Sångaren och låtskrivaren Stefan Sundström har gett ut en bok om självhushåll, Stefans lilla gröna Handbok i utanförskap. Han berättar personligt om hur han odlar grönsaker, nackar höns och syrar sin egen mört. Han berättar om hur han och hans sambo flyttade till ett torp på landet på 80-talet och fick första dottern. Trots att de båda var föräldralediga blev han utanför i amningen:
Jag satt och tittade på hur en moder ammade sitt barn och som fader till
en 5-månaders bebis kan man känna hjärtat svälla, men vad ska man göra åt det?
Man kan serva modern, såklart, laga goda middagar, diska. Men det är morsan och ungen som är en enhet, själv sitter man mest bredvid och tittar på.
En viss dag i slutet av april 1986 kom nyheten om kärnkraftolyckan i Tjernobyl. Jag tror att alla vi som är gamla nog minns vad vi gjorde och var vi var när vi fick beskedet. För Stefan blev det en vändpunkt - han skulle bli självförsörjande.
Bland det första han skördade var palsternacka till dotterns smakportioner.
Nån jävla funktion måste en fader ha.
6 kommentarer:
Jag är nybliven far för första gången. Visst är det så att det är från modern min son äter, men:
I och med vår son har jag och modern kommit närmare varandra, och i ännu större utsträckning känner jag det hon känner. Hennes smärta är min smärta, och hennes välbefinnande är mitt välbefinnande. Därför känns det inte som att vår son äter från någon annan, som om det vore en amma eller en främmande person.
Jag gör mig delaktig. Jag läser om amning, "servar" som Stefan skriver, byter blöjor på natten när hon ammat, osv.
Jag känner mig faktiskt inte alls utanför, tvärtom. Amningen gör att vi alla tre kommer närmare varandra.
Precis som Jacob beskriver, vet jag min make känner. Han ammar med mig. Han har sett till att alla våra tre barn fått möjlighet att amma. Tar ut de två stora så lillan ska få amma i lugn och ro när det stökas, nattar de stora så lillan får sin mat och nattning, myser med i soffan, tittar in till oss på morgonen när det tuttas i sömnen och stänger dörren om oss igen för att ta tag i vardagsbestyren, varm om hjärtat att lillan får det hon vill ha. Han ser inte det som en motsättning eller hot mot sin roll som förälder. Han är ju lika mycket förälder fast han inte ammar! Skulle jag känna mig utanför för att han samsover med vår son som är väldigt pappig just nu. Nej, jag är bara så tacksam för att ha en helt jämställd man med stark självkänsla och insikt i sin föräldraroll!
Ett tillägg.
Jag tycker det är viktigt att hålla i tankarna att föräldern ska bekräfta barnet och inte tvärt om. Jag behöver inget från mina barn för att älska dem så att det gör ont in i själen. Inte behöver jag mata för det! Det är ju bara att ta för sig med närvaro. Bära barnet all stunder det inte vill ammas, samsova, sitta och titta på det. bara finnas. Inte bondar jag aktivt alla timmar jag är hemma med en bebis trots att jag ammar;-), Det händer nog liksom att jag städar när bebben sover, eller ägnar mig åt mig själv...
Jag tror faktiskt det här med utanförskapskänsla vs. samhörighetskänsla kan ha en hel del att göra med barndomsupplevelser. Min sambo, som alltid haft en varm och nära relation till sin pappa, kände sig inte utanför den första tiden när jag ammade dygnet runt. Han tog till sig faderskapet direkt, det var så självklart för honom.
Snarare var det jag som fick konstiga känslor av utanförskap, plus tankar att jag inte kunde räcka till, att mina känslor inte skulle räcka. Jag växte tyvärr upp med dåliga relationer till båda mina föräldrar, och jag vet att det var komplicerat redan från starten eftersom jag kuvösvårdades.
Ska tillägga också att jag längtat länge efter barn innan jag blev gravid, min sambo hade bara precis börjat känna sig redo och blev ganska chockad när vi lyckades direkt vi började försöka. Så allt pekar mot egna tidiga barndomsupplevelser för oss, tycker jag.
Fast jag tror att det är vanligt och anser att det är ett av alla problem med amning. OBS, säger inte att amning är dåligt men det har sina för- och nackdelar, precis som ersättning.
Förlossningdepression är också vanligt. I stort sett alla sådana innehåller plågsamma känslor av att vara avskärmad från/inte kunna knyta an till sin bebis. Det har inget att göra med amning utan uppstår både hos ammande mammor och dem som ger ersättning.
S.k. otrygga anknytningsmönster är vanliga, ca 1/3 av små barn som testats i västerländska kulturer uppvisar detta. Det är en riskfaktor för senare psykiska problem som inte sällan visar sig i viktiga relationer.
Jag tror pappor som känner utanförskap/otillräcklighet tolkar in att det är amningen som gör det och sen blir det en självuppfyllande profetia för dem, som de hänger upp sin anknytning till barnet på. Det är mindre smärtsamt än att kännas vid att anknytningsproblemet kan ligga i deras eget psykologiska fungerande.
Kanske är det bättre att hänga upp det på amningen när de flesta barn ammar 4-9 mån, för då kan papporna tillåta sig att knyta an när amningen är över. Det kanske är för svårt för många om man måste erkänna att det handlar om en själv mer?
Men jag tror faktiskt inte att amning i sig, ensamt, leder till att pappor känner utanförskap. Jag tror vissa pappor känner så för att de har en sårbarhet, helt enkelt. Det handlar inte om amningen, utan om den egna anknytningsförmågan.
Skicka en kommentar