1 är WHO-kodens syfte att "medverka till en säker och ändamålsenlig spädbarnsuppfödning". Här bidrar tyvärr Arbetets museum till den badwill på felaktiga grunder som WHO-koden har drabbats av på senare år.

Den brittiska amningsforskaren Magda Sachs påpekar i sin doktorsavhandling om vägning av spädbarn på BVC att distriktssköterskorna snarare än att vara ett stöd för mammorna sitter fast i ett hierarkiskt system där de själva lyder under hälsomyndigheter, barnläkare och det nationella programmet för barnhälsoövervakning. Tillsammans ska distriktssköterskorna och mammorna sköta barnen – som är längst ner i botten på hierarkin. Det perspektivet förklarar varför det blir så fel ibland i mötet mellan föräldrar och vårdpersonal. Det är synd att det inte kommer fram. Här heller.

Passa gärna på och se utställningen innan den plockas ner från lokalerna i Norrköping. Sista dag är på söndag. Gratis inträde. Sedan ska utställningen på turné i landet men det vet jag tyvärr inte mycket om.