Av Eva-Lotta Funkquist
Ibland citeras pediatriker då de sagt något negativt om amning och man kan få intrycket att den som citerar tycker att citatet har en särskild tyngd. Klicka på rubriken får du läsa ett exempel. Man kan kanske tro att just pediatriker, som ju är experter på sjuka barn, borde vara särskilt insatta i bröstmjölkens eventuella fördelar (eller överdrivna fördelar). Men faktum är att pediatriker sällan har någon utbildning eller fortbildning i amning. På det universitetssjukhus där jag är verksam ingår ingen amning i utbildningen alls.
Amning rör kvinnokroppen och handlar väldigt lite om högteknologi och det är sannolikt två av skälen till att amning har låg status inom sjukvården och intresserar väldigt få läkare.
24 kommentarer:
Nej, pedriatiker verkar inte veta mycket om amning. Den barnläkaren som finns i min närhet sa att det inte finns någon näring i bröstmjölken efter ett år.
Dessutom är det tydligen så att man på barnsjukhus gillar flaskmatning får då vet man exakt hur mycket barnet får i sig.
Känner mig ganska uppgiven efter mitt senaste pass på BB, där amningskunskapen verkar ha gått tillbaka till det som gällde många år sedan, med en märkbar försämring senaste året. Amningsvikter anses vedertagna, tillmatning utan ordination och utan mors begäran, föräldrarna rekommenderas att lämna barnen hos personalen för "avlastning", man rekommenderar att amma efter klockan osv osv. Jag blir trött...tack o lov är föräldrarna så kloka och en del vågar faktiskt säga ifrån, det gör mig glad! Fast jag klandrar verkligen inte dem som inte säger ifrån, för det är inte lätt.
Det kan upplevas olika Heidi. Jag tyckte det var jätteskönt att personalen på mitt BB tog initiativ till att avlasta mig några timmar på nätterna. Pappan fick inte stanna kvar på nätterna, så utan hjälp från personalen hade jag knappt fått sova alls på flera dygn. Och då gav de dottern ersättning ett par gånger medan jag sov, jag hade inget alls emot det utan var bara tacksam för lite vila för jag var väldigt sliten då. Amningen funkade utan problem sedan.
Anonym: vårdpersonal ska arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Att skilja mor och barn åt och ge ersättning utan att det finns verklig medicinsk motivering strider mot vetenskapsrönen.
När det är vilda västern på bb-avdelningar och behandling och åtgärder görs utifrån tyckande och personalens egna åsikter, då kommer barnen i kläm. Det är aldrig acceptabelt!
Jag tycker det är långt viktigare att arbeta för att den andra föräldern (eller annat stöd) alltid ska ha rätt och möjlighet att stanna.
Liksom ditt barn blev mitt barn tillmatat med ersättning utan medicinsk grund och utan att jag bett om det. Det gjorde mig fruktansvärt upprörd, och fortfarande än i dag över tre år senare.
Det ligger inte på vårdpersonalen att bestämma hur barnet ska få mat, det är alltid vårdnadshavarnas val!
Jag ska snart föda mitt andra barn, och jag känner mig tvungen att skriva in i mitt förlossningsbrev att tillmatning av ersättning inte får ske utan medicinsk grund, utan att jag har fått chans att mjölka ur, och att ev tillmatning i första hand ska ges av mig själv eller barnets pappa.
Så ska det inte behöva vara.
Sedan är det klart att om man VILL ha avlastning är det väl bra att man kan få det. Men det är en helt annan sak.
Men herregud, det var ju självklart med mitt godkännande! Att de tog initiativet var väl jättebra, jag var så trött så jag kunde inte ens tänka ut den idén själv, jag bara grät... Att de gjorde detta av empati för vår lilla familj finns väl ingen anledning i världen att bli uporörd över?!!
Nej, vårdpersonal ska inte ta några sådana initiativ. Vi får inte göra det enligt direktiven vi jobbar efter. Föräldrar och barn ska inte skiljas åt på BB utav många anledningar och det handlar även om barnets perspektiv. Det är väl framforskat att detta inte har positiva effekter. Självklart gjorde vårdpersonalen detta utav empati men också utav okunskap. Det finns andra sätt att avlasta och ge stöd. Vi ska dessutom aldrig ta initiativet till något sådant eftersom många då tror att det är det enda och det bästa alternativet, eftersom det kommer från oss. Jag har träffat mammor som säger att de egentligen inte ville lämna ifrån sig barnet, men de trodde att det var bäst. Jag har tom träffat de som inte vågade gå ut och fråga efter sitt barn utan stannade på rummet och grät. Sen finns det de som absolut vill ha avlastning och det är upp till dem förstås, men det är inte en uppgitf för vårdpersonal.
Jag vill poängtera igen att man bestämmer själv om man vill ha avlastning eller inte, men det är inte vårdpersonal som ska ge den.
Men jag var väldigt tacksam och rörd över deras omtanke och tog gärna emot hjälpen - hade INTE vågat be om det själv!! Så kan det också vara!
Och min dotter lär ju inte ha mått sämre av att få en piggare mamma som inte bara grät hela tiden.
Anonym: om du med "ingen anledning i världen att bli upprörd över" menar mig så skrev jag att jag blev, och fortfarande är, upprörd över att MITT barn blev tillmatat med ersättning.
Att några få blir avlastade som är nöjda med det får inte ske på bekostnad av barnkonventionen.
Heidi: Nej, i en idealisk värld... Men det kan vara väldigt knepigt att göra rätt. Hur tycker du att personalen skulle handlat i vår situation? Utgångspunkter:
- normal förlossning men jag var väldigt yr efteråt, hade mycket ont av eftervärkar och foglossning och kunde inte sova mer än två timmar på två dygn runtomkring förlossningen
- det var fullt på BB så pappan fick åka hem andra natten
- jag var ensam med en liten tjej som skrek och ville amma hela nätterna (och hela dagarna)
- till slut var jag så utmattad och hade så ont att jag bara kunde gråta, orkade inte ta hand om vare sig mig själv eller dottern, men frågade inte personalen om hjälp för att få sova, för jag visste inte att man kunde be dem om avlastning och att det var upp till mig...
(Till slut kom en nattsköterska in och kramade mig och frågade om jag behövde hjälp, om jag ville att hon skulle ta min dotter några timmar. Menar du att hon inte "fick" göra så?!)
Jag ser det som att hon räddade mig från att få mer traumatiska upplevelser från vår BB-vistelse, och gav mig chansen att känna mig glad för att vi fått barn, vilket jag inte kunde känna innan.
Jag förstår att personalen ställs inför tuffa val ibland. Jag tror hon såg att hon var tvungen att hjälpa till att "vända" det hela för det höll på att gå illa.
Men hur BORDE hon ha gjort, Heidi?
Anonym, det här är Heidis yrkeskompetens och inte min. Jag är journalist. Men jag har intervjuat BB-personal om precis den typen av situation (det finns ju alltid individuella drag, men slutkörd, ensam mamma, barn som vill amma hela natten..).
Det jag har fått lära mig är att BB-personal kan stanna kvar i rummet, och med sin närvaro och professionalitet vända stämningen från hopplös till hoppfull. Att de med sin närvaro kan få mamman att känna sig som en bra och kompetent mamma (vilket i sig kan göra att man orkar mer).
Barn vill och behöver amma hela tiden de första dagarna för att "kicka igång" mjölkbildningen, men amningsteknik kan vara svårt och något man behöver lära sig - i en kunnig persons närvaro. Med bra teknik minimerar man tidern barnet behöver ligga vid bröstet och risken för sår ... vidare ger hud mot hudkontakt barnet (och kanske även mamman) kompensation för "the stress of being born", bidrar till smärttlindring och matsmältning. Huvudpoängen är att mamma (och helst den andra förädlern) och barn får vara tillsammans.
Detta är en utvikning och inget svar på något som skrivits i kommentarerna.
Jag tycker det är helt sanslöst att det är så accepterat att den andra föräldern körs bort från sitt/sina nyfödda barn och sin nyförlösta partner!
Min bestämda uppfattning är att det strider mot barnkonventionen, artikel nio som avhandlar barns rätt att slippa skiljas från sina föräldrar! Och eventuellt andra delar som handlar om att säkerställa god vård och omvårdnad.
Det bästa för ett barn torde vara att bli omhändertagen av sina föräldrar eller annan närstående under dessa första känsliga dagar och, om amning önskas, att behovet av åtskiljas från modern minimeras.
Första gången jag födde barn var jag och sonen åtskild från pappan stora delar av dygnet. Jag pumpade var tredje timme och matade med drickskål efter amning. Det tog en dryg timme i klarvaket tillstånd. Så jag hann bara sova en dryg timme i stöten de första nätterna. Jag blev utmattad och förtvivlad. (och arg när jag insåg att det var några sköterskors påhitt och inget som behövdes för mitt barns skull) Mitt barn hade behövt sin far de där förtvivlade nätterna!
Vårt andra barn behövde inte skiljas från någon av sina föräldrar, mer än korta stunder, de första två veckorna. Det blev av många orsaker en helt annan upplevelse. Men en stor anledning är det osvikliga stöd och kärleksfulla närhet som min man kunde ge sitt barn och mig.
Föräldrar borde protestera, helt enkelt VÄGRA att lämna sina barn! Då skulle BB-avdelningar över hela Sverige tvingas ändra sig.
Sofie: Jag håller med, där jag jobbar har man börjat säga nej till att pappor ska få vara kvar över natten då det är fullt, detta tycker jag också att är helt oacceptabelt, när föräldrar klagar över detta brukar jag uppmuntra dem att kontakta ledningen, ju fler som klagar desto bättre! Det ska inte få vara så idag! Sen förstår jag mycket väl dem som inte orkar klaga också, det är ju ganska mycket annat som ska prioriteras när man får barn...
En tråkig sak som jag också har märkt är att då föräldrar ifrågasätter och blir missnöjda med att pappan inte får vara kvar, är det många i personalen som vänder sin ilska tillbaka mot föräldrarna, att de klagar mycket och är besvärliga. Detta är ju helt felriktat. Självklart ska man ju inte acceptera något sådant.
Sen tror jag också att det kan bero på att bb-personalen är ganska slutkörd, iallfall där jag jobbar, de får sällan uppskattning från ledningen, och orkar kanske därför inte ta klagomål på ett konstruktivt sätt.
Anonym: Precis som Marit säger finns det andra sätt att hjälpa som går ut på att mamman ska känna "jag klarade det" istället för "utan personalen hade jag aldrig klarat det". Det beror ju på situationen exakt hur, men jag har jobbat på bb i flera år och sett att det inte alls är en nödvändighet att separera mor och barn för att vända en situation. Följden av att avlasta genom att separera, är ju att man känner, det hade aldrig gått annars, jovisst hade det det, men tack vare att denna personal inte hade redskapen så känns det ju så.
Det handlar om resurser att fortbilda personal.
Sedan är det ju också att mycket skulle avhjälpas också bara man gav tillräckligt resurser till alla sjukhus att låta papporna stanna kvar, alltid. Där är vi nog överens iallafall :)
Men klaga till ledningen säger du Heidi. Jag tänker mig mer bara vägra gå ;-) inte finna sig, inte acceptera och klaga senare.
Vad ska vårdpersonalen då göra? Hur ser det ut juridiskt? Skulle polisen ha rätt att avlägsna en lugn pappa som bara helt stillsamt sätter sig och vägrar gå?
Det skulle vara intressant att veta vad som gäller!
Jag håller med dig Sofie, det skulle vara intressant att se. Det skulle skapa uppståndelse och kanske tidningsrubriker och det behövs nog också.
Heidi: Fortbildning, säger du... Jag är rätt övertygad om att de oftast är för få personal för att kunna genomföra det som Marit skriver om.
Marit: Jag kan ju bara tala för mig själv såklart, men jag hade faktiskt upplevt ditt förslag som mycket värre - att hållas vaken när man desperat behöver sova är faktiskt en tortyrmetod. Att ha en sjuksköterska som sitter och vakar över mig en hel natt för att jag ska amma! - jag kan inte tänka mig något mer kränkande!!! Jag skulle hellre gett upp amningen än att vara i en sådan situation.
Jag hade lite problem med att få igång mjölken, men det handlade inte om teknik eller för lite amning - det var när jag fått sova 5 (fem!) timmar som mjölken kom igång! Jag var för slut innan. Så jag fattar inte hur ni kan säga att det var fel?! Hade hon inte hjälpt mig på det här viset hade jag nog inte ammat, hade ju bara lust att ge upp just då.
Anonym: Kan du föreställa dig en vårdpersonal som bekräftar dig och får dig att känna dig bra utifrån dina förutsättningar? Det är för mig något helt annat än någon som vakar över (och kanske kontrollerar).
Handlade det om att du inte ville amma (?) så borde en lyhörd vårdpersonal märka det och hjälpa dig utifrån det.
Fysiologiskt så är de första dygnens täta amning en investering för lång tid, när skyhöga prolaktinpåslag hjälper igång amningen. Det går att ta igen senare, men det är inte lika lätt.
Vad gäller samspel så är barn och föräldrar (bägge föräldrarna) väldigt mottagliga för varandra de första dygnen och behöver tid tillsammans, vakna såväl som sovande. Det är också en investering för familjebyggandet.
Vad gjorde ditt barn den natt då ni var ifrån varandra? Somnade det till slut? Varför skulle det då inte kunna sova i din famn?
Jag vet att bra sömn är nödvändigt för att man ska fungera bra. Många nyfödda barn vill amma mycket på snea kvällar och nätter. Jag tycker det är synd att det är så svårt att få sova ostört på dagen på BB:n, det är undersökningasr, matbrickor m m som ska passas. Och alla borde få ha enkelrum!
Marit: Jag ville amma, men inte till vilket pris som helst, det vill väl ingen? När personalen tog hand om dottern fick hon ersättning i drickskål, sen sov hon i flera timmar för första gången sen födseln. Hon var väldigt hungrig och orolig innan, sov bara max en timme i taget dygnet runt och på den korta tiden hann jag aldrig varva ner och somna... Så jag bröt ju ihop till slut. Dessutom kom det ju minimalt med mjölk, nästan inget, för att jag var så slut och stressad. Hade dessutom jätteont i fogarna så jag kunde inte ligga på sidan och sova eller amma. När jag hade fått sova kände jag äntligen glädje och hopp och då kom också mjölken igång. Så tack vare henne kunde jag ju amma sen! Och att få lite ersättning nån enstaka gång är ju knappast skadligt, jag tror min dotter bara mådde bra av att få bli mätt och få sova hon med. Alternativet för mig var ju att ge upp amningen och ge ersättning.
Håller med om att alla borde få enkelrum, fast vi hade faktiskt eget rum och det var svårt att sova ändå för alla ljud (förutom allt annat jag berättat om). Jag kände mig inte avslappnad förrän vi var hemma.
Marit: (Allt fick inte plats.) Jag tyckte ju att min vårdpersonal gjorde just det; bekräftade mig.
Och vad gäller sova i min famn så gick det inte pga foglossningen, för jag var tvungen att halvsitta och sova två-tre veckor efter förlossningen. När vi kom hem sov vår dotter i sin pappas famn på natten, men han fick ju inte plats på BB. Det var mitt i "högsäsongen" i somras så de behövde alla sängar till mammorna i första hand.
Anonym - om din dotter somnade av ersättningen och sov i flera timmar så hade hon kanske kunnat få ersättningen hos dig och sedan sova i flera timmar hos dig (= i samma rum som du) lika gärna som att personalen tog henne. Det verkar ju som att tillmatningen var vad hon behövde snarare än att få vara hos personalen. De kunde kanske ha prövat det först och tagit henne sedan om du ändå inte kunde sova och ville ha henne hos dem.
Skicka en kommentar